jump to navigation

Varför konspirationsteorierna har fel 07 maj 2011

Posted by Hans O in Det kommande världsriket, Nyheter, Om Martinus, Utveckling av psyke och samhälle.
16 comments

Eftersom en del Martinusintresserade är så svaga för konspirationslitteratur, tycker jag det är på sin plats att påminna om att det är en stor skillnad mellan budskapen i dessa  och Martinus uppfattningar. Vi befinner oss i ett kritiskt skede i mänsklighetens utveckling mot högre medvetande. Man kan säga att jordklotsväsendet nu håller på att göra upp med några av sina lägre sidor. Bland annat handlar det om diktaturprincipen är på väg att övervinnas. Boken Den andliga vetenskapens nödvändighet handlar om just det som titeln anger. Martinus skriver bland annat att ”jordmänsklighetens verkliga och absoluta räddningsplanka i dess nuvarande kulminerande mörkertillstånd” [är] ”skapandet av en verklig konkret vetenskap på tanke- eller själslivets område.”

Det är denna inre sida bakom alla yttre manifestationer som är just den ”osynliga makt” som styr och bestämmer vart utvecklingen ska leda. Alla människor har denna ”osynliga makt” i sitt medvetande.  Ju mer klara vi är över denna osynliga makt, desto bättre representanter blir vi för jordklotets högre medvetande.

En numera avliden Martinusvän, Lars-Olof Hammarberg, skrev i ett inlägg att denna högsta makt på jordklotet i ett inlägg:

”Som motvikt till konspirationsteorier kan det vara upplysande att läsa Martinus kosmosartikel ”Skyddsänglar i nationens tjänst” (1-1998).
Martinus skriver där bl.a., att… ”den högsta auktoriteten i jordens område är jordklotets jag. Alla andra maktfaktorer i dess område, såsom de kända stormakterna, är alltså inte den högsta auktoriteten på jorden. Jordjaget i förening med sin ande är själva klotets absolut suveräna eller verkliga kung. Om en stormakt ska falla eller gå framåt, om en ras ska utvecklas i den eller den riktningen, om landgränser ska läggas här eller där, om nationerna skall förenas till en värld eller fortsatta att vara splittrade i inbördes motsatta stater och därmed alltjämt vara en källa till krig och ofred bland människorna, är en fråga som uteslutande kan avgöras av jordens sanna kung, jordanden eller jordjaget…”

I boken Den andliga vetenskapens nödvändighet beskriver Martinus hur diktatorstendenserna ännu är levande i jordklotsjagets medvetande. Man kan uttrycka det så att det pågår en ”inre uppgörelse” inom jordklotsväsendet. Vi har sett hur diktaturländer går över till ett slags begynnande demokrati när diktatorsprincipen förlorar en del av sitt fotfäste. Under 1970-talet var det diktaturerna i södra Europa som utvecklades på detta sätt, runt 1990 var det dags för diktaturerna i östra Europa och nu 20 år senare sker en sådan diktaturprincipens kris i form av upprorsrörelserna i norra Afrika och Mellanöstern. Jordklotet är alltså på väg att lämna sitt diktatorsmedvetande.

I relationerna mellan världens länder gäller dock fortfarande diktaturens princip. Likaså i jordklotets ekonomiska system, den av Martinus benämnda bankkontokulturen. På denna internationella nivå har klotet ännu en väg att gå på vägen mot verklig demokrati, vilket är detsamma som verklig kommunism. Om detta vet det stora flertalet i vår samtid nästan ingenting. Både ”demokrati” och ”kommunism” – som båda står för höga ideal – har utvecklats till något som är nästan motsatsen till idealen. Den negativa spiral som denna utveckling innebär kommer att fortgå ytterligare en tid, menar Martinus i avsnittet ”Kommunism och demokrati”. I själva verket har vi levt i ett ”fall mot diktatur” under ganska lång tid. Martinus skriver bland annat så här om detta (min översättning här och nu):

”Filosofiska idéer eller synpunkter har inte kunnat ge människorna den nödvändiga själsliga insikten som kunnat förhindra det väldiga fall mot totalitarism eller diktatur, som alla stater av i dag befinner sig i, oberoende av vad de kallar detta fall eller detta deras fysiska och själsliga öde för närvarande, oberoende av om de kallar detta sitt tillstånd för ’demokrati’ eller ’kommunism’. Båda dessa två uppfattningar började på sin tid som utmärkta teoretiska idealsystem, men fick inte särskilt lång levnadstid till följd av en osynlig makt som människorna ännu inte är på det klara med. Denna makt tvingar oundvikligen alla politiska system av i dag, både i väst och i öst, både i syd och i nord, mer och mer in i diktatur. Diktatur berövar mänskligheten friheten. Detta berövande skapar hat och begär efter befrielse från oket, skapar upprorstendenser mot systemet.

(Den andliga vetenskapens nödvändighet, kap. 9)

Vart är vi då på väg? Vad är då lösningen på detta? Ja, det är både skrämmande och spännande. Men jordklotet vet vad det gör, och vi kan välja att delta i förvandlingen mot ett kärleksfullt världssamhälle eller försöka stoppa den, likt ”myggan som försöker flyga mot stormen”. Jordklotsjaget går sin väg.

Det handlar bland annat om – skriver Martinus i samma bok  – att diktaturprincipen visar sig som ett ”förstärkt uppblossande av ’nationalismen’ eller dyrkandet av den egna staten på bekostnad av andra stater”. Den problematik som detta leder till, kan inte lösas av de enskilda staterna, utan vi närmar oss ett internationellt demokratiskt styre. Denna världsstat och världsdomstol växer nu gradvis fram inför våra ögon, även om det är svårt att se det med jordmänskliga ögon. Men tack vare den ”osynliga makt” som står bakom händelsernas gång, kommer jordklotet att gå vidare i sin utveckling. Det är jordjagets ljusa skyddsängel som kommer att garantera det.

TANKAR, LIVSKRAFT, KÄRNKRAFT 20 mars 2011

Posted by Mic in Naturvetenskap och kosmologi, Tankeklimat, Utveckling av psyke och samhälle.
add a comment

[Följande artikel har tidigare varit publicerad i Kosmos nr. 6 2010. Den är skriven av Gunnar Carlsson]

Martinus har vid flera tillfällen varnat för användningen av kärnkraft, dels skriftligt (LB 2090, 2145; DEV 19:6, 19:14, 21:6, 25:10; Den intellektualiserade kristendom 9, 28), dels muntligt, bl.a. vid hans födelsedagstal 1979 och 1980. I dessa sammanhang nämner han ofta begreppet livskraft och visar tankarnas roll vid alla skeenden.

Kärnkraftindustrin i samarbete med den materialistiska vetenskapen anser sig i stort veta vad man gör i kärnkraftverk och för närvarande finns en stark opinion för utbyggnad av dessa. Man glömmer fort! Men vad är det som i ett andligt-vetenskapligt perspektiv egentligen sker?

