jump to navigation

Livets religion 22 september 2010

Posted by Mic in Tredje Testamentet.
2 comments

Martinus kosmologi, Tredje testamentet, Den eviga världsbilden: hur vi än väljer att benämna den livssyn som Martinus presenterar i sitt huvudverk Livets Bog så värjer vi oss förmodligen emot att betrakta den som en religion. Kanske för att vi har vant oss vid att förknippa religion och religiositet med fanatism eller naivitet. Eller för att distansera oss Martinusintresserade gentemot dem som har gett upp sin kritiska hållning och låter sig dras med i känslomässiga föreställningar om en övernaturlig tillvaro. Vi betonar gärna kosmologins intellektuella dimension, hur det inte längre handlar om att tro som i traditionell religion utan om verkligt vetande. Samtidigt kan detta vetande inte uppstå helt och fullt förrän vi intuitivt kan inse den kosmiska världsbildens eviga giltighet.  

Hur skulle en utanförstående betrakta Tredje testamentet? Om vi i korta ordalag lyfter fram dess kärnpunkter, vad är det då för bild som träder fram? Vi har en intuitiv begåvning som utan egna studier presenterar en till synes heltäckande bild av livsmysteriet. Existentiella frågor som människor i alla tider har försökt besvara genom religiösa föreställningar och vetenskapliga studier ges nu en slutgiltig, evig och sann förklaring av denne man som säger sig ha upplevt allt detta helt på intuitiv väg. Han talar om en evig utvecklingsprocess, om klotväsen och om stenar som döljer en andlig tillvaro. Alla människor sägs vara på väg att bli homosexuella och de ska få ”kosmiskt medvetande” då allt kommer att ses i ett förklarat ljus. Det onda är inte längre ett problem utan något gudomligt och en välsignelse. Hela den fysiska tillvaro som vi har vant oss att betrakta som verkligheten i sig, den hållfasta och konkreta, sägs vara baserad på en andlig tillvaro som i själva verket utgör den primära tillvaron. Det finns bara sex olika grundenergier som räcker till för all skapelse som överhuvudtaget kan tänkas vara möjlig. Ja, då räknar vi inte med den sjunde energin som befinner sig utanför själva det skapades område… Han talar vidare om ett evigt jag som inte låter sig beskrivas på annat sätt än att det utgör något som ÄR. Detta immateriella, obeskrivbara, till synes icke existerande ligger alltså bakom all livsupplevelse. Jaget är svaret på allt som finns samtidigt som det uppvisar alla kända tecken på något som inte finns! Trots att världens människor lider talar mannen med den intuitiva kraften om kärleken som livets grundton. Slumpen som vi tycker oss se runtomkring oss varje dag är bara en skenbar manifestation av något i grunden meningsfullt. Meningen går inte att fastställa eller observera, möjligen kan man känna den eller förstå den långt efter att den redan har satt spår i människans vardag.

Nog låter det fantastiskt i betydelsen alltför orimligt och orealistiskt. Analyserna av tillvaron tycks tala emot allt vi kan betrakta runtomkring oss. Ändå menar vi Martinusintresserade att det är just det omvända förhållandet som gäller. Vi läser in vardagen, politiska händelser, människors upplevelser i det övergripande perspektiv som Martinus har presenterat. Vi ser tecken på mening i kaos, vi ser kärleken där den tycks vara dold, vi ser förändring när allt tycks stå stilla. Har vi alla drabbats av religiös sinnesförvirring till följd av en begåvad människas manipulativa inflytande på vårt medvetande? Hur kan vi veta att vi fortfarande har vår kritiska förmåga i behåll och står stadigt i verkligheten? Denna verklighet som Martinus säger är illusorisk ur ett visst perspektiv.

Vi kan inte veta. Martinus talar själv om det för oss: vi måste ha intuitionsbegåvning för att se sanningen i analyserna. Ändå värjer vi oss mot religionsstämpeln och dem som säger att vi tror. Nej, tro har vi vuxit ifrån. Vi söker svar! Den eviga sanna förklaringen!

Hur definierar vi det religiösa?

