jump to navigation

Parförhållande, kön och sexualitet i förvandling – Seminarium med Solveig Langkilde 10 februari 2013

Posted by Mic in Föredrag, Polförvandling.
add a comment

Inspelat den 2 feberuari 2013.

Annonser

Längtan efter ljuset 27 januari 2013

Posted by Mic in Polförvandling.
4 comments

Hur skulle våra liv gestalta sig om vi inte hyste någon längtan efter nya upplevelser, nya människor och nya tillvaroformer? Det finns alltid någonting som vi skulle vilja förbättra eller förändra i det liv som vi lever. Kanske söker vi efter kärlek och vänskap, visdom och kunskap eller bara efter lugn och ro, frid och frihet. Det vore otänkbart att inte ha någon strävan efter förändring, även i de fall då vi är förhållandevis nöjda med tillvaron. Att längta till något innebär samtidigt en strävan bort från något annat som vi försöker undkomma: ensamhet, sorgsenhet, stress, oro, sjukdom eller helt enkelt bara något vi är mätta på.

Vår längtan kan ibland vara motstridig: vi önskar förändring, men är inte beredda att betala priset för den. Längtan efter rörelse och förändring ställs mot behovet av balans och harmoni. Att en ny människa gör entré i ens liv kan exempelvis vara både omvälvande och livsbejakande men samtidigt också innebära ett hot mot invanda livsmönster och rutiner. Och ibland sker förändringar utan att vi kan påverka dem; vi skils från vänner och livskamrater, ibland genom dödens inträdande, ibland för att våra respektive öden inte är förenliga längre.

Vad döljer sig bakom en längtan efter kontakt? Vad driver människor att offra all sin tid och kraft för att uppnå ett speciellt mål i livet? Och vad blir resultatet när vi ser våra drömmar förvandlas till luftslott eller när ensamheten ersätter samvaron med en älskad partner?

Somliga drivkrafter i vardagen är förhållandevis oproblematiska: vi behöver mat och dryck för att tillgodose kroppens behov av energi. Om vi inte äter eller dricker blir vi trötta och hamnar ur balans både fysiskt och psykiskt. Det gäller att inta rätt sorts näring för att kroppen ska fungera optimalt. Här har vi människor genom kulturella levnadsmönster till viss del spårat ur från den naturliga vägen. Vi tycks ha vant oss vid substanser och ämnen som ibland har en nedbrytande effekt på organismen eller inverkar negativt på vårt psykiska välbefinnande. Dessutom sköter vi inte alltid kroppen på rätt sätt när det gäller motion och rörelse. Kanske drabbas vi också av sömnsvårigheter till följd av livets olika utmaningar. Samhället vimlar av människor med missbruksproblem, psykisk obalans och depression eller kraftig övervikt. På något sätt tycks människor försöka råda bot på i grunden själsliga problem genom att inta materiella substanser som mat, dryck och medicin.

Även om kroppen behöver sitt för att vi ska fungera kanske det trots allt är de mera sociala, psykiska och existentiella behoven som kräver tillfredsställelse för att livet ska kännas meningsfullt att leva. Vi behöver en anledning att leva liksom någonting eller någon som kan uppfylla den inre tomheten eller känslan av inte vara hel. Traditionellt sett har religionen förmodligen förmått dämpa den existentiella otryggheten och äktenskapet har bidragit till känslan av delaktighet och samhörighet. Numera är det inte alls självklart att vi gifter oss, men är det ändå inte så att de flesta av oss söker en livspartner, någon att dela vardagen glädjeämnen och svårigheter med?

I en existentiellt otrygg värld där gamla berättelser och visdomsord inte längre förmår ge svar på de eviga frågorna är vi mer utsatta än någonsin för inre och yttre stress. Den yttre stressen handlar oftast om att vi försöker leva upp till de kulturellt värderade målen och normerna om att bilda familj, skapa ett tryggt hem och ordna en säker inkomstkälla i konkurrens med andra människor. Ofta innebär detta att vi till synes får sätta våra egentliga behov eller önskningar åt sidan för en tid. Vem har inte talat med en vän som med glödande intensitet berättat om vad han eller hon egentligen skulle vilja ägna sig åt om livet bara ville gå den väg man själv önskar? Vem har inte själv känt sig trängd av betvingande ”måsten” vare sig det gäller arbetsliv eller familjeliv? Kanske känner vi oss för en tid hela och uppfyllda av livet när vi har bundit oss i äktenskapet och fått det där arbetet som vi så länge har strävat efter. Men för många har det blivit uppenbart att tomheten därmed inte har gett vika för alltid. Den hotar ständigt att komma tillbaka när man minst anar det.

 

Vår dubbla natur

Martinus beskriver att vi dels drivs av djuriska egenskaper och begär, dels av humana talanger och behov. Den djuriska delen hör samman med strävan efter äktenskap och familjebildning, men också med begär efter makt och förmåga att lyckas i kampen för tillvaron. Den mänskliga sidan av oss längtar efter skapande i olika former och kärlek utan underförstådda krav om livslångt samliv med en speciell partner. Så länge vi hyser dessa motstridiga tendenser inom oss så kommer vi också att känna oss otillfredsställda i olika grad med hänsyn till att det finns en obalans mellan vad vi vill och vad vi gör eller förmår. Omedvetna motiv och behov styr oss samtidigt som vi kanske medvetet har en annan strävan som går i motsatt riktning. Vi är ännu så länge ofärdiga varelser som hyser en längtan efter ljuset eftersom vi har blivit till övermått mätta av mörkret. Men vi vet ännu inte hur vi ska åstadkomma ett ljust öde eller vad ljuset ytterst innebär. I vår okunnighet försöker vi bekämpa det mörka med medel som är oförenliga med kärlek. Kampen försiggår på alla plan: mellan enskilda människor, mellan grupper i samhället och mellan stater. Martinus talar om ett ”allas krig mot alla”. Det mörka kan ta sig alla möjliga uttryck: en trakasserande chef, en grälsjuk partner, en bristfällig ekonomi eller rentav sjukdom och lidande. På ett globalt plan handlar det om krig och förödelse. Svårigheten att urskilja ljuset som det verkligen är hänger samman med vår oförmåga att förstå vad som leder till mörker och på vilket sätt detta mörker är ett ofrånkomligt led i vår utvecklingsprocess.

 

Ljuset i horisonten

Vår uppfattning om ”ljuset” och därmed kärleken är färgad av en nostalgisk längtan efter någonting som håller på att gå förlorat och konturerna av något som vi ännu inte kan urskilja i detalj. Vad är egentligen kärlek? Vad är den djupaste innebörden av längtan efter gemenskap och samhörighet? För den moderna människan är det ett mysterium att kärleken tycks vara så undflyende och svårfångad. Vi söker efter den i kontaktforum på nätet, i nattlivets dunkla sken eller på någon studiecirkel i oljemålning. Somliga har gett upp och inrättat sitt liv efter betingelser som de inte tycks kunna påverka. Andra håller förtvivlat fast vid en livspartner, trots att den ömsesidiga attraktionen för länge sedan har ebbat ut och samlivet mera har tagit formen av ett kamratäktenskap. Man får ta det man får. Man vet vad man har men inte vad som väntar bakom hörnet. Men det finns naturligtvis också de som i mer eller mindre gott samförstånd går skilda vägar för att utforska kärlekens möjligheter på annat håll. Inte sällan har initiativet till förändringen drivits fram av en uppblossande förälskelse i en annan partner. Förälskelsen får oss att känna oss hela och mindre ensamma; den är en slags konstgjord andning i ett existentiellt vakuum där frånvaron av Gud är påtaglig. Den utgör den sista räddningen i en tid där vår förmåga att tro på en högre makt har reducerats till plikttrogna besök i kyrkan när någon uråldrig ritual ska försöka förmå två älskande par att hålla fast vid varandra livet ut eller när barnen ska upptas i en gudomlig gemenskap som föräldrarna mest ser som en vacker fantasi. Den moderna människan är övertygad om själens obotliga ensamhet men vägrar acceptera sitt öde utan motstånd.

Detta motstånd behöver inte enbart bestå i det ibland kvalfyllda sökandet efter en kärlekspartner utan också i försök att gestalta såväl inre oro och ensamhet som kärlek, åtrå, och förälskelse i ord, musik eller konst. Läs vilken roman som helst eller lyssna på texten till några aktuella sånger och ni förstår direkt vad som fångar människors tankar och känslor.

Enligt Martinus kan vi förstå längtan efter kärlek som ett uttryck för vår önskan att bli ett med gudomen. Vårt inre jag är en stråle av Guds allomfattande jag och vårt medvetande är oupplösligt sammanflätat med samma guds medvetande. När vi är på våglängd med och känner kärlek till en annan varelse hyser vi en oemotståndlig längtan efter att bli ett med denna varelse och på ett omedvetet plan är detta ett igenkännande av vårt jags identitet med den andra varelsens jag. Kärleken skapar ett begär efter att glädja och smeka andra varelser. Och om inte den fysiska materien stod i vägen skulle vi enligt Martinus bokstavligen ”gå in i varandra” och bli ett med varandra:

Om parternas fysiska kroppar kunde gå in i varandra och inte vore förhindrade därtill av den fasta fysiska materia de består av, skulle de helt smälta samman och till det yttre te sig som en kropp, även om de mentalt sett alltjämt skulle vara två individualiteter. Kärleken förenar således väsendena mentalt sett.” (St 2477)

Förälskelsen är en dunkel återspegling av den äkta kärleken som aldrig kan resultera i olycka eller svartsjuka. Ren kärlek är baserad på givandets princip medan förälskelse kan ge upphov till smärtfyllda kval när föremålet för förälskelsen vänder en ryggen och den första uppblossande passionen har gett vika. Först då ser man den sanna verkligheten bakom passionen och kanske finns det få beröringspunkter kvar som kan hålla liv i en intimare relation. Det kan vara en lång och segdragen process att se sanningen och förstå att samlivet och den gemensamma tillvaron inte kan skapa den mening eller känsla av helhet som man söker efter. Men dessa erfarenheter är nödvändiga för att vi ska börja förstå den rena kärlekens natur. Förälskelsens (eller äktenskapskärlekens) mission är enligt Martinus ”att göra de två parningsväsendena eller äktenskapsparterna till livsstimulerande, lysande och värmande ljuspunkter för varandra i en värld av livets kulminerande mörker; i en värld utan Gud och allkärlek.” (Två slags kärlek, s 76)

 

Den rena kärleken – allkärleken

Kärleksförmågan växer allteftersom vi förmår agera osjälviskt och hellre lider själva än låter någon annan lida. Kärleken främjar ödmjukhet och frihet från äregirighet. Den riktar sig inte till en speciell partner av motsatt kön. Tvärtom medför den framväxande kärleksförmågan en ovilja mot att binda sig i äktenskap och den traditionella ”parningsakten”. Martinus beskriver hur ”den högsta elden”, alltså ”Guds andes närvaro i parningsakten”, det eviga ljuset eller själva urkraften bakom all skapelse, under degenerationen av parningskärleken börjar framkalla ett begär hos varje individ eller varelse att uppleva en kulminationsupplevelse tillsammans med en individ av samma kön som en själv. När mannens och kvinnans sexuella lust inte längre riktar sig mot en individ av motsatt kön blir det enligt Martinus naturligt att de dras till individer av sitt eget kön. Hur kan detta vara möjligt?