Tankar

Martinus har ingående beskrivit vad tankar egentligen är. För att underlätta den fortsatta diskussionen refererar jag brottstycken ur Tredje testamentet. ”Eftersom tankarna således är det samma som fina elektriska vågor som genomströmmar organismen blir varje tanke identisk med en eller annan form av elektrifiering av organismen.” (Bisättning 43);”Tanken är identisk med all kraft och rörelse såväl i naturen som i organismen”. ”När energi framträder i vibrationer eller vågor av en sådan natur att den går direkt genom hjärna och nervsystem och därvid förnims som identisk med medvetandet, upplevs den som tanke. När den däremot framträder i andra former kan den endast upplevas indirekt eller som något som är utanför tankeorganen eller åtskilt från medvetandet och framträder då för individen som rörelse. Tanke utgör således den innersta förnimmelsen av rörelse. Rörelse utgör den yttersta konsekvensen av denna förnimmelse.” (Bisättning 44); ”Vår tanke är den högsta yttre naturkraft för vår organisms mikroväsen” (Bisättning 48). För en djupare förståelse rekommenderas LB 181,189, 224, 237, 513, 802, 1772, 2295 samt artikeln ”Onaturlig trötthet”. ”Alla tankar är barn av begäret”.

Tankarna är den energiform som jaget använder för att kunna uppfylla sin längtan, dels som automatfunktioner (C-medvetande), dels som dagsmedveten viljestyrning. De är att betrakta som elektricitet eller strålformig materia och har därför en påverkan på sin omgivning, en form av magnetism. Tankarna kan vara av de mest varierande slag och deras verkan blir därför högst olika. Det gäller att lära sig tänka rätt för att uppleva det behagligt goda annars blir följden det obehagligt goda, vilket kan vara nog så smärtsamt.

Livskraft

Martinus skriver: ”Det spänningsförhållande som tyngd- och köldenergin skapar i väsendets psyke är alltså den kraft som befordrar dess vilje- och tankekraft och därmed dess livsupplevelse och manifestation.” (LB 2175) ”Tankekraften åter är densamma som den elektriska, magnetiska kraft med vars hjälp jaget förser alla sina fysiska organ med livskraft och välbefinnande.” (LB 2295). För den fortsatta diskussionen rekommenderas LB 1772, 2157, 2173-77, 2183, 2263, 2302-03 samt Bisättning 23, 43-50, 99 och 163.

Våra tankar bildar den yttre världen för våra mikroväsen och kan jämställas med hur vi upplever jordklotsväsendets tankar i form av stormar och stiltje, regn och solsken, jordbävningar m.m. vilka är speglingar i vår yttre värld av jordklotets inre tankevärld. Men enbart tankarna kan inte bibehålla en organism, det fordras hela tiden tillförsel av energi i form av föda. Denna utgör de energikombinationer som livskraften kan använda sig av för att förverkliga väsendets längtan.

Mina tankar som orsakar min organisms livskraft kan vara mycket olika, ibland dominerade av tyngdenergin, ibland av köldenergin. Detta leder till skilda upplevelser för mina mikroväsen. För dessa kan livskraften vara direkt förödande i form av naturkatastrofer medan harmonisk balans mellan tyngd- och köldenergierna hos makroväsendet kan ge paradisupplevelser. Tankarnas energisammansättning eller form av elektricitet kan alltså ge upphov till olika verkningssätt av livskraften för mikroväsendena. Detsamma gäller naturligtvis också för relationen människa – jordklot.

När man studerar de olika spiralkretsloppen finner man att avståndet eller gapet mellan dem är högst olika. Avståndet organ till organism är litet, både tids – och rumsmässigt, d.v.s. livslängden är ungefär lika och storleken hos organet är mestadels flera procent av organismens. Jämför med förhållandet människa och jordklot där man kan beräkna att en sekund hos vår planet motsvarar fyra år hos oss och att vår storlek är i det närmaste försumbar jämfört med jordklotets. Detta avspeglas också i den form av livskraftselektricitet, som väsendena använder sig av. Jordklotets blixtar har ofta styrkor på över miljoner volt medan våra mellankosmiska urladdningar uppgår till några millivolt. Det gäller att vara försiktig med makrokosmisk livskraft mellan organism- och klotspiralerna, medan urladdningarna mellan organ- och organismplanen är nästan jämförbara, i vissa fall kan t.o.m. organets livskraftstyrka i form av elektricitet vara starkare än organismens (gäller hjärtat). En närmare redogörelse för detta finns i min artikel ”Hjärtats kraft”.

När man bedömer livskraftens verkningar måste man inse att gränsen mellan fysisk och psykisk materia är olika för väsen i olika spiralvarv. Vår (organismens) gräns utgörs av elementarpartiklar som också är vår kosmiska oktavs nedre fysiska gräns. Väsen i underliggande kosmiska oktav är för oss elektricitetsmateria. För jordklotet torde motsvarande gräns ligga vid celler eller makromolekyler och många enklare föreningar som av oss upplevs som fysiska är för jordklotet elektricitet. Det vi upplever som vatten skulle enligt detta vara livskraft i form av elektricitet för jordklotet. Vattnet är ju i allra högsta grad livskraft för planetens mikroindivider. Vattnet är emellertid bara en av många former för hur vi upplever jordklotets livskraft. Blixtar kan ses som livskraft med högre vibrationshastighet än vatten. Den för oss högsta förnimbara vibrationshastigheten på livskraft från jordklotet torde vara jordklotets gravitation, som är tankar hos jordklotet med mycket viljeenergi, omsatt som automatfunktion (LB 524-27, 988). Andra former av jordklotets livskraft upplever vi som endogena och exogena processer. Denna artikels huvudsakliga uppgift är att behandla den form av jordklotets livskraft som vi upplever som kärnkraft.

Kärnkraft

I sitt födelsedagstal 1979 yttrade Martinus bl.a.: ”Genom att använda atomkraften har världen kommit ut i något felaktigt, som måste rättas till av högre krafter. Man har sprängt atomkärnan och det skulle man inte ha gjort. Då började man sabotera jorden. – Då blev jorden faktiskt ”mikrosjuk”, alltså sjuk i sitt inre.” På många andra ställen har Martinus varnat för atomkraften; för den fortsatta utredningen rekommenderar jag utöver ovan nämnda platser i LB även 352,431,434,527,1113,1273 samt 2341-42.

Varför är kärnkraften så farlig för oss? Jordklotets livskraft är totalt sett så oerhört mycket kraftigare än vår. Att vi trots detta kan inkarnera här beror på att livskraftfördelningen inom och omkring vår planets fysiska organism är ojämnt fördelad. Ur vår synvinkel är den starkaste formen av elektrifiering som jordklotets livskraft åstadkommer fissionsprocesser. Dessa skall användas för att säkerställa jordens temperatur, d.v.s. ge upphov till att den balans mellan tyngd- och känsloenergierna och den därav uppkomna spänningen som jordklotets intellektuella energier åstadkommit och åstadkommer (som automatfunktion) kan vidmakthållas. Dessa processer är alltså anpassade till ämnesomsättningar i en makroindivid som är miljardtals och åter miljardtals större än vi och i motsvarande grad kraftigare. De måste därför äga rum under sådana förhållanden att denna form av jordens livskraftuttryck inte skadar mikroindividerna som inkarnerar på jordklotsorganismen. Jag bortser här från mineralmateria och syftar närmast på växter och djur.