Vad är då en religion? Ja, det låter sig heller inte beskrivas särskilt enkelt. Det finns många religionsdefinitioner. Några talar om tron på något övernaturligt i betydelsen sådant vi inte kan se och verifiera med våra sinnen, andra om ett system av praktiska ritualer och olika trosföreställningar som binder människor samman, medan någon betonar bilden av ett heligt kosmos. Det heliga skulle då vara något som fyller människor med vördnad och fascination. Inte sällan betonar man också hur religionen ger människor mening och svar på de allra djupaste frågorna om livet och döden.

Hur passar Martinus världsbild in på detta? Hur är det till exempel med ”den helige ande”? Visst är det väl så att medvetandet ges helig status hos Martinus? Det kosmiska medvetandet utgör ju själva kulminationen av kontakten med Gud, detta allomfattande mystiska väsen som vi alla sägs vara en del av. Och visst kan Martinus hjälpa oss med en förståelse av alla svårigheter som livet hittills har bjudit på? Nog är det väl också vanligt att vi Martinusintresserade känner en viss gemenskap kring den livssyn vi har anammat? Utöver detta kan vi också notera att Martinus mycket ofta relaterar till den kristna religionen i sin begreppsvärld. Jesus antas vara ett kosmiskt medvetet väsen som hade en viktig mission i mänsklighetens utveckling. Beteckningen ”Tredje testamentet” relaterar också logiskt till Gamla och Nya testamentet. Några ritualer har vi inte infört, men vi börjar förstå att begravningar inte bör ske på sedvanligt sätt och vi förväntas förr eller senare förändra vår livsstil när det gäller kostintag och användandet av allehanda drycker och substanser.

Utifrån sett finns det alltså mycket som talar för att ”Martinus kosmologi” skulle kunna vara en religion, oavsett vad Martinus själv menar. Om vi nu granskar detta heltäckande system från insidan, kan vi då komma till en annan slutsats? Vad talar för att det inte är en religion utan i själva verket den eviga sanningen? Vilka tecken finner vi i själva systemets egen inre logik?

Hur kan vi förstå den eviga visdomen?

Martinus klargör tidigt för läsaren av hans verk att en livsåskådning eller religiös inriktning kan te sig fantastisk om den befinner sig alltför långt framför en individs egen utvecklingsnivå och naiv om den är på ett stadium som individen redan har passerat. I båda fallen saknar livsåskådningen kraft att inspirera just de väsen som befinner sig på en annan medvetandenivå.

Den gudomliga visdomen framträder i en oändlig mängd vetenskapliga system och religiösa trosföreställningar som kan inspirera levande väsen vid olika perioder av utvecklingen. Men det existerar endast en universell religion som alla levande väsen är medlemmar av från födseln. I denna religion är alla lärare, alla elever och allt är lärosatser. Genom Livets Bog får läsaren möjlighet att själv lära sig förstå denna religion som är detsamma som hela tillvarons alla detaljer och livsyttringar.

I den mån man saknar en utvecklad kärleksförmåga kommer man att vara partisk i förhållande till den absoluta sanningen, särskilt på de områden där man saknar erfarenheter. Det tjänar inget till att bli upprörd över att någon protesterar emot eller inte vill förstå det som Martinus förklarar. I livets skola utgör även dessa individer medarbetare i den gudomliga undervisningen. Martinus uppmanar varje individ att söka inspiration där den står att finna. Om Livets Bog inte är en sådan källa är det naturligt att man söker sig vidare. Och denna bok kommer aldrig att ge upphov till någon religiös sammanslutning eller trosbekännelse eftersom den omfattar alla levande väsen, både troende och icke troende, djur och människor, ”onda” såväl som goda. Allt är precis just så som det ska vara i varje enskilt ögonblick.

Livets religion kommer förr eller senare att leda alla levande väsen till insikt om svaren på de eviga frågorna. Det kan förefalla vara den yttersta graden av förmätenhet att säga: ”jag känner sanningen och ni kommer alla att nå den som jag har nått den”. Men om vi föreställer oss att det rent objektivt existerar en evig sanning så måste den som har förstått den rimligtvis uttrycka sig på det viset. Hur skulle det kunna finnas en evig sanning om den inte gick att förstå när man har tillräckliga erfarenheter? Vad vore meningen med en sanning som endast utvalda profeter och vismän kan nå med särskilda tekniker eller hemliga dokument? Visst kan det finnas en relativ mening under ett visst skede av utvecklingen, men endast som ett led i en allomfattande evig sanning och mening. Det går heller inte föreställa sig att endast vissa aspekter av verkligheten skulle vara meningsfulla och andra meningslösa. Hur skulle detta gå till? Varifrån skulle de meningslösa händelserna uppstå och hur skulle mening kunna existera om slumpen när som helst skulle kunna sabotera denna mening?