Martinus förklarar att varje man och varje kvinna har två sexuella poler i sin andliga struktur som formar medvetandet, önskningar, behov och vad vi över huvud taget tänker och känner. Kvinnans feminina pol och mannens maskulina pol är drivkrafter genom hela djurepoken, medan vår framväxande humana sida bärs upp av vår motsatta pol, det vill säga den maskulina polen för kvinnan och den feminina polen för mannen. Den genuina kärleken, allkärleken, är baserad på en psykisk struktur som inte kan resultera i sexuell attraktion mellan två individer av motsatt kön. Människan har här blivit dubbelpolig; den maskulina och feminina polen har fått lika stor bärkraft i individens psyke. I framtiden kommer det således inte att existera män eller kvinnor utan enbart människor som alla är dubbelpoliga. Det är en lång process som Martinus har utvecklat närmare i del fem av sitt huvudverk Livets Bog.

Men redan i dagens samhälle, hos varje enskild individ, har en inre förvandlingsprocess från enpolighet till dubbelpolighet fått framträdande effekter. Det är enligt Martinus helt naturligt att människor omkring oss får svårigheter att leva samman i äktenskapet under ett helt liv. Det är naturligt att människor med begär efter att älska och smeka individer av samma kön blir allt mera synliga i samhället. Denna passage medför en stor omvälvning på kärlekens område och innebär inte bara svårigheter i relationer utan också inre existentiella spänningar och utmaningar.  Den dubbelpoliga kärleken ”kanske inte verkar så vacker och fullkomlig i sin späda början” skriver Martinus. Men detta är helt naturligt och ”detta hindrar inte att det är denna gryende allkärlek som skall rädda mänskligheten ut ur krigens och dödens mörka helvete och ragnarök.” (Två slags kärlek, s. 111).

 

Födslovåndor

Det som har varit djupt rotat i vår kulturella och moraliska föreställningsvärld kommer alltså att i grunden förändras! Förändring sker inte på ett ögonblick och varje människa har sin egen väg att vandra. Innan vi når fram till att bli färdiga människor till Guds avbild har vi en mycket tung väg att gå enligt Martinus. De som har lämnat det enpoliga stadiet och inte längre kan dölja sin dubbelpoliga natur möts av en oförstående allmänhet som inte kan ta till sig att två personer av samma kön kan ha en djup sympatikänsla för varandra. Hos den ännu enpoligt dominerade människan väcker detta djuriska känslor av antipati och ibland kan förföljelsen av dessa dubbelpoliga personer vara sanktionerade av samhällets lagar. I våra nordiska länder har det naturligtvis skett stora förändringar under de senare decennierna och öppenheten liksom toleransen har blivit allt större. Men ännu råder dödsstraff för den dubbelpoliga kärlekskontakten mellan två personer av samma kön i några delar av världen.

Heterosexualiteten är fortfarande dominerande i vårt samhälle och kommer så att förbli under en överskådlig framtid. Hur skulle annars inkarnationsmöjligheter erbjudas? Det ”naturliga” är att behålla en heterosexuell inställning så långt möjligt genom den sexuella förvandlingens område. Människor utvecklas parallellt på många olika plan och så länge det finns en uppenbar längtan till intim samvaro med en person av motsatt kön så är det också den väg som leder mot ljuset. Martinus vill endast göra oss uppmärksamma på att den äktenskapliga kärleken är på utdöende och kommer att ersättas av någonting annat. I vad han benämner som ”de olyckliga äktenskapens zon” befinner sig många av dagens människor och i denna zon finner vi också de allra högst utvecklade och humana heterosexuella människorna på vårt klot, de s.k ”H-människorna” i Martinus begreppsvärld. I de fall där människan inte har varit involverad i någon forcerad utveckling på sexualitetens område får den motsatta polen långsamt allt större utrymme i individens medvetande och påverkar vad han eller hon ytterst vill ägna sitt liv och sin vardag åt. Den högt utvecklade heterosexuellt inriktade mannen eller kvinnan har en starkt framträdande skaparförmåga och är enligt Martinus ofta engagerade i humana projekt som kommer mänskligheten tillgodo. De är inte särskilt äktenskapligt orienterade och därför ser man enligt Martinus inte så ofta äktenskap mellan två mycket högt utvecklade heterosexuella personer. Båda har helt enkelt en längtan efter upplevelser som går i en annan riktning: kultur, andlighet, vetenskap och allmänmänsklig aktivitet.

 

När livet hamnar på avvägar

Polförvandlingsprocessen är nödvändig och ofrånkomlig. Den omskapar medvetandet vare sig vi vill det eller inte. Men människan har en fri vilja och reagerar på sitt öde utifrån sin begränsade förståelse av livet och verkligheten. Vi kan välja att inta substanser som är skadliga för kropp och själ; vi kan hänge oss åt behov och begär som leder oss allt längre in i en mörk spiral av lidande och självförakt; vi kan gå emot vår innersta natur och inveckla oss i relationer som skapar utanförskap och utsatthet. Människor experimenterar med sin sexualitet eller gör den till en handelsvara. Där moralen inte är tillräckligt balanserad gentemot den sexuella driften kan människan hamna i ett tillstånd där man utsätter sig själv och andra för stor fara. Martinus beskriver att det är mycket allvarligt att utsätta den sexuellt omogna individen för övergrepp som skapar en lång kedja av lidande.

De människor som följer en annan väg än den ”naturliga” kommer naturligtvis också att nå fram till ett gudomligt medvetande och en dubbelpolig natur som gör det möjligt att praktisera kärlek gentemot allt levande. Men somliga kommer att få sin ”födelseport” öppnad på onaturlig väg, det vill säga, de kommer att börja uppleva, tänka och agera under påverkan av den motsatta polen i ett skede av utvecklingen där det fortfarande är sunt och funktionellt att i första hand ledas av den primära polen som är den maskulina för mannen och den feminina för kvinnan. Att ha en sexuell inriktning mot personer av det egna könet i ett alltför tidigt skede av utvecklingen skapar mycket obehag och lidande av många olika skäl, inte minst beroende på det omgivande samhällets oförstånd, men också för att det enligt Martinus undanröjer möjligheten till ett liv i harmoni och gemenskap som den äktenskapliga kärleken kan åstadkomma under en viss epok av utvecklingsprocessen. Normalt ska ”födelseporten” öppnas permanent först vid det stadium som följer efter ”H-stadiet”, det s.k ”I-stadiet” där människan endast har några få inkarnationer kvar till den kosmiska födelsen.

 

Kunskap om vägen mot ljuset

Utan att människan får kunskap om och förståelse för den förvandlingsprocess som pågår är det svårt att riktigt förklara varför människor ibland inte kan identifiera sig med sitt kroppsliga kön, varför somliga män blir överdrivet feminina och kvinnor maskulina, varför sexualiteten tar sig märkliga och ibland destruktiva uttryck eller helt enkelt varför det är så svårt för människor att leva tillsammans i en traditionell partnerrelation någon längre tid. Polförvandlingsprocessen gör oss sårbara, kanske för en tid ensamma och existentiellt otrygga. Det är naturligt att vi söker bot på själens ensamhet så gott vi kan med de medel som står till buds.

I längden är det omöjligt för oss att blunda för de existentiella frågorna om Guds existens, kärlekens möjligheter och meningen med lidandet. Och förr eller senare måste vi börja tillägna oss en förståelse för de kosmiska analyserna om den eviga sanningen.

Sex, tabun och mänskliga relationer 23 september 2012

Posted by Mic in Polförvandling.
Tags:
22 comments

– Queer som Claus

Av Claus Möller

När ämnet för en text avhandlar vår mänskliga sexualitet är det lätt att väcka fördomar, intolerans och ibland till och med hat. Det samma gäller ämnet religion. Att då skriva om hur ens eget religiösa liv går hand i hand med ens sexliv är provocerande. För vad folk inte förstår – tycker de inte om! Trots detta väljer jag att vara öppen och delvis blotta mig själv, för att med detta berätta lite av min historia, mina erfarenheter, mitt sätt att tänka och förhoppningsvis bidra till nya perspektiv på ett kärt gammalt ämne: sex.

Jag ser på mina sexuella relationer på samma sätt som jag ser på Gud. Lika öppen, naken och innerlig som jag är mot Gud, ”min närmaste relation”, önskar jag vara mot mina medmänniskor. Av många skäl så vet jag att detta inte är möjligt. De flesta har inte ett inre ”brinnande” gudsförhållande. Det väcker dessutom folks djupaste inre rädsla och ångest att leva så ”naket”. Att lyckas med detta konststycke kräver därför stor människokännedom och att lära sig att se – vem jag kan öppna mig inför. Vem som tål det. Därför är mitt relationskoncept inte lätt, då det jag söker är min like, en själsfrände i ordets djupaster innebörd.

Är Claus då heterosexuell, bisexuell eller homosexuell? Etikettfrågor jag brottats mycket med. För vad och vem är jag? Jag har ett yttre som är maskulint. Ser jag mig i spegeln tvekar jag inte om vilket kön jag tillhör, men mitt inre är mjukt, vill väl och är av feminin natur som jag upplever det. Jag har upplevt två spontana kundaliniresningar, där en energi gick upp genom ryggraden och upp i huvudet. Jag har vaknat många mornar efter detta och känt mig som en kvinna inombords. Men också insett farorna på min väg, insett min oförmåga och olämplighet för traditionella förhållande. Insett att jag med ”fel” partner lätt skulle kunna bli en ”toffel” och förstår inom mig mycket väl den undfallenhet som skulle kunna leda en mot ett sadomasochistiskt förhållande – men stoppar mig själv, då ett sådant förhållande skulle vara att gå emot det jag inom mig förnimmer som sant och dessutom innebära att jag skadade mig själv. Vad är då Claus? Är han man eller kvinna?