Hur skall livet i vår betydelse skyddas? Först måste vi då inse att tidsskalan är helt olika för jorden och för oss. Vår fysiska ämnesomsättning sker inom loppet av några timmar, en tidrymd som för vår makroindivid är tiotusentals år. Det avfall vi producerar går normalt in i de kretslopp som etablerats i vår livsmiljö, biosfären. Omloppstiden rör sig oftast om något eller några år. Motsvarande siffror för avfallet från fissionsprocesserna rör sig om hundratusentals eller miljontals år som för jordklotet är något eller några dygn. Det är därför oerhört viktigt för jordklotet och dess mikroväsen att dessa hålls åtskilda från fissionsprocesserna, något som normalt också sker. Biosfären är skyddad från jordens inre, där klotets ämnesomsättning sker, genom de fasta sial – och simaskikten och den fasta till plastiska manteln. Perifer magma från denna som kommer upp till ytan via vulkanutbrott innehåller nästan inga radioaktiva substanser.

Vad händer när vi startar fissioner i biosfären? De radioaktiva grundämnen vi använder oss av är de mest energirika och de ger det mesta avfallet och torde ge de kraftigaste livskraftverkningarna – vi saknar teknik att använda mera ”normala” radioaktiva grundämnen som verkar i jordens inre. Verkningarna av detta blir i biosfären ödesdigra, det är en tidsfråga innan katastrofen blir ett faktum. Visserligen tror vi oss kunna ”slutförvara” det radioaktiva avfallet men hur skall detta gå till i ett tidsperspektiv av miljontals år? Och den radioaktivitet vi redan spytt ut – hur mycket cancer har den inte och kommer den inte att orsaka? Vi har det som jag ser det ”grävt vår egen grav”, åtminstone i ett längre tidsperspektiv och får vi inte hjälp från annat håll att dematerialisera avfallet (något som Martinus antyder) är vi illa ute, såvida vi inte själva kan lära oss detta. Den minsta lilla energikombination från denna form av jordklotets livskraft är så oerhört stark att skulle den komma in i en mänsklig organism skulle celldelningsprocesserna skena och ge upphov till cancer.

”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör” sade Jesus om sina bödlar. Man skulle kunna säga detsamma om kärnkraftivrarna. Vet man då inte vad man gör? Visst vet man, tror man sig veta. Materialistisk vetenskap har utomordentliga kunskaper när det gäller materian och dess verkningar, något som modern teknik på många sätt visar. Detta trots att man saknar veteskapligt godtagna definitioner på de mest elementära begreppen i tillvaron! Jag tänker på sådana fundamentala fenomen som energi, materia, tid, rum och elektricitet. När det gäller kärnkraft har man som teoretisk grundval använt sig av två formler, banbrytande inom all fysik: E = m x c i kvadrat och E = h x f. där E betyder energi, m = massa, c = ljushastigheten, h = Plancks verkningskvantum och f = frekvensen. Man spelar alltså med tärningar vars egentliga valörer är obekanta!

Vad är det då som sker i kärnkraftverken sett ur den andliga vetenskapens synvinkel?

Jordklotsorganismens tankar medför en elektrifiering av dess fysiska kropp. Kroppen är en följd av tankar på C- medvetandestadiet, alltså automatfunktioner. Tankarna är primärt ”barn av begäret”. Sekundärt är de funktioner av jagets energiers reaktioner med omvärldsenergierna. Jagets fokuseringspunkt i energioceanen representeras av dess centrum. Här är viljeenergiernas inflytande som starkast, resulterande i de starkaste spänningarna i balansen mellan tyngd- och köldenergierna. Fysiskt sett ger detta upphov till den inre, fasta järn-nickel kärnan, där temperaturen är mer än 4000 grader och den yttre, flytande med temperaturer mellan 3500 och 4000 grader. Man förstår att det fordras ur mänsklig synvinkel oerhört kraftigt bränsle för att dessa temperaturer skall kunna vidmakthållas på lång sikt i mötet med världsalltets köld.

De energikombinationer som skapats och skapas genom viljeenergiernas agerande på balansen mellan tyngd- och köldenergierna i jordklotets inre möjliggör för i första hand järn och nickelindivider att inkarnera. Dessas livslängd torde röra sig om bråkdelar av en sekund men tack vare det etablerade energitillståndet kan de på nytt inkarnera i kärnan gång på gång. Även andra grundämnen mer eller mindre radioaktiva inkarnerar här och troligen också i manteln djupare delar. Det är sönderfallsprocesser från dessa ämnen som ger den nödvändiga värmeenergin för vår planet i dess inre. Men konvektionsströmmar i manteln, som för upp material från djupet och därför radioaktivt, hur farligt är det? Dessa konvektionsströmmar rör sig så långsamt att de radioaktiva processerna torde hinna avslutas på vägen mot ytan, materialistiskt sett. Ur den andliga vetenskapens synvinkel etableras olika energitillstånd med olika vibrationsnivå i förhållande till centrum, vilket ger möjligheter för mer eller mindre radioaktiva ämnen att inkarnera vid lämpliga vibrationsnivåer. Vår upplevelse av konvektionsrörelsen är primärt vår registrering av hastighetsdifferenser mellan olika energikombinationer i manteln. Vi följer ju inte en och samma atom från den ena platsen till den andra inom manteln. Vi studerar i stället energikombinationer i vilka miljardtals gånger miljardtals gånger miljardtals gånger miljardtals atomer eller molekyler av ett visst slag inkarnerar (det vi uppfattar som materia). Vibrationsskillnader mellan energitillstånden ger föreställningen om det fysiska avståndet mellan dem. När en viss energikombination på grund av ämnesomsättningsprocesser (radioaktiv verksamhet) får ändrad vibrationsnivå och därmed ändrade inkarnationsmöjligheter upplevs detta fysiskt som ställförflyttning, en av Martinus s.k. rörelsearter. Normalt leder kärnkraftutlösningen i en given energikombination till att i första hand tyngdenergi tillförs, balansen tyngd- köldenergi förskjuts mot ökad rörelse och minskade betingelser för inkarnationer av samma slag som inkarnerade tidigare. Ökad rörelse, minskat antal inkarnationer av den tidigare typen av inkarnerande individer (minskad densitet) ger fysiskt upplevelsen av ökat avstånd från centrum.

Varför frigörs så mycket energi vid kärnklyvning? Principiellt kan vi likna en atom vid ett solsystem. I detta är den dominerande mängden energi i form av frusen elektricitet, materia i fysisk betydelse, bunden i kärnan, solen. Vår sols massa utgör 99,5 procent av solsystemets. Om denna bundna energi frigörs, d.v.s. tyngdenergin blir mer eller mindre fri från köldenergin, kommer tyngd-köldenergibalansen inom omgivande energikombinationer att förskjutas i riktning mot explosion vilket i sin tur leder till mer frigjord tyngdenergi, man får en kedjereaktion. Men vart tar köldenergin vägen? Den binder sig genast till andra energikombinationer varvid nya energitillstånd skapas i vilka nya väsen kan inkarnera. Fysiskt upplevs detta som att ett visst grundämne vid kärnreaktioner ger förutsättningar för att andra grundämnen skall kunna inkarnera.