På väg mot religiöst vetande

Martinus beskrivning av världsalltet vilar på några fundamentala grundpelare:

Allt som finns är resultatet av en skapelseprocess som förutsätter en skapare. Om något kunde uppstå av sig självt skulle detta vara resultatet av något slumpmässigt vilket inte är förenligt med en meningsfull tillvaro. Skaparen är också den som upplever resultatet av det skapade.

Livet är evigt. Något som finns kan inte uppstå ur intet utan endast omvandlas till något annat. Naturen uppvisar överallt planmässighet och förändring enligt kretsloppsprincipen. Av detta följer också att döden endast är en tänkt motsats till livet.

Kärlek är livets grundton. Om den eviga sanningen skulle ge uttryck för något annat så vore återigen den yttersta meningen hotad. Hur skulle ”det onda” kunna existera i absolut mening sida vid sida med det goda? Om vi föreställer oss en suverän skapare bakom allt som finns: vad vore syftet med att åstadkomma något så fasansfullt som absolut ondska som endast har till syfte att skapa obehag och ingenting annat? Nej, rent logiskt måste allt som finns fylla en funktion och denna funktion måste också vara till gagn för helheten och därmed till glädje för allt och alla. Av detta följer också att om vi är partiska till förmån för det ljusa i förhållande till det mörka och inte förstår mörkrets rätta natur så har vi heller inte tillräcklig kärleksförmåga att inse den absoluta sanningen. Den eviga sanningen måste vara ett försvar för allt som existerar vilket också Martinus framhåller. En sådan sanning kan inte enbart förklara och acceptera valda delar av världsalltet.

Det går inte att uppleva utan kontraster. Det mörka måste finnas som en markering av ljuset. Enligt de eviga analyserna är mörkret och okunskapen något som det levande väsendet längtar efter sedan det har tillbringat omätliga tider i den andliga världen där motstånd inte existerar. Det finns inget överflödigt mörker. Att människor upplever mörkret som lidande beror på att de är mätta på mörkret och söker efter fred och frihet. Utan dessa lidandeserfarenheter skulle de inte kunna förstå konsekvenserna av ett kärlekslöst handlande.

Dessa premisser är några av de eviga förutsättningar som ligger bakom livets upplevelse. Det är inga satser som man behöver tro på för att de ska gälla eller för att man ska uppnå någon slags frälsning. Däremot är förmågan att tro djupt förankrad i det levande väsendet under en viss epok i spiralkretsloppet. Djurets ångestskri är den späda början till en religiös förnimmelse. Det är en vädjan till gudomen om hjälp att befrias från mörker. Så snart djuret vaknar till självmedvetande till följd av sina lidandeserfarenheter börjar religiösa tankar spela en roll i vardagen. Dessa tankar bildar så småningom ett enhetligt system, det vill säga en religion som bär fram väsendets moral och materiella framträdande. På detta stadium är trosförmågan organiskt förankrad hos det levande väsendet. Religiösa ritualer, trosuppfattningar och symboler måste vara avpassade för detta relativt sett primitiva medvetande. En världslärare måste klä sina visdomsord i känsloladdade bilder. Först på ett senare stadium av utvecklingen blir det relevant för väsendet att söka efter absolut kunskap om verklighetens natur. Då blir religiöst vetande snarare än religiös tro det som inspirerar väsendet att närma sig kärleken och livet. Den förlorade sonen återkommer därmed igen till sin faders boning. Väsendet inser att det inte går att leva utan kontakt med Gud och utan en verklig förståelse av de eviga principerna.

Hur skulle det levande väsendet i längden kunna existera utan religiöst vetande?  Okunskap hör samman med ovisshet och potentiellt ångestväckande situationer där väsendet saknar vägledning. Vi ser överallt omkring oss människor som försöker förstå sig själva och bemästra sin omvärld. Det tycks vara en medfödd drivkraft. Och det stannar inte vid kunskap utan väsendet inspireras att utvecklas ytterligare inom sitt speciella område och uppnår med tiden genialitet om intresset inte avstannar innan dess. På samma sätt kommer vi successivt att vilja bli genier på det moraliska området eftersom vi hungrar efter ljus och skyr mörkret. När alla ofullkomliga vägar är utforskade återstår bara allkärlekens och evighetens väg.