En sak är säkert, han är en människa som brottas med samhällets och allmänhetens normer och som inte hade klarat sig utan Martinus hjälp. Frågorna har följt mig hela mitt vuxna liv och redan i tjugoårsåldern upplevde jag att Martinus erbjöd mig en tredje väg. En ny könstillhörighet som baseras på ett inre erkännande av såväl de maskulina som feminina principer jag fann i mitt psyke. Jag ville och kunde inte vara man, jag är inte kvinna, men jag känner mig som en människa. Ett nytt kön hade uppstått inom Claus. Med detta som grund kunde jag få den rest av manlighet jag hade kvar att fungera i mötet med kvinnor som jag uppskattar, men av helt ”fel” orsaker, i det att jag känner mig lika dem. Jag kunde också inom mig själv, i min fantasi älska med de män jag möte, där jag föreställde mig själv som den kvinnligt mottagande partnern. Med Martinus hjälp så förstår jag i dag lite av den ”själarnas dans” som är förutsättningen för den utvecklade människans sexualitet. Att det maskulina och feminina i mig samverkar, attraherar och samspelar med motsvarande krafter i en partner. Att lära sig denna ”dans” är utmaningen.

Hur hanterar Claus då sina relationer? Min inställning är att jag ställer mig öppen, ber till Gud och låter Gud föra mig framåt. För Gud känner Claus bättre än Claus känner sig själv. Därför så inser jag att bara Gud kan förena mig med rätt partner. Men jag vill att de intima relationer jag har, ska vara en återspegling av min relation till Gud. Och konceptet för en sådan relation är enkel: det som fungerar är av Gud. Verkar det konstigt – det är därför som Claus numera inser att han är queer.

Claus Möller www.nykultur.com

På spaning efter den kärlek som flytt 25 april 2011

Posted by Mic in Polförvandling, Relationer.
9 comments

Jag möter en vän en stund på ett café. Hon berättar att hon är trött på ensamheten; trött på att söka efter mannen som hon kan lita på, som talar hennes språk, ser hennes behov, lyssnar och stödjer. Under många år levde hon med en man som också blev far till hennes barn. Men en stark och plötslig förälskelse i en annan man fick henne att bryta upp och bejaka passionen istället för tryggheten och det invanda familjelivet. Uppbrottet föll inte väl ut. Passionen dog ut och mannen visade sig vara oerhört svartsjuk och bevakande. Sedan dess har hon sökt vidare, men ofta hamnat i kortvariga relationer som ytterligare har förstärkt redan desillusionerade föreställningar om möjligheten att finna den rätte.

Jag lyssnar på en vacker sång av en firad artist. Hon sjunger:

”a hundred thousand reasons, why I should walk away,
a hundred thousand more, make me stay…

Jag ser en film om saknad och längtan, om hur svårt det är att älska någon man inte kan få; en kär vän som tillhör någon annan eller som kanske skulle vända en ryggen om man lättade sitt hjärta.

Det är eviga teman som har fångat människan i alla tider. Passionsdramat utspelar sig på film och teater, i vardagen och litteraturen medan psykologer och vismän har försökt förklara hur vi ska lära oss bemästra kärlekens mysterium.

Men varför är det så viktigt? Varför räcker det inte med vänskap med människor vi kan dela intressen med, som förstår hur vi tänker och känner, som gärna följer med på café och diskuterar senaste filmen, som lyssnar och vägleder? Du som själv lever ensam: varför söker du vidare? Du som lever i en harmonisk kärleksrelation: varför skulle ett möjligt uppbrott från din käresta innebära ett omåttligt stort lidande? Ja, det är väl självklart, tänker de flesta. En familj, en kärlek, ett hem: trygghet och harmoni, en känsla av helhet. Det är naturens egen strävan efter fortlevnad. Vi kan bara följa med strömmen och foga oss i det biologiska kravet.

Betyder det att man inte kan känna harmoni och trygghet om man är ensam; om man står fri i förhållande till andra människor, väljer sin egen väg, styr över sin egen tid och gör sina egna val? Förutsätter känslan av helhet en intim relation till en annan person? Och varför måste det vara en särskilt utvald person? Vi söker inte bara en ensam individ, vi söker just den individ som kan uppfylla vår innersta längtan och svara upp mot djupt liggande inre behov.

A hundred thousand reasons, make me stay…” Livet känns mera levande, det får mening, en ström av välbehag och harmoni infinner sig, vi utvecklas tillsammans, lär av varandra, hjälps åt när det är tungt, blir sedda, får erkännande, blir starka tillsammans: skälen är många. Men varför är det så svårt och varför dör passionen och den självklara känslan av samhörighet? Varför når vi inte fram och varför blir samlivet ibland till ett mentalt fängelse?

Kärlekens vägar

Martinus skriver för dem som irrar omkring på kärlekens stormiga farvatten, utan karta och kompass, med begäret som drivkraft och den absoluta föreningen som slutmål. Han vänder sig till dem som inte förmår hålla fast vid sin partner utan blir lämnad eller lämnar för att samlivet havererar. Han talar också till dem som inte längre hyser någon längtan till samliv med en person av motsatt kön utan söker närhet och intimitet med någon av samma kön.

Den gnista av evigt liv som Guds ande har blåst in i oss, söker förening med gudomens eviga jag. Det sker oavbrutet i det kosmiska spiralkretsloppet, till och med när Gud tycks ha lämnat oss, i mörkret, på savannen där ångestskriet skär genom natten, när hoppet är ute och vi kapitulerar för övermakten. Han- och hondjurets förening är ”den kosmiska livsnattens månsken” i en epok där mörkret härskar och döden är mera påtaglig än livet. Föreningen har i djurriket inget med kärlek att göra; den befordras av en hormonellt betingad förälskelse som ska säkerställa släktets fortlevnad.

Vi jordmänniskor blir fortfarande förälskade, drabbas av plötslig passion och känner ett oemotståndligt krav att komma nära föremålet för vår förälskelse. I sitt begynnelsestadium är förälskelsen bedrägligt vacker till sin natur. Men den alstrar också begär efter ägande eller att bli ägd, omsvärmad och beskyddad. Att lova trohet är inte svårt i förälskelsens tidiga skede. Vi har ju hela livet sökt efter just denna partner som nu ska uppfylla våra drömmar om en harmonisk tillvaro. Visserligen har vi sett hur andra par går skilda vägar och brottas med känslor av utsatthet, begränsning, svartsjuka eller rent av hat. Men sådant blundar vi för när smekmånadsperioden fortfarande pågår.

Förälskelsen står i fortplantningens tjänst. Att vara dominerad av förälskelseenergier innebär att i första hand vara fokuserad på det som kan tjäna en själv och den egna familjen bäst.

Om vi önskar uppnå verklig harmoni gör vi bäst i att söka verklig kärlek. Denna förmåga att hysa äkta sympati för andra levande väsen växer till följd av de erfarenheter man har gjort under sin resa på livsstegen. Det är omöjligt att tänka sig olycklig kärlek i egentlig mening, eftersom kärleken i renodlad form alltid är inriktad på givande. Att det i den nya kärlekens begynnelsestadier ändå förekommer något som påminner om olycklig kärlek förändrar inte grundprincipen.

”A hundred thousand reasons, why I should walk away…”

Vi börjar förlora förmågan att bli förälskade, klarar inte längre att stanna i äktenskapet, ja: i vissa fall är vi helt olämpliga för äktenskap. Martinus förklarar att det inte är förenligt med nästakärlek att binda sig i äktenskap när man inte längre har talangen att leva upp till äktenskapslagen. Inte heller är det uttryck för nästakärlek när man nänns att vara otrogen, sviker sin partner eller sina barn när passionens våldsamma kraft får marken att rämna.

Men ännu så länge är vi ofärdiga väsen. Kärleken till nästan kan när som helst sammanblandas med kvarvarande förälskelseenergier och så kommer det att ske tills dess att förälskelseförmågan är utlevd.

Är då ensamheten den moderna människans öde? Nej, visserligen måste vi alla lära oss att gå vår egen väg och möta Gud som självständiga väsen och bli hela inom oss själva, men kärleksförmågan alstrar en längtan eller ett begär efter kontakt med andra människor. En längtan lämnas inte otillfredsställd, även om vi ibland saknar förmåga att se på vilka vägar gudomen besvarar våra böner.

Kulminationsakten i ett möte mellan två kärleksfulla väsen är en ljusupplevelse som vida överstrålar kontakten mellan två förälskade väsen och ”begäret efter att uppleva ’den högsta elden’ […] växer stadigt med allkärlekens utveckling.” (Två slags kärlek, s. 106) Under en övergångsepok kan människan dock känna sig oerhört vilsen i sin längtan.

Det är svårt att slitas mellan invanda, djupt liggande behov av förening med en människa av motsatt kön och en kärleksförmåga som riktar sig mot allt levande. Kärlek och förälskelse flätas samman och i längden blir det enligt Martinus ohållbart att fortsätta söka intim kontakt med någon av motsatt kön. Ja, vi kommer helt enkelt inte att vilja det längre, inte minst till följd av de lidanden som det innebär att vara bunden i ett äktenskap när man inte längre är lämplig för det. Smärtsamma skilsmässor, jagandet efter den rätta partnern, hungern efter kärlek och inte minst vår alltmera utvecklade förmåga och vilja att skapa och leva utanför äktenskapet kommer så småningom att leda oss in på ett annat spår. Efter en längre tid i ”de olyckliga äktenskapens zon” har en annan längtan börjat ta form.

En ny gryning

De människor som vi tidigare har saknat förmåga att älska, som vi har konkurrerat med i sökandet efter en partner, står alltmera i fokus. Till en början är vänskapen mellan två individer av samma kön platonisk och väcker inga negativa reaktioner, varken för individen själv eller för omvärlden. Men det är bara en tidsfråga innan begäret tar sig uttryck som på allvar utmanar individens syn på sig själv och kärlekens möjligheter. Vänskapen mellan två individer av samma kön utgör enligt Martinus ”den första svaga morgongryningen till en helt ny sexuell värld” (LB III, st. 855).

Martinus har skildrat de svårigheter som det innebär att bli medveten om nya sexuella begär och samtidigt vara förhindrad att bejaka dessa i en samtid där majoriteten av befolkningen fortfarande är inställd på äktenskap och familjeliv:

”Denne måste finna sig i att se föremålet för sin sympati förälska sig, förlova sig, gifta sig och därigenom glida ännu längre bort från uppfyllelsen av hans hemliga åtrå. Och här kan han inte undgå att upptäcka, att denna hans starka upptagenhet med vännens eller kamratens angelägenheter uppfyller hela hans mentalitet. I sitt inre känner han sig mycket nedtryckt. Han förnimmer att vännen är liksom förlorad för honom. Han lider samma kval som en förlovad människa, då den andra parten svikit henne, nämligen ”olycklig kärlek”. Detta olyckliga tillstånd är här ännu värre än i de ordinära eller ”normala” förhållandena, där den svikande parten är ett väsen av motsatt kön.” (LB III, st. 855)

Detta behöver naturligtvis inte betyda att vi alla ska komma att känna åtrå till våra närmsta vänner, utan kan förstås som att vi förr eller senare på vår livsstege kommer att hysa mer än vänskaplig, platonisk kärlek till individer av vårt eget kön och att det kan vara smärtsamt om det omgivande samhället inte har nått den mognad som behövs för att en sådan sympati ska kunna ges utrymme och acceptans. Om vännen dessutom ännu befinner sig i harmoni med äktenskaplig kärlek begränsas möjligheten till djupare kontakt och fysisk närhet.