Varifrån kommer den första tyngdenergidominerade energikombinationen som startar kedjereaktionen? I princip kan varje energikombination där tyngdenergin är dominant rubba balansen mellan tyngd- och köldenergierna i ett givet ämne så att ämnet ifråga ”exploderar”. För att detta skall äga rum med kärnorna fordras tillförsel av mycket stora mängder tyngdenergidominerad materia samt att kärnorna är instabila. Väsendet bakom kärnan, dess jag, har då med sina viljeenergier skapat en tyngd-köldenergibalans som är bräcklig och sårbar för förändringar.

Utbytet av energi från en kärnklyvning blir oerhört mycket större än den tillförda energin som sätter igång kedjereaktionerna. Varifrån kommer den energin? Ser man det fysiskt så är massan på det ursprungliga ämnet större än summan av massorna på de nybildade ämnena. En del fysisk materia har alltså dematerialiserats och den i denna ”frusna elektriciteten” frigjorts och som kraft påverkat omgivningen enligt formeln E = m x c i kvadrat, där c är ett mycket stort tal. E i materialistisk betydelse täcker enligt mitt förmenande inte totalmängden involverad energi.

Andligt sett sker följande. Inom ett givet energitillstånd inkarnerar ett stort antal atomer av ett visst slag. Vid rådande förhållanden kommer all lämplig energi att på väsendenas bud användas till inkarneringar och den energi som inte kan användas för detta ändamål blir över som strålformig materia (även i denna sker naturligtvis inkarnationer men i vår underliggande kosmiska oktav, otillgänglig för våra fysiska förnimmelser). När man nu tillför tyngddominerade energikombinationer rubbas balansen i den givna energikombinationen och inkarnationsmöjligheterna ändras. Tillgänglig ”mängd” köldenergi minskar relativt sett och i förhållande till den totala mängden energi minskar antalet inkarnationer. Vid de uppkomna nya energikombinationerna skapas möjligheter för andra väsen att inkarnera. Om dessa har en viss vibrationsnivå eller representerar ett visst hastighetsbegrepp kan en reaktion mellan dem och de andra inkarnerade väsendena äga rum. Vid vissa tillfällen kan då reaktionen bli så häftig att energikombinationerna brister. Dessa ”vissa tillfällen” kan fysiskt upplevas som energikombinationer i form av neutroner som med stor hastighet reagerar med en stor, instabil kärna varvid denna exploderar. Neutronens stora hastighet är en följd av att dess vibrationsnivå hastigt förändras p.g.a. att den drar till sig eller tillförs tyngdenergi, det fanns ju relativt mycket sådan inom energikombinationen ifråga. Chansen eller risken för att detta skall ske är oerhört liten under normala förhållanden, avstånden mellan kärnorna är ofantliga och träffarna sällsynta. I kärnkraftverken har man lyckats (?!) samla sådana energikombinationer i vilka neutroner i stor mängd inkarnerar och kan reagera med stora, bräckliga kärnor där träffmöjligheterna ökar dramatiskt och kedjereaktioner inträffar. Många av de ”nya” ämnen som då skapas är instabila och kommer förr eller senare ut i en miljö (biosfären) där de normalt inte hör hemma, med på sikt vådliga följder.

Jag har i min bedömning av kärnkraften inte nämnt alla andra farligheter såsom spridningen av kärnvapen, terroristrisker, ”den mänskliga faktorn” i arbetet på kraftverken, transporterna av livsfarligt avfall, det giftigaste som finns, spillet vid uranbrytning, girigheten, som tillåter fortsatt drift i fallfärdiga anläggningar, en del forskares hybris över att tro sig veta och politikers snäva tidsramar, mycket annat att förtiga. Men mest förvånande – här har kärnkraftlobbyn verkligen lyckats – man åberopar miljöskäl för kärnkraft!!! Om kol, olja och gaser från mänskliga verksamheter orsakar finnar och pormaskar i jordklotsorganismens hud (biosfären) så innebär kärnkraftavfallet hudcancer.

Martinus har i sina analyser gett oss underlag för att bedöma kärnkraftens farlighet. Utifrån min förmåga att förstå analyserna, något som kortfattat beskrivits ovan, är det utomordentligt oansvarigt att använda kärnkraft. Det är som jag ser det ett av våra största misstag någonsin men i ett kosmiskt perspektiv nödvändigt för vår utveckling genom ragnarök till riktiga människor. Det innebär naturligtvis inte att vi skall fortsätta med kärnkraft, vi har redan nu tillräckliga erfarenheter av detta vansinne för att förstå att vi måste upphöra med det genast.

Behovet av en världsöverhet 26 februari 2011

Posted by Hans O in Det kommande världsriket, Moral, Utveckling av psyke och samhälle.
add a comment

De internationella samarbetsformerna mellan världens länder är  än så länge är outvecklade. Det är också så att en institution som Europeiska Unionen (EU) är högst ofullkomlig på flera sätt.  Ett exempel är att de olika representanterna från 27 medlemsländer deltar i en typ av samarbete med orimligt  höga arvoden om man jämför med vanligt folks levnadsvillkor. Men än mer orättfärdigt är de de stora multinationella företagens inflytande både på EU och på våra livsvillkor. Det är penningen som styr vår värld och det präglar kulturen på många sätt, också i organisationer och formerna för samarbetet mellan stater.

Det är inte alls säkert att EU överlever så länge till, men tendensen som den är uttryck för hör framtiden till. Vi kan inte längre leva isolerade från resten av världen. Ett misslyckande för Europeiska Unionen skulle få stora konsekvenser för både fred och välfärd i Europa och på många andra håll i världen. Gemensamt för EU, ASEAN i Sydostasien, Afrikanska unionen (AU) och andra övernationella samarbetsorgan är att staterna och folkslagen runt om i världen börjar lära sig samarbeta över nationsgränserna. Därmed lär de sig att placera världen utanför den egna nationen i sin egen intressesfär.

Det finns ju trots allt positiva aspekter i  EU-samarbetet, när man ställer krav på mänskliga rättigheter och ordning på statsfinanser m.m. Turkiet är ett land som har fått stå tillbaka därför att EU pressar landet till förändringar som t.ex. avskaffande av dödsstraff. Ett annat exempel är hur man nu ställer krav på de två nyaste länderna inom EU – Rumänien och Bulgarien – att de uppfyller redan utlovade reformer i syfte att att bekämpa korruptionen i sina egna länder.

Det är sant att det finns krafter inom EU-samarbetet som verkar i olika riktningar. Försynen arbetar på många plan och det är ännu en öppen fråga om euron och i praktiken hela EU kommer att klara inre påfrestningar och yttre press från kapitalstarka krafter. Kanske överlever EU, kanske inte. Detsamma gäller förstås de andra nationsövergripande organisationerna. Vi kan inte gå tillbaka till den tid som var, t.ex. före andra världskriget.