Annonser

”Fingret” och ”månen” 10 november 2009

Posted by algotezza in Tredje Testamentet.
6 comments

Enligt den buddhistiska legenden skall man ”se på månen och inte stirra sig blind på fingret som pekar mot månen” – något som kan tolkas eller användas som en kritik av dem som alltför mycket ”ser till bokstavens eventuella formella brister” (= ”fingrets beskaffenhet”) i stället för att se till den lokala fysiska eller kosmiska andliga verklighet som åsyftas, själva ”månen”.

Det går att att förstå att ”fingret” pekar rätt, när jag både kan ”direktförnimma” ”fingret”, ”pekriktningen” och ”det som det pekas mot”. Talar någon om förhållandena i dagens värld kan jag själv också kontrollera genom eget förnimmande hur dessa förhållanden ter sig. När det gäller vetenskap finns andra källor att ty sig till för att ta reda på sakförhållandena. Så när det gäller det  förnimbara är det fullt möjligt att göra klart för sig om ”fingret pekar rätt” eller ej.

Men om någon talar om sådant som i princip inte går att förnimmas, något som definieras som just något oförnimbart, hur skall jag då kunna verifiera att ”fingret pekar rätt”, om jag alltså inte kan förnimma ”själva månen” och i princip inte kan göra det (att jag ej kan förnimma det oförnimbara beror alltså ej på en temporär brist hos mina upplevelseförmågor)?

Är det inte så att när ”fingret” pekar på något oförnimbart som vi via Martinus fått ett namn på, ”fingret” i själva verket inte ”pekar” mot ”månen i sig” utan bara mot Martinus ord/ tankebild för ”det oförnimbara”. Kan öht ett ”förnimbart verbalt finger” peka mot ”en oförnimbar måne”?

Om vi inbillar oss att vi kan ”skåda månen” i detta fall, är det ju vår bild av ”månen” vi skådar – och inte ”själva månen” (som vi ju inte kan skåda i detta fall). Det innebär att i den mån vi tror att vi kan bekräfta att ”fingret pekar rätt” genom att vi tror oss kunna förnimma den oförnimbara ”månen”, så pekar i själva verket ”fingret” fel, eftersom den skulle peka på det oförnimbara och inte det förnimbara.

Slutsats ett: när ”fingret” (ordet/ tankebilden) pekar hän mot en ”oförnimbar måne” kan vi förstå att så är fallet via intellektualiserad känsla och intution, ej via materiellt inriktat förnuft och dito intelligens, som jag nyttjat i resonemanget ovan. För detta förnuft blir det nonsens och inbillning – och det är helt i sin ordning eftersom intuitionen går bortom detta förnufts räckvidd. Allt bortom dess räckvidd blir för detta förnuft ”inbillning”/ ”fantasier”.

Frågan blir då, hur vi skiljer  ”jaget” som något oförnimbart från t.ex. ”enhörningen” som något oförnimbart. Båda ter sig för det materiellt inriktade förnuftet som ”inbillning”. Båda anser vi oss kunna andligen skåda, via tankebilder, ”jaget” som ”stillhet”, ”enhörningen” som en häst med horn i pannan. Ingendera är direkt förnimbar i den värld vi fysiskt och faktiskt bebor.

Slutsats två: ”jaget” förblir mest en logiskt och teoretiskt motiverad, nästan fiktiv storhet (vilken får Martinus kosmologi att ”fungera”, bli logiskt konsistent) tills vi blir ett med det via den stora födelsen, liksom ”enhörningen” förblir en sagomässigt motiverad fiktion (som får sagorna att fungera) tills vi de facto  möter den på en värld vi besöker.