Den svenske filosofen och författaren Pontus Wikner levde under senare delen av 1800-talet och har i sina ”Psykologiska självbekännelser” beskrivit erfarenheter som ger gestaltning åt Martinus rader om den homosexuella individens utmaningar. Under den tid som Pontus Wikner var verksam var det inte ovanligt att unga män kunde ”svärma” för varandra, som om de vore förälskade, så länge det var underförstått att det aldrig blev tal om någon sexuell relation. För Pontus var det dock i allra högsta grad allvar:

”Jag måtte visst älska honom. – Ja, jag gör det. Honom kan jag också älska; ty han skall aldrig älska mig, och detta är numera visitkort för min kärlek. När jag vinner genkärlek, då blir det vänskap, ingenting vidare. Jag är den olyckligaste människa på jorden, ty en lycklig kärlek skall aldrig blifva mig förunnad. Nå, Pontus Wikner förtjenar den icke heller.” (Wikners dagbok, 27 januari 1861)

Pontus Wikner vad vid ett tillfälle oerhört fäst vid en man som till Pontus förtvivlan blev kär i en kvinna:

Nu var det jag började förnimma vingslagen av annalkande fasansfulla kval. Alltså äfven han! Så står jag då allena med mitt sätt att känna och älska? Bland verldens tusen millioner finns då icke en, som förstår mig, icke en, som skulle göra sig mödan att vilja förstå mig? Jag kände mig såsom den, hvilken, uppvaknad efter en tvåtusenårig sömn […] finner sig tala ett längesedan utdödt tungomål, det numera ingen begriper.” (Dagbok, 17 augusti 1877)

Trots de inre kval och lidanden det innebar att inte kunna nå fram med sin kärlek väljer Pontus Wikner i sina självbekännelser att betrakta sin förmåga som förenlig med humanitet:

”Det har handlat om den underliga omständigheten, att min kärlek söker sitt föremål inom mitt eget kön. Vid 10 eller 11 års ålder märkte jag dertill begynnelsen; i mitt 17:e, 18;e och 19;e år blef denna riktning fullt utvecklad och har sedan förblivit min outplånliga natur, som kostat mig mer lidande, än jag med min tunga kan utsäga eller med min tanke fatta. Och ändå är mig denna riktning kär, emedan med den sammanvuxit allt som i min personlighet kan kallas mänskligt ädelt. Ja, jag påstår, att denna min känsla – ren besvarad – är berättigad.

Och vidare:

” Min kärlek innesluter allt det, som annars kärleken till en kvinna: en svärmande innerlighet, poetisk lyftning, estetisk hänryckning, ett anande drömliv, en outsäglig dragning till den älskade, ett glödande begär efter att omfamna och kyssa och slutligen ett hela kroppsligheten genomträngande och av verklig kärlekskänsla adlat behov av könsdriftens ömsesidiga tillfredsställande.”

Wikners försvarstal för den homosexuella kärleken kunde inte publiceras under hans levnad. Först år 1967 blev hans psykologiska självbekännelser utgivna.

Om Wikner skulle leva i våra dagar – vilket han utifrån ett återfödelseperspektiv mycket väl kan göra – så skulle han glädjas över de förändringar som har skett under de senaste decennierna, trots att det fortfarande i delar av världen kan vara förenligt med livsfara att ge uttryck för en kärlek som går utöver det kulturellt accepterade och invanda.

Men kärleken låter sig inte besegras av traditionens makt och okunnighetens dimmor. Vårt sökande efter det gudomliga ljuset går vidare och därmed växer också insikten om vår kosmiska samhörighet:

”Det är således denna gudomliga släktskap och kosmiska samhörighet som kommer till uttryck genom kärleksförmågan. Kärleken känns som en mycket stark dragning mot de väsen som är dess objekt. Man önskar göra livet lättare för dessa väsen. Man vill glädja och behaga dem. Man vill hellre själv lida än se dessa väsen lida. Man känner en längtan efter att få smeka dem, trycka dem till sig, vara ett med dem. När väsendena i kraft av kärleken trycker sig samman så tätt och innerligt som möjligt, finns det i verkligheten hos parterna en önskan att vara fullständigt ett med varandra, icke blott mentalt utan även fysiskt.” (LB VII, st. 2477)

Ensam eller tillsammans? – tankar från en samtalskväll i oktober 28 oktober 2010

Posted by Mic in Polförvandling, Relationer.
2 comments

Den moderna människan befinner sig i en brytningstid; hon är enligt Martinus en ”sårad flykting mellan två riken”. Innebär denna ”hemlöshet” att ensamheten får allt större utrymme i människors liv i takt med att traditionellt familjeliv och parrelationer avvecklas eller ändrar karaktär? Kan nära vänskap ersätta den intima kärleksrelationen och vad betyder egentligen våra relationer? Detta samtalade vi om på måndagskvällen över en kopp te. Gruppen bestod av tre kvinnor och fem män, men i dessa polförvandlingstider kanske man inte ska väga in könsaspekten alltför mycket. Likväl kan det vara så att vi män och kvinnor har olika perspektiv på ensamhet och relationer.

Den utvecklade dubbelpoliga människan antas ha funnit en inre trygghet i kraft av sin balanserade personlighetsstruktur som förenar maskulina och feminina perspektiv. Närheten till Gud är en garanti för att ensamheten aldrig torde ta överhanden. Tvärtom ger kärleksförmågan möjlighet att närma sig andra människor utan fiendskap och äganderättskänslor. Men vi är inte där ännu. Flera av oss berättar om svårigheten att få kärleksrelationen att fungera. När det inte känns bra sluter man sig och upplever ensamhet inom relationen. Vi känner oss kanske ockuperade eller på annat sätt begränsade i samlivet när förälskelsen har ebbat ut och vi står framför varandra som de individer vi faktiskt är. Parrelationen är dock en oöverträffad ”utvecklingsarena” när det gäller att locka fram våra innersta behov och reaktioner. Någon är glad över att inte ha levt någon längre period i denna potentiella konflikthärd medan andra har gjort flera försök som till slut har utmynnat i en mer eller mindre svår separation. Kanske gjorde man också en del trevande försök med den s.k fria kärleken som var populär för några decennier sedan. Nu lever man som särbo, lever med en vän eller trivs alldeles utmärkt som ensamstående.

Men familjelivet kan också fungera bra även för den moderna människan berättar någon i gruppen. Martinus skriver om ”H-människan” som i bästa fall kan leva lyckligt i ett äktenskap med en annan ”H-människa” eftersom de båda är så långt komna att de är uppfyllda av empati och respekt för varandras mänskliga behov. Kanske är inte den sexuella attraktionskraften särskilt framträdande, men den intellektuella gemenskapen har stor bärkraft. ”H-människan” hamnar dock oftare i mindre lyckliga äktenskap med individer ur de andra kategorierna menar Martinus.

Även om vi inte är ”H-människor” kan vi känna igen och förstå vilken betydelse en sådan gemenskap mellan mogna individer kan ha, särskilt när äganderättsbehovet har minskat i betydelse. På tal om Martinus olika kategorier så föreslår någon att det vore bra om det fanns en termometer som kunde tala om var man befann sig någonstans. Samtidigt konstaterar vi skämtsamt att det kanske vore svårt att leva upp till en viss kategori om temperaturen visar ett oväntat resultat.

Vi talar om vänner och vänskap. Vänner har förmågan att spegla och bekräfta oss och skapa kontinuitet i våra liv medan den intima parrelationen kanske oftare blir mera intensiv och dramatisk. Men de sexuella begären tillfredsställs förvisso inte med vänner. Just dessa begär kan ibland leda till att vi hamnar i en parrelation utan att vi riktigt förstod hur det gick till. Förälskelsen tog överhanden och kanske tänkte vi att det denna gång skulle fungera bra. Förr fanns särskilt för kvinnor ett starkt tryck från omgivningen att man skulle gifta sig för att bli ”en hel människa.” Det var bäst att passa på när någon lämplig person kom i ens väg. Det blev inte alltid så bra…

Ensamhet kan också skingras genom själva den andliga inställningen i livet: upplevelsen av att vi hör samman, att livet fortsätter och att inget är förgäves. Att läsa de kosmiska analyserna ger för många en styrka vid svåra stunder även om det kanske inte är någon garanti när det är som allra tyngst. Vi tror också att reinkarnationstankens genomslag i samhället kommer att utmynna i ett annorlunda förhållningssätt till våra närstående: föräldrar och barn. Kanske kan övertygelsen om att vi lever flera liv också skingra sorgen över ofrivillig ensamhet, eftersom perspektivet på livet blir så mycket större.

Kanske är då ensamheten bara en tillfällig, ibland självvald, ibland ofrivillig, erfarenhet som är nödvändig på vägen mot den utvecklade kärleksförmågan och ett nära förhållande till Gudomen och våra medväsen. Innan vi har nått dit måste vi också lära oss att älska individer av samma kön som oss själva. Detta berörde vi inte under vår samtalskväll, men kanske utforskar vi ämnet i ett kommande samtal.

Tack ni som deltog!

Manligt, kvinnligt, mänskligt 10 oktober 2010

Posted by Mic in Polförvandling, Utveckling av psyke och samhälle.
2 comments

Kärlekens omvandling

Martinus beskriver hur det vi har kommit att betrakta som normalt och naturligt, invant och tryggt, kommer att utmanas av en förvandlingsprocess som pågår inom varje människa. Denna medför kulturella förändringar såsom nya samlevnadsformer, nya könsidentiteter och ett nytt förhållningssätt till vad kärlek ytterst innebär. Förändringen sker inte utan motstånd och obehag utan kommer tvärtom att innebära ett stort lidande medan vi famlar i okunskap och okunnighet om vad det är som sker och vart vi är på väg. Utvecklingen leder till att skillnaden mellan könen suddas ut och att ett gemensamhetskön uppstår som förenar de bästa egenskaperna hos mannen och kvinnan.

Mötet mellan de båda könen

Hela vår kultur genomsyras av att vi människor är uppdelade i två kön: ett manligt och ett kvinnligt, ett honkön och ett hankön. Det gäller också i djurvärlden som helhet där parningsdriften är stark, lika stark som kampen för överlevnad, och därför söker varje hane kontakt med en hona och omvänt. Kampen är hård: djurvärlden är full av hanar som rivaliserar om att få sprida sina gener och det kan också leda till att en hane dödar avkomman som honan har fått tillsammans med en annan hane. Den mest livskraftige och vinnaren i kampen för tillvaron vinner honans gunst. Om inte styrka räcker kan man locka med vacker fjäderskrud eller underskön sång. Alla medel är tillåtna i parningsjakten.