En särskild form av samarbete är det som omfattar majoriteten av världens stater, Förenta Nationerna (FN) och alla dess underorganisationer. Det nuvarande FN bildades som bekant efter andra världskriget 1945, men det fanns en föregångare, Nationernas Förbund (NF)* från början av föregående sekel. Martinus nämner båda dessa organisationer i Livets bok:

Vi ser ju också att det redan gjorts ansatser till skapandet av en världsöverhet. Dessa ansatser framträder i dag under begreppet ”Nationernas Förbund”. Men detta förbund kan ännu, i bästa fall, endast betraktas som ett ”foster” till en världsrätt. Det äger inte värdena och har därför ingen reell makt bakom sig. Det är liksom statsmakterna i mycket hög grad underkastat ”penningmakten” och blir alltså dennas ”undersåte” i stället för dess ”herre”. Bland de ”individer” (nationer), för vilka det skulle vara ett ”rättsväsen”, är det ännu endast en vacker ”tanke”, ett ”pappersavtal”, som endast kan respekteras inom ett område där det inte griper in i ”individernas” (nationernas) förmenta egendomsrätt. Det är alltså endast ett lag- och rättsväsen utan polis bland beväpnade ”stenåldersindivider” (nationer) och kan därför endast praktisera lagen och rätten inom de gränser där den inte kolliderar med denna beväpnade makt. Men detta är ju blott helt naturligt. Ingenting kan födas vuxet. Och en så mäktig realitet som en världsöverhet kan ej bli verklighet annat än genom gradvis utveckling. Det skulle innebära ingenting mindre än en katastrof för tusentals människor, om en världsregering blev till på en dag. Men detta fritar naturligtvis inte någon jordmänniska från hennes plikt att medverka till att en sådan världsdomstol skapas så snart som möjligt. Det nämnda förbundet eller de tendenser som detta är uttryck för är alltså början till en världsöverhet och därmed början till förenandet av alla världens stater till ett rike. Men för att resultatet eller ett sådant förbund verkligen skall kunna bli en världsdomstol eller världsrätt, måste nationerna, som ju är de ”individer” för vilka den skall vara domstol, överlämna sina vapen till denna. Så länge de själva utgör en beväpnad makt och deras överhet eller domstol en obeväpnad makt, kan denna rätt eller överhet lika litet garantera full lag och rätt som det allmänna lag- och rättsväsendet inom den enskilda staten kunde garantera trygghet och rättvisa, om det vore utan polis medan medborgarna vore beväpnade. Men liksom det här är förbjudet för medborgarna att bära vapen, så kommer ”individerna” (nationerna) i världsstaten också att förhindras bära vapen.

Martinus 1932 i Livets bok st 101

Det står alltså klart att de tendenser  som NF och FN är uttryck för, har kommit för att stanna. Behovet av ett världsförbund eller en världsregering blir allt viktigare för varje dag som går, men hindren är många. Bland annat handlar det om det outvecklade demokratiska samarbetssystem som råder i FN. Bara en sån sak som att det mäktigaste organet, Säkerhetsrådet,  styrs av 15 stater som växlar med tiden, men 5 av dessa har vetorätt, vilket betyder att en enda av dem kan stoppa ett gemensamt uttalande  eller säga nej till en aktion av något slag. Dessa fem länder är i princip de länder som ”segrade” i andra världskriget. Därför är FN ganska maktlöst när något verkligen ska göras.

Ja, det finns fler problem med samarbetet i den enda existerande världsomfattande samarbetsorganisationen, men vi behöver inte  misströsta, menar Martinus:

Svårigheterna vid skapandet av ett världsförbund, ett nationernas förbund med gemensam överhöghet eller en världsöverhet, kommer att övervinnas. Det finns nämligen ingen annan väg, om jordmänskligheten skall bestå. Kriget blir alltmer omöjligt. Ett medel eller redskap som till sin struktur görs mer och mer dåraktigt kan endast användas av abnorma väsen. Men jordmänsklighetens själ, mentalitet eller ande är inte abnorm. Den tar genom sin väldiga forskningsenergi nästan hundraprocentig lärdom av erfarenheterna och utnyttjar efter hand denna lärdom.

Livets bok st 1523

*http://sv.wikipedia.org/wiki/Nationernas_f%C3%B6rbund
Detta inlägg är en lätt korrigering av ett svar till signaturen ”Lars” på diskussionsforumet Tredje testamentet.

Öppenhet 05 december 2010

Posted by Mic in Relationer, Utveckling av psyke och samhälle.
3 comments

Hösten har övergått till vinter och i decemberkylan pälsar vi på oss med halsdukar, vantar, och tjocka vinterjackor med luva för att liksom hålla naturens krafter på avstånd. Vi tycks inneslutna i oss själva, lyfter knappt på blicken när vi långsamt, steg för steg, kämpar oss framåt i snömodden. Kanske tänker vi på köldens obarmhärtighet, på motståndet som alltid gäckar oss i den fysiska världen; kanske drömmer vi oss bort mot ljusare tider där björkarna lyser med späda gröna blad som nyss slagit ut och vinterns småfåglar har återvänt till en ny tid med underbar sång och ungar som döljer sig i buskaget. Livets kretslopp leder oss obönhörligen vidare genom mörkret, kylan och den till synes ödsliga och döda tillvaron fram emot livets återkomst. Utan kontraster skulle inget kunna förnimmas och utan förändring inget liv, ingen upplevelse, ingen längtan.

Mörker och kyla betyder för mig avstånd och ensamhet. Vi säger att ”någon är ute i kylan”. Någon får inte var med längre eller har gjort sig obekväm. Vi möts av en ”mörk blick” eller av ”isande tystnad” när vi söker kontakt. En varm personlighet inbjuder till samtal, till öppenhet; det är en människa som man kan anförtro sig till, som tycks engagera sig. Den distanserade, kallsinniga personen skrämmer oss. Vad döljer sig där bakom stenansiktet, bakom ögonen som inte avslöjar några känslor eller tankar? Vi håller oss tillbaka, avvaktar för att försöka förstå vad vi kan lämna ut om oss själva utan att bli angripna eller missförstådda.

Öppenhet hör till det mänskliga och personliga, åtminstone om vi betraktar öppenhet som liktydigt med tolerans och en välvillig önskan om kontakt. Djuret styrs av instinktiva krafter i kampen för överlevnad. Konkurrens, angrepp och försvar inbjuder bara till öppenhet gentemot dem som man kan alliera sig med för att öka sin egen vinning. I en starkt nationalistisk kultur ses främlingar och oliktänkande som potentiella hot och det gäller att med alla medel hålla dem på avstånd eller se till att de inordnar sig. En människa som präglas av flockmedvetande delar ofta upp människor i ”vi och dom”. Man delar med sig av allt man har till dem som tillhör ”innegruppen” medan de utomstående kan behandlas hur som helst eftersom de knappast räknas. Att tillhöra ”innegruppen” blir det allt överskuggande målet i tillvaron. Närhelst vi rör oss i mänskliga sammanhang har vi en tendens att sluta oss samman i grupper som vi kan identifiera oss med och bli starka med. Det kan vara religiösa grupperingar, politiska sammanslutningar, intresseföreningar eller till och med andliga gemenskaper. Vi har en önskan om att förstå och bli förstådda. De som vi liknar kan vi lättare förstå. För många är identifikationen med familjen den starkaste källan till trygghet och närhet i livet.