/ Göran (Algotezza)

Självinsikt 07 december 2008

Posted by Mic in Om Martinus, Tredje Testamentet.
Tags: , ,
add a comment

Jag minns en yngling i det sena åttiotalet som med uppriktig men underdånig stämma bad gudomen om att ödmjukas, att slippa anfäktas av högmodets förvrängande och fördunklande dimridåer. Ynglingen hade jantelagen inympad i medvetandet sedan yngre skolåldern och förstod inte ödmjukhetens natur. Sålunda föll det sig att han då och då utsöndrade etter och galla över alla som påstod att de visste något, att de kunde något, att de, enligt hans förmenande, trodde att de VAR någonting. Naturligtvis föll det alltid tillbaka på honom själv: ”du är då ganska usel och värdelös lilla vän” kunde han säga till sig själv, nästan med lite medlidande och omtanke, ty han var alltför rädd att han skulle göra sig en felaktig bild av sin egen andliga och moraliska standard.

Han kunde inte låta bli att jämföra sig med andra och lärde sig med tiden att bli mycket observant på hur andra förde sig, hur de uttryckte sig, vilka förmågor och prestationer de hade uppnått. Somliga var ouppnåeliga stjärnor på skapelsens himmel, medan andra tedde sig alldagliga, mindre vetande, liksom mindre intressanta. Ibland smög det sig in en smula förakt för de alldagliga, som om han ville värja sig och säga: ”jag är inte som dem, jag är något annat, jag ska nog visa…” Men kraften sinade ofta ur honom när han begrundade sitt eget misslyckande i ljuset av dem som aldrig behövde bevisa sin storhet, i konstnärlighet, i visdom eller praktiskt kunnande. ”Håh, vad livet är tungt ändå” tänkte han ibland, när det gick emot honom, när människor inte mötte honom med välvilja eller när han inte förmådde leva upp till sina egna förhoppningar.

Med tiden blev det ett projekt för ynglingen att resa sig ur sin förmenta uselhet, att söka tecken i vardagen och i människors bemötande att han visst kunde få lov att vara någon, att han nog förstod en del och att han själv hade ansvar för att resa sig ur sitt inbillade martyrium. Något drev honom att försöka motbevisa känslan av misslyckande och uselhet.

 

*

 

Jag funderar ibland på varifrån den oheliga alliansen mellan dåligt självförtroende och inbillat martyrium härstammar. Är det vår protestantiska etik eller bibliska skolning i tidigare århundraden som har förmått oss förtränga varje känsla av människovärde och låtit oss utgjuta vår vrede över dem som höjer sig över skyarna? Eller är det helt enkelt frukten av misslyckanden och lidanden vi har gått igenom: livets direkta tal som med brutala medel har sågat av, slipat ned, avskilt de allra grövsta grenarna på högmodets träd?

Mötet med Martinus och det tredje testamentet inbjuder till nya erfarenheter på ödmjukhetens arena. Sören Grind presenterar i sin utmärkta artikel i Kosmos nr. 6/2009, ”Konsten att se sig själv”, de svårigheter som möter oss på vägen mot utökad självinsikt och ödmjukhet. I grunden handlar det om att få ihop en till synes omöjlig ekvation. Faktum är att de flesta av oss är ganska usla sett i ljuset av den riktiga, färdigutvecklade människan. Men utmaningen är samtidigt att älska denne usla, mindre vetande, högmodige, skrävlande, brutala, köttätande suputen som bor i oss (eller om det nu råkar ta sig andra uttryck…).  Hur går nu detta till om man händelsevis saknar kärleksförmåga i den omfattning som krävs?

Ja, ett sätt är att gå in i rollen som ”den nästan färdigutvecklade” och se det som en träning i humanitetsutveckling. För dem som vandrar den vägen bör ett varningens tecken lyftas för risken för intolerans gentemot dem som inte förmår lyfta sig själva i håret.

Andra väljer att frossa i sina ofärdiga sidor och hävdar sin rätt att leva ut sina primitiva lustar och tendenser, trots teoretisk kunskap om följderna med alkoholdrickande, köttätande, aggressionsutbrott, inbillat martyrium och negativa tankar om alla ”idioter därute”. ”Så vadå?” tycks de tänka, ”allt är ju ändå mycket gott, man gör så gott man kan, alla blir ju Kristusväsen förr eller senare. Låt mig vara usel, för fan, jag tänker inte be om ursäkt.”