”Javisst är djurrikets lagar grymma och obönhörliga, men vi är ju människor” tänker du. ”Vi är annorlunda, vi har kultur, civilisation, förmåga till kärlek och omtanke. Inte slåss vi om rätten att få para oss. Att leva tillsammans handlar om så mycket mera; om innerlighet och närhet, om själarnas möte i en existentiellt otrygg värld.” Ja, som män behöver vi visserligen inte längre slåss om den kvinna vi säger oss älska och söker den djupaste föreningen med. Visst kan det väl hända att kvinnan i våra drömmar är förälskad i någon annan, men de flesta av oss skulle förmodligen resignera i sorg och saknad, snarare än att ta upp kampen med rivalen. Något annat gäller dock om vi befinner oss i ett äktenskap och den partner som vi har lovat evig trohet och som gjort detsamma gentemot oss plötsligt deklarerar att hon eller han har träffat en annan som nu framöver kommer att vara den nya kärlekspartnern, själsfränden som han eller hon avser att skaffa barn med och dela sin vardag med. Då kan rovdjuret inom oss vakna och vi uppfylls av vrede inför det oerhörda sveket. En vrede som riktar sig måhända både till den som sviker och till vår partners nya kärlek. ”Om inte jag kan få dig ska ingen annan heller ha dig” tänker vi förtvivlat och ser framför oss hur vi förintar den älskades existensmöjligheter såsom vi själva har berövats all livsglädje och förankring. Vi är inte lika mordiska som djuret längre, men i tanken kan vi fortfarande uträtta stordåd. Och visst konkurrerar vi ännu och lockar med pengar, skönhet eller dyra presenter: ”Jag ska ge dig allt, bara du blir min…”

Att vara man eller kvinna är för de flesta något självklart. Under hela vår uppväxttid möts vi av förväntningar på hur vi bör vara, hur vi bör klä oss, vilka intressen vi förmodas ha, vilket yrkesval vi kommer att göra och hur vi kommer att förhålla oss i relation till det motsatta könet. Vi känner oss därmed ganska tryggt förankrade i vår identitet som man eller kvinna. Vi kanske också lever i en fast relation med en partner och ser ingen anledning att tvivla på vem vi är, vad vi attraheras av och vad vi vill få ut av livet. Kanske har vi barn och upplever att livet primärt utifrån detta faktum får fokus och mening. Samhället prioriterar sedan länge kärnfamiljen som ett slags grundläggande system för hur vi vanligtvis lever tillsammans, även om andra familjemönster har dominerat tidigare.

Men många människor tvivlar på sin könsidentitet eller sin könsroll. De kanske har svårt leva upp till omgivningens förväntningar på hur de ska bete sig som man respektive kvinna, de famlar i ett sökande efter vad som attraherar dem – somliga föredrar individer av sitt eget kön i en sexuell situation – eller grubblar på varför de har svårt att få ett äktenskap eller en fast relation att fungera i längden. Det som för djuret är självklart och naturligt har för människan blivit något komplicerat som kräver reflektion och eftertanke kring ständiga misslyckanden eller känslor av att vara annorlunda.

Läs resten av artikeln i pdf-format (ca 12 sidor):

Manligt, kvinnligt, mänskligt

Mänskliga möjligheter – Rapport från en kursvecka i Varnhem 12 juli 2010

Posted by Mic in Föredrag, Polförvandling.
3 comments

Mitt i ett naturskönt område där fågelentusiaster har nära till Hornborgasjön och de historiskt intresserade kan besöka Birger Jarls grav ligger en kursgård som grundades av den numera avlidna Sigbritt Therner redan på 1950-talet.

Året var 1996 och jag besökte för första gången Kosmosgården i Varnhem. I min studiegrupp fördjupade vi oss i ”Den eviga världsbilden 2” som nyligen hade kommit ut på svenska, men samtalet pågick oavbrutet: vid promenaderna till Billingegården där vi intog våra måltider, efter föredragen som inspirerade oss till nya tankar och framåt kvällen vid köksbordet över en kopp kvällste. Min ande uppfylldes av ett inspirerande tankeklimat.

Varnhem i juli

Vid årsskiftet 1996-1997 tog mitt liv en ny vändning och av olika skäl blev det inget besök på Kosmosgården förrän i år då jag själv var en av dem som arrangerade kursveckan. Veckans tema var ”mänskliga möjligheter” och jag hade blivit tillfrågad om jag kunde tala om manligt och kvinnligt med utgångspunkt från Martinus analyser om polförvandlingen. Detta ämne ligger mig varmt om hjärtat. Martinus skriver om vårt jordelivs förutsättningar på ett sätt som ingen tidigare har gjort; han förklarar varför många människor inte längre kan fungera i en äktenskaplig relation, varför många famlar på kärlekens område, varför vi ser människor attraheras av individer av det egna könet och vad orsaken är till att somliga hamnar i olyckliga tillstånd i relation till sin sexualitet. Det är ibland ett kontroversiellt ämne, även bland dem som studerat den eviga världsbilden en längre tid, eftersom det berör vårt allra innersta, vår längtan, våra besvikelser, våra känslor inför oss själva och andra människor. Vi kan ännu inte helt överblicka vad Gudomens plan med oss är och på vilket sätt de vardagliga upplevelserna utmanar våra invanda djuriska beteendemönster så att ett nytt mänskligt förhållningssätt ska kunna vinna insteg på allt flera plan.

En varm fredagseftermiddag anländer jag till Varnhem. Solen strålar och sommarblomster växer i dikeskanten, på ängarna och intill gräsmattan som Bertil, vår händige och idoga medhjälpare, har frambringat i den frodiga grönskan. Det ska dröja ytterligare ett par dagar innan kursdeltagarna anländer och vi har gott om tid att samtala om veckans innehåll, vem som ska göra vad, hur inkvarteringen ska ske, vad som behöver förberedas och prata oss samman om hur allt ska bli så bra som möjligt. Alla utom jag är vana arrangörer och vet sedan tidigare vad som brukar fungera så det hela medför inga svårigheter. Vi är glada att vara samman och de flesta känner varandra sedan tidigare. De som ska arbeta i köket börjar genast med sina förberedelser och under lördagen ger de sig iväg för att storhandla.

På lördagen blir det tid över för att bege sig till Skärvalången för årets första dopp. Det är underbart härligt att sträcka ut sig i det 20-gradiga vattnet och vardagens alla måsten och krav är som bortblåsta. Nu kan vi njuta av det kulminerande sommarljuset efter en hård och kall vinter.

Deltagarna börjar anlända på söndagseftermiddagen och flera blir hämtade vid tåget. Många har varit här tidigare och vill gärna ha sitt ”gamla vanliga rum” medan några är här för första gången och ser förväntansfulla ut. Vi äter lite soppa innan kvällens gemensamma samling där alla får tillfälle att bekanta sig med varandra och få en bild av vad som kommer att ske under veckan.

Samtal pågår

Ulf inleder kursveckans program på måndagen med att tala om den brytningstid vi befinner oss i och vilka möjligheter som ryms i processen där vi lämnar vårt djuriska vanemedvetande. Vi kommer att bli allt mera självständiga och därmed också fria i förhållande till vår omvärld. Verklig kärlek bygger på att vi lämnar vårt flockmedvetande bakom oss.

Efter lunch samtalar vi om dagens tema i smågrupper. Några har dock valt att delta i en s.k delningsgrupp där varje deltagare får berätta fritt om sina tankar, reflektioner eller känslor utan att detta kommenteras vidare i gruppen. Det är ett koncept som övertagits från AA-rörelsen och vårt syfte är att kosmologin eller de kosmiska analyserna ska få en mera djupgående bearbetning och anknytning till individens egna erfarenheter. De som hellre önskar samtala på sedvanligt sätt väljer en traditionell samtalsgrupp.

Harald talar om vårt förhållningssätt till döden på tisdagsförmiddagen och dagen efter fortsätter Claus med att belysa lidandets problem och hur vi kan finna mening i svårigheter. Onsdag eftermiddag erbjuds en utflykt till Läckö slott som de flesta följer med på. Själv sätter jag mig ned och tittar igenom mina anteckningar inför torsdagens föredrag, lägger till någon symbol och funderar på hur jag bäst kan fånga deltagarnas intresse. En viss anspänning  och nervositet infinner sig, men jag känner mig trygg i förvissningen om att det ska gå bra och alla deltagare har hittills varit tillmötesgående och entusiastiska.

Så är det då redan torsdag och innan föredraget går jag en runda för att samla tankarna. Det är återigen en varm och solig dag. Trots anspänningen känns det mycket inspirerande att få tala om polanalyserna. Vad tänker deltagarna om dessa frågor? Kommer de att känna igen sig i Martinus beskrivning av dubbelpolighetens födslovåndor? Är det något som de har svårt att ta till sig? Martinus skriver att vi successivt kommer att förlora vår förälskelseförmåga, att vi efter hand inte kommer att fortsätta vara män och kvinnor mentalt och på sikt heller inte fysiskt, att vi kommer att få ett allt mera ökat intresse för individer av vårt eget kön och tappar intresset för den traditionella könsakten som under djurepoken har varit ljuset, ledstjärnan och vår närmsta förbindelse med Gudomen. Ännu så länge önskar kanske de flesta av oss dela livet med en speciell partner, vi kanske har barn och upplever att familjen är det som ger livet mening.

Utflykt till Hornborgasjön

Under mitt föredrag känner jag ett mycket positivt bemötande från åhörarna. Jag har mycket jag vill säga och överskrider den avsatta tiden ganska rejält, men ingen ser besvärad eller otålig ut. Inte heller är det någon som i den efterföljande frågestunden tycks ha svårigheter att förstå eller ta till sig det som Martinus beskriver om vårt kommande öde, även om det måhända uppfattas lite olika från person till person. Ingen av oss kan ju helt förstå vad framtiden kommer att medföra.

Magdalena samlar upp lösa trådar och sammanfattar veckans tema på fredagens föredrag. Kvällen avslutas med gemensam fika och de köksansvariga har gjort en delikat tårta. Många dröjer sig kvar till sena timmen och trivs i varandras sällskap.

Jag tror att dessa sammankomster fyller en viktig funktion för människor som kanske inte träffar så många andra martinusintresserade i sin vardag. Många vänskapsband knyts och man åker hem med impulser som inspirerar till vidare studier. Bara att vistas i en miljö under en hel vecka där alla delar intresset för den nya världsbilden ger energi att börja bekämpa sina lägre tendenser och tålamod att möta det öde som väntar. Men allra gladast är jag för den värme och sympati som utstrålar från alla dem som jag har haft förmånen att umgås med under veckan.