Öppenhet förutsätter självständighet och självkännedom. De djuriska sidorna hindrar oss från att på djupet älska varandra. Därför måste vi efter den första tidens eventuella skärseldsupplevelse efter döden lämna de ofärdiga medvetenhetsenergierna bakom oss. Vi kan inte bära med oss missunnsamhet, hat och bitterhet i kontakten med andra levande väsen i en tillvaro som ska vara en underbar viloperiod där vi får möjlighet att uppfylla alla önskningar, där vi kan skapa och uppleva utan den fysiska världens motstånd och begränsningar. Men även här på jorden måste vi så småningom besegra den djuriska mentaliteten för att verkligt skapande och verklig kärlek ska möjliggöras. Först då kan det riktiga människoriket förverkligas och bli en kärlekens vår- och sommarperiod efter vinterns mörka och tillslutna ensamhet som endast lystes upp av den konstlade kärleken till ett väsen av motsatt kön.

Hur blir vi mera öppna och hur når vi högre självkännedom? Ja, du bestämmer naturligtvis själv i vilken grad du vill öppna dig för en annan människa. Kanske du ska märka att öppenhet alstrar öppenhet, närhet befordrar närhet och i samma grad som du utestänger andra från din medvetenhetszon så riskerar du också att bli ensam och kvarlämnad ”i kylan”. Alla människor betyder något för en annan människa, även om det kan synas vara oändligt lite ibland. All mänsklig kontakt, alla tankar och känslor vi delar med oss av är frön som gror eller en befruktning som utmynnar i ett ”havandeskap”:

”Varje gång ett väsen mottar en förnimmelse, upplever ett intryck, upplever en tanke, en idé eller föreställning, är det föremål för en ”befruktning”. Och med alla de erfarenheter som det tillägnat sig och som utgör dess medvetande, är det ”havande”. Och dessa erfarenheter blir här i detta ”havandeskap” av jaget förvandlade till ”foster” för nytt liv, som också ilar mot sin ”födelse” för att i sin tur kunna avge ”säd”, bli till ”befruktning” eller ”fortplantning” av nytt liv för andra jag, och så vidare allt framgent.”(Livets Bog III, st. 826)

Detta gäller förstås oavsett om det vi sår är av rent mänsklig eller djurisk karaktär, men för avsändaren har ju sådden betydelse eftersom det vi sår alltid återvänder tillbaka i form av en karmautlösning.

Har öppenheten blivit större i vårt samhälle i jämförelse med tidigare? Jag tror det. Vi delar med oss av våra vardagliga, och ibland även våra mest personliga, erfarenheter på Internet som om vi har ett behov av att få bekräftelse på att vi existerar och att det vi gör varje dag har någon betydelse. Människor skriver om sina liv i biografier och läser om andra människors liv för att uppleva igenkännande, för att förfäras eller glädjas. Öppenheten kanske går hand i hand med att traditionella levnadsmönster sakta förändras och att självständighetssträvanden hos män och kvinnor utmynnar i allt större frihet att skapa sin egen identitet, sitt eget liv efter helt personliga preferenser. Denna självständighetsiver står dock inte i kontrast till människors behov av närhet och kontakt med andra. Tvärtom: ju mer vi befrias från gruppmentalitet och fasta strukturer, desto mer önskar vi möta andra människor på deras villkor, utan att betrakta dem som representanter för en eller annan grupp eller som konkurrenter om begränsade medel och möjligheter. Människor av samma kön kan mötas i intim, förtrolig gemenskap utan att känna den djuriska rivaliteten blossa upp när ett väsen av motsatt kön hamnar i blickfånget och söker uppmärksamhet. Ett kärleksmöte med en annan människa grundar sig alltmera på vår dubbelpoliga eller mänskliga natur.

Ändå finns det många till synes ensamma människor i vår tid. Att lämna gruppgemenskaper och söka sin egen väg kanske för en tid leder oss bort från det vi av tradition har funnit trygghet och glädje i. Vi lämnar ett äktenskap som inte längre är hållbart när förälskelsen och äganderättskänslorna hotar vår frihet och de livsprojekt som ger oss inspiration att komma vidare i livet. Vi överger medlemskapet i en eller annan religiös sammanslutning som inte längre känns förenlig med vår inre övertygelse. Långsamt klipper vi banden till alla kollektiva grupperingar och står där ensamma, men fria. Kanske känner vi då saknaden av djupare mänsklig kontakt, ett möte med någon som liksom vi själva står där, naken och ensam, men törstande och hungrande efter kärlek i dess verkliga bemärkelse. Vågar du då öppna dig, berätta om dig själv, din långa ”fångenskap” i de djuriska medvetanderegionerna och din längtan efter något annat? Eller väljer du ännu att hålla dig tillbaka, värna om din integritet och självständighet av rädsla att återigen snärjas i kollektivismens likriktade ofrihet? Jag tror att du vågar vara öppen i samma mån som du också har styrkan att gå din egen väg och veta vem du är och vart du går. Först när du känner dig själv, dina begränsningar och vad som är viktigt just för dig: först då kan du närma dig andra utan rädsla att suddas ut i konturerna eller att uppslukas av kollektivets inbjudande men bedrägliga trygghet.

Du kan aldrig lära känna dig själv utan att gå din egen väg, fatta dina egna beslut och följa din inre övertygelse. Men vi behöver andra människor för att förstå oss själva. De är såsom speglar och vi behöver lyssna på dem, betrakta dem, intressera oss för dem eftersom de har något viktigt att säga om oss själva och om livet. Hur ska de öppna sig för oss om vi inte bjuder in dem?

Manligt, kvinnligt, mänskligt 10 oktober 2010

Posted by Mic in Polförvandling, Utveckling av psyke och samhälle.
2 comments

Kärlekens omvandling

Martinus beskriver hur det vi har kommit att betrakta som normalt och naturligt, invant och tryggt, kommer att utmanas av en förvandlingsprocess som pågår inom varje människa. Denna medför kulturella förändringar såsom nya samlevnadsformer, nya könsidentiteter och ett nytt förhållningssätt till vad kärlek ytterst innebär. Förändringen sker inte utan motstånd och obehag utan kommer tvärtom att innebära ett stort lidande medan vi famlar i okunskap och okunnighet om vad det är som sker och vart vi är på väg. Utvecklingen leder till att skillnaden mellan könen suddas ut och att ett gemensamhetskön uppstår som förenar de bästa egenskaperna hos mannen och kvinnan.