Ibland kan det vara befriande att möta denne ”livsnjutare” eftersom det kan få en att känna sig någorlunda i balans, någorlunda trygg i sin ofullkomlighet (somliga är värre än jag…) och för att han eller hon i rimlighetens namn inte kan döma mig för mina brister. Värre är det med dem som genom bara sin uppenbarelse lyckas frammana alla känslor av skuld, tillkortakommanden och självtvivel eftersom de personifierar bilden av den som verkligen tar sitt ansvar, den som har kraft att kämpa utan att ge efter för låga tendenser och som kanske kommer att bli den förste att genomträngas av den helige anden. Eller? Vem skola bli den förste och vem blir den siste? Jesus tycks ha trivts i sällskap med de utstötta, de mindre heliga, med dem som andra skydde som paria. Även Martinus sägs ha uppskattat en glad och tolerant köttätare framför en trångsynt vegetarian.

OK, om vi nu ska älska alla så kan det väl kvitta vilken strategi vi tillämpar? Även de inskränkta, intoleranta med livsnedbrytande tankemönster förtjänar vår uppmärksamhet och vårt stöd. Fast då var det ju det där med kärleksförmåga igen. Den har förvisso sina gränser.

Nä, ekvationen synes mig helt omöjlig att få ihop. Man ska vara nöjd, ha gott självförtroende, inte hysa några negativa tankar, inte lugna sig med ett glas öl, undvika animaliska födoämnen, vara tolerant mot de intoleranta och inte minst: ha god självinsikt samt älska sig själv trots insikten om sin egen (förmodade) uselhet… i väntan på att man blir en bättre människa…fri från alla tendenser till högmod.

Hur gör ni själva därute? Ni som vet, ni som kan (eller som tror ni vet…). Äh, gör som ni vill, tala inte om för mig hur jag ska göra bara :-).

Mic

Meningen med livet 12 november 2008

Posted by Mic in Tredje Testamentet.
Tags:
3 comments

När man spontant frågat människor vad meningen med livet är får man ofta de mest skiftande svar beroende av vem man frågar och i vilken situation den tillfrågade är i för ögonblicket. En för stunden mycket uppspelt och glad individ kan svara att meningen med livet är ”att leva det” t.ex. Medan en dyster och livstrött dito kan svara att ”det finns ingen mening alls – livet är meningslöst”. Andra varianter är att bilda familj, spela golf, samla frimärken eller att bli framgångsrik i karriären.

Dessa olika och varierande svar kan man sortera in under rubriken ”exoteriska” svar, alltså svar som är beroende av situationen i tid och rum, hur man mår och har det för tillfället, o.s.v., ett slags ”underifrån-perspektiv”, alltså. Något som skapas och alltså har en början och ett slut. Frågan är också vanlig när människor börjar bli ”djupsinniga” eller sentimentala, av olika skäl.

Det är uppenbart att de tillfrågade sällan själva ställt sig frågan vad livets yttersta mening är, vad denna skulle vara utan hänsyn till hur den tillfrågade mår för ögonblicket eller hur han eller hon har det just då.

Vanligt är också sammanblandningen av frågorna om vad själva meningen med livet är, och vad livet är i sig självt. Vad livet är i sig, menar Martinus vara ett något som bara finns hos levande väsen, och eftersom allt är levande, enligt samma källa, är också livet en icke oväsentlig beståndsdel av hela universum, från minsta lilla mikrob till helheten. Livet är alltså på något sätt närvarande överallt och i olika former, från påtagligt materiella till imateriella och osynliga ting och varelser.

Så till frågan om vad själva meningen med livet kan sägas vara: Enligt Martinus anger frågan om meningen med livet ett slags riktning, och en rörelse i tiden. Han menar att livets mening är att göra erfarenheter, att upplevelsen av livet ger olika slags erfarenheter inom alla områden och att dessa upplevelser samtidigt måste ge erfarenheter som sammantaget utvecklar individen från ett mindre vetande och erfaret tillstånd, till ett mera och högre dito. Man kan med detta för ögonen förstå att livets yttersta mening är att leva det och att göra erfarenheter. Därmed menas alltså att ett erfarenhetsberikande ofrånkomligen skapar utveckling från ett primitivare till ett mer intellektuellt stadium hos det levande väsendet. Ingen kan göra erfarenheter utan att påverkas och utvecklas av och genom dessa erfarenheter. Detta kan sägas vara den esoteriska meningen med livet, livets mening ”ovanifrån”. Livets yttersta mening är alltså att uppleva det och att göra erfarenheter, och därmed också att utvecklas.

Jan Seilitz