Skam i polförvandlingens kölvatten 13 maj 2010

Posted by Mic in Moral, Polförvandling.
add a comment

[Följande inlägg är skrivet som en kommentar till ett pågående samtal på Martinus Fria Forum om skam i relation till manligt-kvinnligt ]

Det har varit mycket givande att ta del av den senaste tidens reflektioner kring skambegreppet och dess kopplingar till manligt-kvinnligt samt inte minst polförvandlingen som ju enligt Martinus ligger till grund för de förändringar vi ser i det mänskliga psyket i dagens samhälle.

Christina nämner olika roller vi kan inta när vi känner skam: förgöraren, förföraren, försvinnaren och förvandlaren. Det slår mig att dessa påminner om olika slags försvarsmekanismer som vi tar till när verkligheten inte passar in i våra föreställningar om densamma eller om oss själva. Vi blundar för verkligheten, rationaliserar den genom att komma med bortförklaringar, tar på oss skuld för något som egentligen ligger bortom vår kontroll eller går till direkt angrepp mot andra människor eller omständigheter som vi menar är skuld till olika slags uttryck för obehag i tillvaron. Allt för att återställa en rubbad balans inom oss eller mellan oss och andra människor eller företeelser.

Att leva i vår tid och att vara ett ofärdigt väsen på väg mot det riktiga människoriket, att vara på väg från enpolighet till tvåpolighet, måste som jag förstår det medföra obalans i det mentala psyket. Om den yttre kampen mellan människorna i viss mån är i avtagande så kanske man kan säga att den inre kampen troligtvis endast har börjat. Gamla föreställningar om moral och rätt, om vårt förhållande till det egna och motsatta könet, om fortplantning och familjebildning som livets djupaste mening håller på att konkurreras ut av en spirande individualitet, av en förändrad syn på kärlek, av ett empatiskt förhållande till vår nästa. Om våra förfäder (egentligen vi själva) fann sig helt tillrätta i en relativt enpolig miljö där det sällan fanns anledning att fundera över den egna identiteten, livets mening eller moraliska dilemman så präglas nutidsmänniskan i stället av ständiga konflikter kring vad vi vill och vad vi förmår, vem vi vill vara och vem vi egentligen är, vad vi borde göra och vad andra kanske kräver av oss.

Livet utspelar sig i en växelverkan mellan å ena sidan inre föreställningar, förhoppningar och känslor som styr vårt agerande och å andra sidan omvärldens krav och reaktioner på vårt sätt att agera. Skam kan, som jag förstår det, uppstå när vi upplever att vi inte räcker till i våra egna eller andras ögon. Vi kan sällan ändra på andra människors uppfattning om oss själva, även om vi ibland gör allt för att rättfärdiga vårt beteende eller hävda vår rätt. Ofta är det mera fruktbart att reflektera över varför vi reagerar som vi gör: med en känsla av oförrätt, av utsatthet, av att vara kränkt eller med ilska. Vad är det som väcker dessa känslor inom oss? Har vi en felaktig bild av vad vi egentligen förmår? Har vi övervärderat eller undervärderat vår förmåga? Om vi kan förstå oss själva kan det också få återverkan på hur vi förhåller oss till andra människor.

I ett mansdominerat samhälle är det rimligt att tänka sig att kvinnor har haft betydligt svårare att hävda sin rätt, att få gehör för krav, att få utrymme för egna behov och därmed kanske också upplevt svårigheter med att känna sig värdefulla och uppskattade. Samtidigt borde ju också den mera enpoligt präglade kvinnan ha funnit sig tillrätta med att bli beundrad och uppskattad för just de kvinnliga kvaliteterna som en gång i tiden (?) handlade mycket om att behaga mannen. Så länge både män och kvinnor har passat in i de samhälleliga förväntningarna på mans- och kvinnorollen så har förmodligen allt varit frid och fröjd. Värre då för dem som har börjat ta avsteg från flockens normer vad gäller sexualitet, könsuttryck eller hur man helt enkelt bör vara som man eller kvinna. Homosexuella människor fick under många tider leva sitt liv i det fördolda och skapa en subkultur där nya behov och känslor kunde komma till uttryck. Med tiden har dock förändringsprocessen kommit att prägla samhället i stort med kvinnorörelsen som en av de tongivande drivkrafterna bakom ett mera jämställt samhälle.

Kanske har kvinnor och homosexuella genom tiderna varit mera drabbade av skamkänslor än andra just för att (de heterosexuella) männen har befunnit sig i en dominerande maktställning. Utmaningen för män blir nu att ta ett rejält steg tillbaka (vilket de också kommer att vilja göra) och att befria sig från konkurrens- och krigsmentalitet, att börja reflektera över känslor och behov samt vem man är och vill vara. Där tror jag att männen kommer att uppleva många av de svårigheter som kvinnor redan har bakom sig. Skamfyllda män kanske kommer att bli mera vanligt än skamfyllda kvinnor på sikt. För kvinnor handlar det i stället om att ta initiativ, att söka oberoende, att markera gränser för sin individualitet och befria sig från känslor av utsatthet och kränkningar som uppkommit i relation till männen. Jag föreställer mig att både kvinnor och män kommer att få öva på sina nya talanger i relation till väsen av det egna könet i lika hög grad som det sker i relation till det motsatta könet. Isen mellan män måste brytas liksom den säkert redan har gjort i större utsträckning mellan kvinnor, trots att det, som några skribententer har nämnt, finns konkurrens eller missunsamhet även kvinnor emellan på vägen mot att etablera sig i samhället.

Som mer eller mindre färdiga väsen kommer vi att kunna ge uttryck för det bästa hos mannen och det bästa hos kvinnan. Skamkänslor har flugit all världens väg när vi känner frid över den vi är och älskar oss själva lika mycket som vår nästa. Jag tror som Christina att det är viktigt att vara öppen mot sig själv och andra med vad man känner och tänker för att befria sig från obalans eller skam. Homosexuella människor syns och hörs i dagen samhälle betydligt mer än förr. Det är viktigt för alla parter. Kvinnor hörs också, och en och annan man 😉

Varma hälsn

Mic

Att gå skilda vägar 13 januari 2010

Posted by Mic in Polförvandling, Relationer.
6 comments

Författare av artikeln: Per-Anders Hedlund

I ärlighetens namn är tillblivelsen av den här artikeln ett sätt för mig att bearbeta mina egna känslor just nu. Men då vi alla sitter i samma båt – är alla under utveckling och mognad, och har många gånger samma problem att brottas med – tror jag också att mina bekymmer och min livssituation kan kännas igen. Förhoppningsvis kan mina återkommande känslosvall, och hur jag tacklar dessa, bidra med något?

Vi har nog alla upplevt att bekymmer och obehagliga känslor blir mer begripliga och hanterbara när vi vågar lyfta fram det svåra – genom att skriva eller samtala med någon eller samtala med sig själv. Det är som att vårt register av teoretiska och självupplevda kunskaper börjar hjälpa oss med perspektiv och klarhet. Oro, frustration och stress kan då vända till förståelse, frid och rent av inspiration. För att det ska kunna bli möjligt krävs emellertid att kampen med känslorna börjat upphöra, och den kampen blir svårvunnen om man spjärnar emot eller förtränger det obehagliga. När allt kommer omkring är det alltid lättare om vi säger ”Ja” till Livet och accepterar den smärtsamma förändring eller svårighet vi står inför. Ett historiskt, kosmiskt, exempel på det beskriver Martinus i boken ”Ut ur mörkret”. Här beskrivs hur Jesus i sin ensamma kamp med sig själv och sin ångest, i Getsemane örtagård, inför den stundande korsfästelsen uppnår en frid i samma stund han i bön överlämnade sitt liv till sin Fader. När orden  – ”ske Din vilja, icke min” blev sagda var hans inre kamp över och nu kunde också en skyddsängel gå in i hans psykiska fält och ge stöd och kraft. Det är precis den självterapin Martinus menar att också vi bör använda när vi hamnat i ett ”Getsemane”.

Att vara människa under utveckling innebär att vi alla ställs inför prövningar och svårigheter emellanåt. Förutom att varje ”Getsemane” ger oss alltmer självinsikt och livsvisdom stärker det våra ”mentala muskler” så att prövningar och omvälvande livsförändringar inte får så nedbrytande verkan på kropp och själ. Själv kan jag känna stor tacksamhet för hur förmågan att stå ut med svåra känslor och livsförändringar har blivit alltbättre med åren. Därför kan jag idag känna en slags grundtrygghet trots att jag och min fru och livskamrat har valt att gå skilda vägar. Vi har båda tidigare relationer och äktenskap bakom oss, och kunde väl inte tro att också vi måste ge upp. Vi som har så lätt att prata med varandra, och har många betydelsefulla sidor gemensamt – bland annat är vi båda väl förtrogna med Martinus världsbild och analyser. I flera år har vi försökt att få till det, men vi inser att vi bara har skjutit det oundvikliga framför oss. Dels i nästakärlek och hänsyn till varandra, och dels för att slippa gå miste om allt vi byggt upp under våra tolv år tillsammans.        

Här om dagen stod jag och såg ut genom fönstret. Jag betraktade vår underbart vackra trädgård, som tagit många år att skapa och som dessutom står i direkt anslutning till naturen – skogsdungar, åkrar och fält. Jag kände bara hur gråten kom allt närmare inom mig. Nu välde känslorna fram, jag gjorde inget motstånd, och snart insåg jag att jag kände en djup  sorg – inte för att slitet med trädgården och renoveringen av huset hade varit förgäves, utan för att hela vår dröm och förväntan av vår relation hade spruckit.

Det blev ingen liten kursgård för kropp och själ här ute på landet, som jag hade tänkt. För min partner blev det inte särskilt länge som hon fick måla i sin nya ateljé, vi byggde för något år sedan. Visserligen har min dröm delvis gått i uppfyllelse. Jag har kunnat bygga upp en alternativmedicinsk mottagning (fysioterapi) och även haft lite kurser och regelbundna andliga, filosofiska samtal med människor. Dessvärre, för min del, har vårt från början gemensamma projekt blivit alltmer mitt eget eftersom min partner gått vidare med för henne viktigare behov på det kreativa området och i det sociala umgänget.   