Mötet mellan de båda könen

Hela vår kultur genomsyras av att vi människor är uppdelade i två kön: ett manligt och ett kvinnligt, ett honkön och ett hankön. Det gäller också i djurvärlden som helhet där parningsdriften är stark, lika stark som kampen för överlevnad, och därför söker varje hane kontakt med en hona och omvänt. Kampen är hård: djurvärlden är full av hanar som rivaliserar om att få sprida sina gener och det kan också leda till att en hane dödar avkomman som honan har fått tillsammans med en annan hane. Den mest livskraftige och vinnaren i kampen för tillvaron vinner honans gunst. Om inte styrka räcker kan man locka med vacker fjäderskrud eller underskön sång. Alla medel är tillåtna i parningsjakten.

”Javisst är djurrikets lagar grymma och obönhörliga, men vi är ju människor” tänker du. ”Vi är annorlunda, vi har kultur, civilisation, förmåga till kärlek och omtanke. Inte slåss vi om rätten att få para oss. Att leva tillsammans handlar om så mycket mera; om innerlighet och närhet, om själarnas möte i en existentiellt otrygg värld.” Ja, som män behöver vi visserligen inte längre slåss om den kvinna vi säger oss älska och söker den djupaste föreningen med. Visst kan det väl hända att kvinnan i våra drömmar är förälskad i någon annan, men de flesta av oss skulle förmodligen resignera i sorg och saknad, snarare än att ta upp kampen med rivalen. Något annat gäller dock om vi befinner oss i ett äktenskap och den partner som vi har lovat evig trohet och som gjort detsamma gentemot oss plötsligt deklarerar att hon eller han har träffat en annan som nu framöver kommer att vara den nya kärlekspartnern, själsfränden som han eller hon avser att skaffa barn med och dela sin vardag med. Då kan rovdjuret inom oss vakna och vi uppfylls av vrede inför det oerhörda sveket. En vrede som riktar sig måhända både till den som sviker och till vår partners nya kärlek. ”Om inte jag kan få dig ska ingen annan heller ha dig” tänker vi förtvivlat och ser framför oss hur vi förintar den älskades existensmöjligheter såsom vi själva har berövats all livsglädje och förankring. Vi är inte lika mordiska som djuret längre, men i tanken kan vi fortfarande uträtta stordåd. Och visst konkurrerar vi ännu och lockar med pengar, skönhet eller dyra presenter: ”Jag ska ge dig allt, bara du blir min…”

Att vara man eller kvinna är för de flesta något självklart. Under hela vår uppväxttid möts vi av förväntningar på hur vi bör vara, hur vi bör klä oss, vilka intressen vi förmodas ha, vilket yrkesval vi kommer att göra och hur vi kommer att förhålla oss i relation till det motsatta könet. Vi känner oss därmed ganska tryggt förankrade i vår identitet som man eller kvinna. Vi kanske också lever i en fast relation med en partner och ser ingen anledning att tvivla på vem vi är, vad vi attraheras av och vad vi vill få ut av livet. Kanske har vi barn och upplever att livet primärt utifrån detta faktum får fokus och mening. Samhället prioriterar sedan länge kärnfamiljen som ett slags grundläggande system för hur vi vanligtvis lever tillsammans, även om andra familjemönster har dominerat tidigare.

Men många människor tvivlar på sin könsidentitet eller sin könsroll. De kanske har svårt leva upp till omgivningens förväntningar på hur de ska bete sig som man respektive kvinna, de famlar i ett sökande efter vad som attraherar dem – somliga föredrar individer av sitt eget kön i en sexuell situation – eller grubblar på varför de har svårt att få ett äktenskap eller en fast relation att fungera i längden. Det som för djuret är självklart och naturligt har för människan blivit något komplicerat som kräver reflektion och eftertanke kring ständiga misslyckanden eller känslor av att vara annorlunda.

Läs resten av artikeln i pdf-format (ca 12 sidor):

Manligt, kvinnligt, mänskligt

Demokrati och vänlighet 29 maj 2010

Posted by Hans O in Det kommande världsriket, Utveckling av psyke och samhälle.
3 comments

— Hej, sa jag och log vänligt mot en f.d. komvuxelev som satt i kassan på ICA-Kvantum.
Hon log vänligt tillbaka och mindes kanske när vi möttes för tre år sedan på lektionerna i psykologi. Hon var en av mina duktigaste elever. Kanske lyckades jag trots allt att förmedla något på lektionerna?

Är det inte just vänlighet och medmänsklighet som blir den naturliga konsekvensen av studier i Martinus analyser? Det är det kanske inte, i varje fall inte för alla som studerar dem. Ibland möts inlägg och kommentarer på (andra) Martinusfora, med negativa kommentarer därför att personerna är misstänksamma så fort vänlighet och vanlig hygglighet visar sig. Om en sådan negativ attityd är vanlig hos en skribent, har jag hypotesen att det ibland beror på sårat högmod. Men det kan också handla om att den person som har taggarna utåt, har mött mycket inställsamhet och låtsad vänlighet tidigare i sitt liv. Det kan då vara svårt att se den riktiga vänlighet som oftast finns hos de flesta som studerar Martinus kosmiska analyser. Kanske kommer den ovänliga inställningen till uttryck hos vissa människor som sårats av livet, så att de helt enkelt väntar sig antingen negativism eller låtsad vänlighet – och ingenting däremellan.

Varför”demokrati”, varför ”kommunism”

En vänlighet som används som kamouflage är vanlig i samhället i dag, så reaktionen är begriplig. Men varför har vi ett samhälle med låtsad vänlighet – särskilt inom affärslivet? Ja, beror det inte på att arbetsliv och affärsliv ofta är slagfält där olika konkurrenter kämpar om herraväldet? Martinus skriver en hel del om den så kallade bankkontokulturen, som mer eller mindre behärskar samhällslivet i dag, men också om de höga ideal som kallas ”demokrati” och ”kommunism”. En del menar att kommunismen är död, medan demokratin ständigt vinner ökad terräng i samhället. Det kan då tyckas något förvånande att Martinus skriver att kommunism och demokrati är identiska ideal, därtill att varken kommunismen eller demokratin har genomförts. ”Det låter bestickande”, som ett gammalt uttryck lyder. Har inte demokrati redan genomförts i många länder i världen? Och varför gräva upp en utdöd förtryckarideologi, när vi nyss lyckats göra oss av med den?