Min tårögda blick fortsätter att vandra genom landskapet utanför fönstret, och jag inser att det inte heller är vår gemensamma ouppfyllda dröm jag sörjer, utan den djupare kärleken mellan två människor, mellan oss, som inte kunde fungera. Jag undersöker om det är den mer romantiska, enpoliga kärleken, men det är det inte. Det är den kärlek och värme jag alltid kan känna när mitt hjärta är öppet till vad och vem som helst. –  När  mitt barnbarn ler mot mig, när jag berör och är närvarande i mötet med en klient eller i en naturupplevelse, och till livet i stort när jag till exempel sitter i bön och tacksamhetsmeditationer. Det är också den kärleken vi två har kunnat dela med varandra, så ofta förr, när vi kramades och såg in i varandras lyckliga ögon i samband med trädgårdsarbete och annan gemensam skaparglädje. Det är ju det här som är det enda viktiga i livet – allt annat är bara skit tänker jag!

Samtidigt inser jag att hur vi än försökt ta itu med att vårda vår gemensamma kärlek som par hamnar vi snart i samma dilemma efter ett tag. När vardagen och livet rullar på blir vår gemensamma tillvaro alltmindre kompatibel – våra arbetstider är olika, likaså vissa behov och även intressen nu mer. Förr eller senare utmynnar våra goda föresatser i ett icke önskvärt gräl. Oftast är det jag som uttrycker min besvikelse över oss, genom att sätta igång och gräla över något, medan min fru svarar eller uttrycker sin besvikelse genom att stänga sitt hjärta och hålla en viss distans. Trots de olika uttryckssätten ger det samma konsekvens. Båda känner vi samma smärta varje gång, en smärta som alltmer känns nedbrytande på det goda inom oss. Vi vill ju varandra i grunden väl!  För att låta mera av våra genuina personligheter och våra mänskligare egenskaper växa vidare och få rätt näring inser vi att vi måste släppa varandra fria och gå skilda vägar. Det har i sin tur  gjort att när vi väl startade separationsprocessen uppstod, överraskande nog, en annan lösning som vi inte alls hade tänkt på. Helt plötsligt blev ”skilda vägar” – ”särbo” eller ”delsbo”(som man också säger), viket kändes helt rätt för oss. Då kan ju våra gemensamma intressen och behov få fortsätta att leva tillsammans, medan våra olikheter få ha sitt liv på varsitt håll.

Även om vi är fullt medvetna om att den här fiffiga lösningen kan vara ett snillrikt drag av någon skyddsängel eller vår egen sympatiska människosida för att göra vår separation lättare och vänligare, har det samtidigt skapat möjlighet att prova en ”nya relation” med varandra. Det som återstår nu är att lösa de materiella problemen – ekonomi, sälja hus och nya bostäder, och för mig en förändrad arbetssituation.

Det tog inte många dagar förrän oro, uppgivenhet och en bristande tillit dök upp igen. Jag höll på att grubbla över ett husköp, som vi var flera spekulanter på och skulle lägga bud på den dagen. Vårt eget hus var inte sålt, men mentalt var jag egentligen hemlös, till skillnad från min fru, som hade funnit sin nya bostad. Är det här huset verkligen rätt för mig och min firma Läkekällan? Kommer vårt hus att bli sålt? Har jag råd med ett nytt hus där jag kan bedriva min verksamhet? Hur blir det med grannar, eller vår hund som kommer att vara hos mig mest? Tänk om allt krackelerar, och jag måste återgå till mitt gamla, mindre stimulerade, arbete i äldreomsorgen! Farofantasin bara ökade och därmed också rädsla och misstro över min nya framtid. Med bönens hjälp försökte jag lugna min stress och inre förtvivlan, men det gick trögt. Jag tog några djupa andetag och lät mina olustkänslor komma och gå, och säger samtidigt till mig själv – ”det är ok, vi släpper fram allt som känns svårt”. Nu var gråten här igen, gråt och tunga suckar om vart annat fick komma och gå. Efter en stund tar jag mig samman och får samtidigt för mig att lägga all min kraft i en ny bön. ”Gud låt den personen eller den familjen få huset som allra bäst kan fungera och få glädje av platsen, grannar och miljön. Om det är jag, låt mig då få känna det, om inte hjälp mig att släppa det och gå vidare till något bättre”.  Nu släppte all olust, och en frid och lätthet kom över mig – som att jag visste att det kommer att lösa sig, att ”allt är (egentligen) mycket gott”.

Nu var det större perspektivet tillbaka igen, även en viss inspiration till det nya livet. När lugnet infinner sig, vet jag att jag brukar klara det mesta – bara jag släpper fram och ger utrymme åt allt som trycker. Det är lustigt, det här fenomenet får jag ofta uppleva i konkret form  på min egen behandlingsbänk, när jag med hjälp av min armbåge trycker bort klientens smärtor från en ond ryggmuskel. När jag ber honom eller henne att slappna av, andas djupa andetag och bara acceptera smärtan en stund, händer det fenomenala att spänningen i muskeln släpper och därmed försvinner också smärtan. Jag inser mer och mer att när vi slutar kämpa emot, och istället säger ”Ja” till Livet finns det alltid en väg ut ur ”vårt Getsemane” – oavsett om det rör sig om fysisk eller psykisk smärta. Desto mer den erfarenheten upprepas och landar inom oss, desto lättare bör det bli att vara människa under utveckling – trots  att livet på utsidan är svårt ibland.

”Vårt sanna jag” eller ”Livets terapi” 03 januari 2010

Posted by Mic in Moral, Polförvandling.
Tags: ,
6 comments

När började du förstå vem du egentligen är? Vet du vem du är, djupast sett, innerst inne? Eller tillhör du fortfarande den sökande skaran och läser alla böcker du kommer över om självhjälpsterapier, självförverkligande, vägar till insikt, inre harmoni och helhet: ”Sökandet efter det inre barnet”, ”Ditt inre centrum”, ”En dörr till ditt inre”. Det moderna samhället uppvisar en mängd litteratur om hur vi ska komma tillrätta med ”jagets problem” eller ”den sårade själens möjligheter till helande”.

Låt oss börja med: hur presenterar du dig själv? Hmmm. Låt mig tänka: ”Hej, Micael här, medelålders man, något magerlagd, tycker om musik och litteratur, intresserad av relationer men har svårt att förstå mig på dem, försörjer mig som handläggare men tanken var ju att jag skulle bli litteraturforskare eller kanske musiker. Kanske psykolog…Nä, du vet…det hände en del på vägen och jag kunde liksom aldrig riktigt bestämma mig. Det blev…som det blev helt enkelt.

Vem vi är tycks vara intimt förknippad med vad vi vill, vad vi gör och vad vi strävar efter. Redan i unga år förväntas vi göra val utan att egentligen känna oss själva. Kanske är det andra som väljer åt oss: bästa kompisen, mamma eller pappa, studievägledaren, eller kanske en lärare som uppmuntrar oss att fortsätta studera språk, konst, naturvetenskap eller hantverk. Vi tycks ha talang för något och det sporrar oss ofta att fördjupa oss ytterligare inom ett speciellt område. Det vi är bra på tycker vi kanske också är roligt, eftersom det ger resultat och uppskattning.

Valen påverkas av givna förutsättningar och vad som händer på vägen. Om du föds i en miljö som ger goda betingelser för att utveckla just det som du önskar utveckla blir valen enkla och motståndet oftast inte så stort.

Det är svårare att få fatt i andra, mera djupt liggande, aspekter av oss själva: sociala egenskaper, reaktionsmönster, känslomässiga behov, moraliska brister; allt sådant som handlar om personligheten såsom den framträder i samspelet med andra människor. Den kommer till uttryck på jobbet, i den intima relationen med din partner, i vänskapsförhållanden, i familjen och skapar både vedermödor och glädje för dig själv och din omgivning. I den mån vi är benägna att reflektera över hur vi reagerar, tänker och känner i samspelet med andra människor eller i olika situationer, finns det möjlighet att nå insikt om vilka vi egentligen är.

Ur ett andligt-vetenskapligt perspektiv finns det ingen anledning att vara missnöjd med den person man visar sig vara. Vi kan inte vara någon annan än den vi har kommit att bli utifrån de erfarenheter som livet har gett oss. Erfarenheter bottnar i sin tur i de val som vi tidigare har gjort under vår livsbana. Om någon talar om för dig att du är en osedvanligt intolerant och självupptagen människa bör du kanske lyssna intresserat och granska denna information i ljuset av annan information som finns tillgänglig om dig själv. Kanske finns det andra i din omgivning som ger andra impulser, som ser dig i ett helt annat ljus. Måhända förvirrande, men på något märkligt sätt är det så att olika sidor av oss kommer fram i samspelet med olika människor. Kanske väljer vi därför oftast att socialisera oss med dem som bekräftar vår egen självbild. Vi dunkar varandra i ryggen, talar om för oss hur bra vi är och hur rätt vi har uppfattat saker och ting. De mindre tilltalande egenskaperna kan vi förpassa till glömskans eller det omedvetnas källarhål.

Ökad självinsikt

Men gudomen har en plan med oss och därför går det i längden inte att undvika att vidga vår medvetenhet om oss själva. Även det mest dolda, det mest undangömda, bortträngda, förvisade, icke-önskvärda måste fram i ljuset, sättas på prov och granskas för att så småningom kunna förändras och förädlas fram till nya mognare egenskaper. 

En självhjälpsterapeutisk bok uppmanar oss ofta att söka bakåt i tiden, till barndomens upplevelser och utforska hur dessa har skapat en slags scheman, modeller eller automatiska reaktionsmönster baserade på hur vi har kommit att betrakta oss själva utifrån hur föräldrar och andra viktiga personer har bemött oss. Vi behöver uppmärksamma det inre sårade barnet, försonas med dess känslor av övergivenhet, otillräcklighet eller mindervärde. På så vis förmodas vi kunna lära oss att älska oss själva och att släppa alla krav på att alltid prestera så bra som möjligt för att känna att vi duger i egna eller andras ögon. Resultatet blir en mera harmonisk människa med större förmåga att se realistiskt på sig själv och sin omgivning. 

Dessa tankar går absolut inte stick i stäv med Martinus sätt att förstå livet och människan. Livets grundton är kärlek och det är lika viktigt att älska sig själv som att älska andra levande väsen. Livets upplevelse går ut på att utveckla tolerans och förståelse för allt och alla, att lära sig leva i harmoni med livslagarna och att låta okunskapens slöja ge vika för en erfarenhetsbaserad visdom.

Men självhjälpsterapierna kommer i mitt tycke ofta till korta när det gäller själva förklaringen till varför vi är dem vi är. Problemet är naturligtvis den materialistiska världsbilden med ett-livsperspektivet som grundval. Vi förväntas förstå och lösa personlighetsproblem som kanske har byggts upp under flera liv i samspel med omgivningen och under påverkan av inre förändringsprocesser som påbörjades för många århundraden sedan och som fortsätter att göra sig gällande ännu under en lång tid framöver. Inget hindrar oss från att ta lärdom av det som en djupterapi kan erbjuda, men det finns i livet i övrigt oändligt många möjligheter till att lära känna oss själva. Livets upplevelse kan i sig själv ses som en terapeutisk vägledning av gudomen.

Låt oss granska hur gudomen försätter oss i situationer där vi tvingas möta oss själva på ett djupare plan.

Nära relationer

Jag tror att en nyckel till större självförståelse är de relationer vi har med andra människor och hur dessa kommer till stånd och utvecklas. Vi upplever kanske att vi inte väljer vilka föräldrar vi har och i vilken miljö vi föds i, men enligt Martinus har vi karmiska förbindelser till människor som vi av olika skäl har upprättat band till. Våra föräldrar utgör gudomens redskap för att ge oss de livsbetingelser som vi behöver för att göra nödvändiga erfarenheter i livet. Betingelserna har vi själva skapat på grundval av hur vi har agerat i vår förhistoria. De människor som vi har kommit att tycka om och som vi vill ha nära oss borde rimligtvis också följa oss i mer än ett liv, liksom de människor som vi står i konflikt med och som vi har ouppklarade förhållanden med också kommer att följa oss så länge det är nödvändigt. Människor binds samman av attraktionskrafter som kärlek och hat, förälskelser och andra starka känslor av både positiv och negativ art som kommit till uttryck mellan människor i tidigare social samvaro. Martinus nämner att det t ex är vanligt att älskande par som varit tillsammans i flera liv så småningom kommer att födas som syskon när förälskelsen har fyllt sin mission i deras gemensamma utveckling.

Om barndomstiden är fylld av besvikelser, brustna löften, bristande ansvar från föräldrarnas sida och känslor av förtvivlan och utanförskap hör det rimligtvis samman med hur man själv har agerat i rollen som vägledare och fostrare i tidigare inkarnationer. Det innebär förstås inte att man därför bör känna skuld eller skam för att ha brustit i sitt ansvar, precis som det är lika meningslöst att anklaga sina egna föräldrar för de djupa sår man kanske bär på i sin själ, men de ofärdiga sidor man har gett uttryck för kommer alltid att medföra konsekvenser som väcker vår empatiska förmåga till liv och för oss in på vägar som leder till ett mera kärleksfullt bemötande av vår omgivning. Svårigheterna är en gudomlig vägledning som låtaer oss komma i kontakt med den vi verkligen är och lägga grunden för en förändring i positiv riktning.

Många psykologer tycker sig se att barndomens relationer återupprepar sig i en människas vuxna relationer. Vi kanske möter en partner där en skuld- och skamproblematik eller ett dominans- och beroendeförhållande kommer till uttryck på samma sätt som det gjorde i vår barndom. Enligt ett andligt-vetenskapligt perspektiv är det helt följdriktigt att vi fortsätter att möta konsekvenser av vårt tidigare handlande som med ytterligare betoning försöker vägleda oss fram emot större självinsikt. Vi har fortfarande inte lärt oss hur vi ska hantera de situationer vi hamnar i och fortsätter således att möta människor med vars hjälp vi kan bearbeta samma problemområde.

Den sexuella polstrukturen

Vem och vad vi attraheras av i vårt nuvarande liv, och därmed också vilka relationer vi kommer att skapa, bestäms i högsta grad av vår inre polkonstellation. Den maskulina och feminina polen inom oss reglerar hur vi förhåller oss till vår nästa, vad vi nänns göra, i vilken grad vi drivs av förälskelse eller kärlek, huruvida familjebildning fortfarande är ett primärt mål för oss eller om vi ens är lämpliga som förälder eller äktenskapspartner. Martinus skriver:

”Den sexuella strukturen avslöjar alltså här att den utlöses genom två speciella, motsatta manifestationsprinciper, vilka vi kallar ’den maskulina polen’ och den ’feminina polen’. Dessa två poler är alltså tillstädes i varje levande väsen. Och det är dessa två polers inbördes förhållande i det levande väsendet som uteslutande bestämmer hela dess livsupplevelsetillstånd, dess förhållande till andra levande väsen, dess förhållande i äktenskapet och parningsdriften, dess framträdande som djur eller människa, dess levnadsarts natur och därmed dess moral och plats på utvecklingsstegen, dess förhållande till reinkarnation och öde, dess förhållande till den fysiska och den andliga världen, dess förhållande till Gud, dess vetande och kunnande i fråga om såväl dess fysiska som dess andliga tillvaro, dess iakttagande av nästakärlekslagen, d.v.s. lagen om att älska sin nästa som sig själv. (LB VII, stycke 2403).

Det är ingen slump att vi agerar på ett visst sätt och attraheras av en viss personlighetstyp med en viss sexuell polstruktur som är i samklang med vår

Polprincipens kosmiska kretslopp

Polprincipens kosmiska kretslopp

egen inre polstruktur. Det borde alltså vara värdefullt att reflektera över varför vi har de relationer vi har, hur vi framträder i dem och vilka känslor som alstras i dessa relationer. Och inte minst: Vilka problem uppstår? Hur yttrar de sig och hur ser våra reaktioner ut? I min egen personliga utveckling har jag ibland känt mig hämmad i en partnerrelation där mina egna strävanden och behov krockar med partnerns. En relation präglas ofta av kompromisser, underförstådda krav och förväntningar, oförenliga livsmål och svårigheter att få utrymme för ömsesidiga behov av å ena sidan självständighet och individualitet och å andra sidan intim gemenskap och närhet. Det har medfört att jag för egen del kanske har stannat längre i en relation än vad som har varit bäst för båda parter, även om det naturligtvis har funnits en mening med det också. Rädslan för ensamhet och att inte känna sig behövd eller älskad samt vanan att alltid kunna dela vardagens vedermödor med någon är viktiga motiv för de flesta människor att framhärda trots svårigheter. Samhället premierar och förordar dessutom familjeskapande i traditionell mening. I den mån man har svårigheter att leva upp till omgivningens och kanske också egna förväntningar på hur en relation eller ett familjeliv ska fungera riskerar man att etablera en negativ bild av sig själv och sina egna behov eller prestationer.

Polförvandling

Snarare än att förklara våra beteenden, reaktioner och känslor med de sår som barndomen har åstadkommit kan det vara värdefullt att se dem i ljuset av vår övergripande personliga utveckling med avseende på vad polförvandlingsprocessen medför. Martinus menar att denna innebär att en enpolighetsbaserad förälskelseförmåga träder tillbaka till förmån för en nästakärleksförmåga som baseras på dubbelpolighet. Vi hamnar i en inre konflikt mellan behovet att äga ett annat väsen för oss själva, alternativt att ägas av ett annat väsen, och att ge uttryck för de behov som dubbelpoligheten alstrar: omtanke och förståelse för andra medväsen, kreativt skapande, utforskande av livets möjligheter och andra rent mänskliga tendenser. Förvandlingsprocessen leder förr eller senare till brustna relationer, kortvariga förälskelser, bristande förmåga att leva upp till traditionella äktenskapliga krav och svårigheter att passa in i de traditionella könsrollerna. Vi är som sårade flyktingar mellan två riken: det djuriska med dess parningskärlek och det mänskliga med allkärleken som grundval. Förvandlingen sker över en mycket lång tidsperiod och förändrar i grunden vårt förhållande till oss själva och vår nästa. Förnimmelsen av åtskillnad mellan väsendena utgör enligt Martinus endast en tänkt, skapad företeelse i motsats till den absoluta verkligheten.

De nära relationerna i vårt liv, med människor som betyder mycket för oss: föräldrar, barn, en livspartner, nära vänner, präglas av en kombination av känslor. De finns osynliga band som uppkommit genom att vi har tillbringat många år tillsammans. Vi känner oss trygga med dessa människor, kan ge uttryck för och få kärlek tillbaka, känner stöd när vi är nedstämda eller olyckliga; ja, de nära relationerna ger livet mening. Men bland dessa positiva känslor finns också inslag av förälskelse: underförstådda förväntningar om lojalitet, om att vara prioriterad, utvald, om att inte bli sviken, krav om att man har ansvar för varandra etc.

Polförvandlingsprocessen kommer att sätta dessa relationer på mycket svåra prov. Vi har vant oss vid att betrakta familjen och den äktenskapsliknande kärleken som själva grunden för tryggheten i livet. Men livet kommer obönhörligt att försätta oss i situationer där vi tvingas ifrågasätta vad kärlek djupast sett innebär. Hur ska vi förhålla oss till föräldrar som har brustit i ansvar? Vilka krav har vi på oss att stanna kvar i en kärleksrelation som känns instängd och tömd på ömhet och närhet? Är vi beredda att ta ansvar för barn i kombination med de möjligheter som livet i övrigt kan erbjuda? Hur ska vi tillgodose inre behov av kärlek och sexualitet? Förr fanns inte dessa frågor på samma sätt eftersom vår äktenskapliga förmåga och förälskelsetendens gav en inre kompass som vägledde oss fram och gav livet trygghet och mening. Nu blir allt i stället en förhandlingsfråga som kompliceras av att de människor vi interagerar med också befinner sig i en polförvandlingsprocess. Det är inte så märkligt att dagens samhälle är fyllt av människor med depressiva problem. Det som normalt ger livet mening och trygghet börjar rämna i grunden och följs av känslor av utanförskap, av att inte räcka till, eller att inte vara älskad.

Enligt Martinus är det mycket viktigt att motarbeta dessa känslor av nedstämdhet, av inbillat martyrskap, av skuldbeläggande eller ilska gentemot livet och de människor som vi önskar ställa till svars för vårt öde. Varje individ är ytterst ansvarig för sitt eget liv och de konsekvenser som blir följden av de egna handlingarna. Svårigheterna är fullständigt nödvändiga för att bryta ned ett enpoligt färgat levnadsmönster som i grunden endast hade till uppgift att möjliggöra mörkrets skapelse. Djupast sett är vi alla dubbelpoliga väsen, varken man eller kvinna, men denna medvetenhet måste också skapas genom de erfarenheter som livet har att erbjuda. Så småningom kommer den äkta kärleksförmågan att ha tillräcklig bärkraft för att skapa ett ljust och harmoniskt öde. Kärleksförmågan förnims enligt Martinus som en dragning mot andra levande väsen som är ett igenkännande av vårt jags identitet med våra medväsens jag. Därför vill vi vara till glädje för dem och smeka dem. Varje möte med ett levande väsen blir en livgivande och inspirerande händelse:

”Kärleken förenar således väsendena mentalt sett. Där kärleken, alltså lusten att manifestera ljus och glädje för andra väsen, dominerar, där dominerar fullkomligheten, lyckan och saligheten. Väsendena håller där på att bli identiska med allt övrigt liv i världsalltet och är därmed på väg att bli ett med Gud, framträda som hans ’avbild’, skapade till att vara honom lika. Detta åter betyder att varje sådan människa har blivit en kärlekens sol som på ett osjälviskt sätt sprider ljus och värme över allt och alla.” (LB VII, stycke 2477)