Då får man komma ihåg att när Martinus använder dessa begrepp syftar han på de ideal som de stod för när de en gång formulerades. Han skriver att kärnan i dem står för ett och detsamma: en varaktig fred*. Han beskriver detta tillstånd med följande ord:

Sann demokrati och kommunism kan endast och allenast vara en statlig struktur, ett politiskt system, som garanterar individen hans fulla personliga frihet och alla frukter av hans talanger eller nyttiga skapelser. Det är ett system som skyddar individen mot varje slags tyranni och missbruk från andra personers sida. Det är ett system, vars främsta uppgift är att finna ut vilka talanger som döljer sig hos varje medborgare som kommer till världen, för att därigenom kunna garantera samma medborgare den högsta utveckling eller utbildning av dessa talanger, med insikt om att endast på detta sätt blir individen till största gagn och glädje för sig själv och staten.*

I dag har vi alltså ingen demokrati i denna mening, eller kommunism om man så vill eftersom det är exakt samma ideal, enligt Martinus. Han skriver till och med:
”Allt inom de demokratiska staterna är allt annat än demokrati, lika väl som allt inom de kommunistiska staterna är allt annat än verklig kommunism,”*

De dödsbringande sugskålarna

Denna formulering kan tyckas märkvärdig i dag, när så gott som alla av de så kallade kommunistiska staterna har upphört att existera och ’demokratin’ har brett ut sig allt mer. Men är det sant att vi lever i en demokrati? Får alla människor i de så kallade demokratiska staterna möjlighet att utveckla alla sina talanger? Är vi alla likställda, på så sätt att ingen står över någon annan i makt och inflytande? Nej, så är det naturligtvis inte, utan det är något annat som har brett ut sig över hela världen, något som omöjligt kan förenas med demokrati och kommunism i Martinus mening:

Diktaturprincipens förkvävande bläckfiskarmar med sina sugskålar omsluter alla stater och individer i detta ögonblick, utan att man i realiteten gör denna sanning klar för sig. Ty dessa sugskålar placerar sig som oskyldiga, oundvikliga nödåtgärder, såsom ”valutaskulder”, varubrist, prishöjningar, lönekamp, strejker, lockout och arbetslöshet.*

Vidare fortsätter Martinus i denna skrift från 1950-talet(!) att ovannämnda problem eller ”dödsbringande sugskålar”* tvingar regeringarna, vare sig de kallar sig det ena eller andra, till ”diktatoriska åtgärder, med hänsyn till tillgången till bostad, värme, ljus och kläder, allmänna kommunikationer, utresetillstånd, till försäljning och köp av varor”*. Martinus tillägger också behovet av militärer och soldater, flygvapen osv, som en följd av ”uppblossande nationalism”* Han skriver också att denna fortskridande process mot diktatur inte kan förhindras så länge vi isolerar oss i nationalstater.

I stället för kamp

Men vi ska inte misströsta. Jordklotsorganismen genomgår nu en genomgripande förändringsprocess som i slutändan kommer att leda till en demokratisk världsstat. Det handlar inte i första hand om att vi ska bekämpa diktaturen och alla hinder på vägen mot en mer civiliserad värld, utan om att vi kommer att förändra oss själva och vår mentalitet till att bli omsorgstagande, fredligt inställda ’fredsceller’ i den globala organismen Jorden. I själva verket existerar det inte ”något som helst nationalregeringssystem som kan rädda världen. Världens frälsning är inte en fråga om nationell maktförökning. Den är inte ett varu- eller penningproblem, utan ett psykeproblem”*.

Den kosmiska eller andliga vetenskapen är vägen till fred bort från den kris mänskligheten nu går igenom:
Detta vill igen säga en vetenskap som avslöjar livets mysterium och dess lagar, inte som trosdogmer, utan i stället som sammanhängande logiska tankekedjor, som för intelligensen gör allt broderskap mellan nationer, raser och individer synligt som en livsnödvändig självklarhet. Människans tillägnande av denna insikt i livets eller det levande väsendets kosmiska analys är det enda som kan fullända den kultur eller hjärtats bildning, som får människor att framträda ’till Guds avbild, honom lik’. Och med en världsomspännande samhällskropp av individer eller celler har julbudskapets löfte fullbordats. Den varaktiga freden lyser ut över jordens kontinenter och hav.*

* Från den lilla boken Den andliga vetenskapens nödvändighet i bok nr 23 (De levande väsendenas odödlighet); min översättning från danskan eftersom jag inte har någon svensk version

Julen är här! 24 december 2009

Posted by Hans O in Det kommande världsriket, Utveckling av psyke och samhälle.
5 comments

Det finns ett liv bortom det jordmänskliga, ett liv som hela tiden finns inom oss. Vi befinner oss i evighetens mörka rum där brist på kärlek, saknad, sorg och avundsjuka är möjliga. Det är den nödvändiga kontrast som behövs för att det verkliga himmelriket ska vara möjligt. Att människor i dag inte tror på detta himmelrike är en nödvändig ingrediens i det eviga livet. Om det inte fanns en möjlighet att avskärma sig från den absoluta allkärlek som styr världsalltet eller universum, så skulle kärleken dö ut. Mitt i detta mörker finns en liten glimt av allkärleken i form av den begränsade äktenskapliga kärleken, som söker sitt eget. Men bortom den hormonstyrda kärleken, döljer sig tillvarons allsidiga kärlek som aldrig var försvunnen, bara dold bakom livets mörker och elände, bakom kriget och svartsjukan bakom missunnsamheten och hatet.

De mörka tillstånden i livet beror på att vi som jordiska människor har kommit ifrån det egentliga livet, det som ger oss kraft och förmåga att älska. Om vi inte hade haft möjlighet att stänga av det gudomliga ljuset, skulle vi aldrig kunna utveckla den egentliga sympati som finns inom var och en av oss. Om livet inte medgav den tillfälliga avstängningen från det inre ljuset, skulle universum inte kunna upprätthålla sig självt. Vi människor i mörkret har inte kunna förstå att Gud har dåliga sidor, att Gud har sina mindre vackra sidor, sitt djävulsmedvetande. Men det finns inga djävlar, de är förklädda gudar. Vi behöver inte låta oss styras, vi kan bli riktiga människor som är likt änglarna i himlen. Till och med lejon och andra rovdjur kommer att bli änglar en gång, men först måste de utveckla till mättnad sin längtan efter död och pina. Den jordiska människan har utvecklat denna längtan till fulländning, i krig och svartsjuka, men därmed har ”mörkret” haft sin mission. Vi utvecklas nu till att bli riktiga människor, till de ”Guds avbilder” som vi alltid har varit avsedda att bli.

Mörkret eller ”det onda” i livet har ingen makt över den rena kärleken hos den som har övervunnit ondskan, den som har funnit ”Fadern/Modern” i sitt inre. Vi har alla denna kärlekskärna inom oss, men den kan vara svår att finna om man alltför mycket vant sig vid det själsliga mörkret. Det föddes ett gudomligt sändebud för ungefär 2000 år sedan, ett sändebud som visade konsekvenserna av den absoluta, fullkomliga och allomfattande ickekrävande kärleken. Han föddes i ett stall under blygsamma omständigheter, men växte upp och blev till ”Messias”, dvs ”den smorde” eller den invigde. Han visade vad det innebär att inte stå emot det onda och att omfamna också den värsta mördare. Han visade hur man besegrar ”det onda” genom att i sig själv vara inget annat än kärlek. Han visade oss vägen.

Vi har alla ”Jesusbarnet” inom oss och julen är en påminnelse om det ”ljus i mörkret” som Jesusmentaliteten utgör. När han än föddes, vår föregångare eller vårt goda exempel, så är det en sann bild av vår framtid, oss själva som ”ljus i mörkret”. Men än är vi inte där, därför behöver vi ett klart lysande exempel. Ljuset lyser som starkast där det är riktigt mörkt, och julen är symbolen för det ljus som finns inom var och en av oss.

”Himmelriket finns inom er”.

Småland, Sverige 24/12 2009

God Jul!