jump to navigation

Kosmisk kortpoesi 02 juni 2010

Posted by algotezza in Poesi.
3 comments

ÄNGLAR FINNS

Änglar kan enligt
fysiologiska beräkningar
inte flyga.

Var och en
som något litet känner till dem
vet
att de bara kan falla.

ROCKENS ROLLER

Rock på 60-talet
var 20-åringar
som trodde de skulle vara
evigt unga.

Rock på 2010-talet
är pensionärer
som fortfarande försöker tro
att de är tjugo.

OM MAN INTE KAN

Kan man inte leva
som man lär,
får man leva
som man är.

GUD FÖRNEKAR

Gud förnekar
sig aldrig.

Det lämnar han över
till andra.

VAD ALLA VILL

Alla vill göra en skillnad
men hur skall det gå till?
Kan det bli någon skillnad
om det är vad precis alla vill?

LIVET

Livet kan bara förstås fullt ut
genom att leva det.
Ingen teori kan göra
det rättvisa.

Jag kan läsa noter och kunna allt inom musikteori
men för det behöver jag inte kunna sjunga
eller komponera.

Koltrasten i den knoppande björken
kan inte ett dugg teori…

 

STOREBROR

Storebror ser dig
även om han inte sällan
helst vill slippa.

Men Storasyster styr dig
i det fördolda.

ETT GOTT RÅD

Om du är trött på
ett göra ett negativt intryck

– spela positiv!

DROPPAR AV ORD

”En droppe i havet…”

…men utan dropparna
finns inget hav…

MISSFÖRSTÅ MIG RÄTT

Det som varken kan
bevisas eller motbevisas
kan ändå ge
ett fruktbart perspektiv på tillvaron
– rätt missförstått.

PARADOXERNAS DANS

Du känner inte dina gränser
förrän du
överskridit dem.

Du vet inte vem du är
förrän du
blivit en annan.

Du kommer inte att kunna vinna
förrän du
givit upp.

Du kan inte hitta hem
förrän du
gått vilse.

OPTI-PESSI-REALISM

Optimisten menar
att glaset är halvfullt,
pessimisten att det
aldrig kan bli riktigt fullt.

Realisten undrar hur länge
vattnet i världen skall räcka.

Annonser

En lyrisk trilogi 05 november 2009

Posted by algotezza in Poesi.
2 comments

EN LYRISK TRILOGI av Göran Egevad/ Algotezza

I. TVÅ DUBBELTRIPTYKER inspirerade av Ralph Lundstens musik

DUBBELTRIPTYK ETT: inriktning innehåll

FÖRSTA TRIPTYKEN: vägen utåt är vägen inåt

SÄRLA ROP

Aftonen ropar ditt namn.
Vila i din längtan,
vänta i din vila.
Lockropen ekar genom skogen.
Varma toner når ditt öra,
förflyktigas: jorden andas.
Vem vandrar vilsna vägar?
Böljegång, böljesång,
ett anat, avlägset måsskri,
ett rop som fördjupar tystnaden,
ett utropstecken av toner.
Jag vet ett namn;
jag vet en gåta. 

Skymningen ropar ditt namn;
gryningen svarar.

DRÖMFÅNGARE

Nu fiskar månen stjärnor
i sitt spindelvävsnät.
Nattens silverfiskar
och gyllene sjöhästar
blixtrar till i dunklet.
Aftonfågeln breder ut
sina vida vingar
och glider mot nästa morgon.
Havet ligger blankt och silverne. 

En tanke av kristall
når den drömmande guden.
Månen vittjar sitt nät.

SJÄLARNAS SKÄRGÅRD

Bortom kobbar och skär
söker sig tankarna
på sin flykt undan
sina egna skuggor.
Men skuggan är inte farlig
– bara annorlunda.
Räds inte det annorlunda,
ty du är själv i ditt inre
annorlunda mot ditt yttre.
Vi är alla främlingar
som hör hemma i hela kosmos. 

Så söker sig tankarna vidare
genom själarnas skärgård.
Svallvågorna efter dem
lägger sig efter en stund,
men de glöms aldrig helt bort.
Minnet är utan gränser,
minnet för både ljuset och mörkret.
Men nu – just nu –
är vi mätta på den mörka födan
och söker oss mot ljuset;
för den skull skall vi
icke förneka mörkret
men se det som ett sätt
för ljuset att kamouflera sig
för att därmed öka
möjligheterna till omväxling. 

Så möter tankarna utskärgården
och svingar sig upp
mot ännu oanade rymder.

ANDRA TRIPTYKEN: vägen inåt är vägen utåt

BLÅ LITEN FISK

Tomhetens sfärer balanserar på en knivsegg,
fylls med sina kontraster till brädden.
Den portugisiske örlogsmannen
fångar den blå fisken
i sina gyllene trådar.
Den öppnar ögonen
på det ovetande lilla väsendet,
ger honom ett medvetande
han inte anade
att han kunde önska sig,
gav honom en ny intuitiv förmåga
och upplöste samtidigt
hans gamla medvetande. 

Han skulle aldrig mer återvända
till sina forna vatten.

LYSSNA INÅT, RÖR DIG UTÅT

Lyssna inåt till själens skrymslen.
Rör dig utåt mot kosmiska rymder.
Det finns en klanglikhet dem emellan.
De möts på ett märkligt sätt:
vandra inåt och du hamnar till slut
långt, långt ute;
sök dig långt utåt
och du finner ditt inre!
Det är en oändlig cirkel eller spiral.

Du blir aldrig mer samma person igen.
Någonting har hänt.
Potentiella energier har frigjorts.
Du har nått en högre nivå.
Även om det bara är inbillning
har du gjort en ny erfarenhet.

MILSTOLPE

Milstolpar kommer;
milstolpar går.
Fjärdingsvägar från solen
vägmärken tecknade i sand.
Drömkurvan pekar snävt in
mot nattliga möten.

Snart upphör allmän väg.
Blott en stig återstår,
snart blott fotsteg,
så lyfter vi med starka vingars hjälp
och flyger till vår egen galax.

DUBBELTRIPTYK TVÅ: formen fokuseras

TREDJE TRIPTYKEN: fantasin är en del av verkligheten

TANKENS TRÅDAR
Tanketrådarna slutar aldrig tvinnas
även om de inte dansar
lika vilt hela tiden.
Ibland stannar de
eftertänksamt till en stund
för att sedan virvla runt
ett slag igen.

DRÖM OCH VERKLIGHET

Skogen är drömmen om skogen,
fjärran den verkliga skogen.
Havet är drömmen om havet,
urmoderns omfamning,
ibland fjärran, ibland nära
det verkliga havet.
Ensamheten är en frihet
och ett fängelse,
ibland nära den verkliga ensamheten.

ORDENS ORDNING

Vadsomhelst i solens rike,
under solens ansikte,
kan bli en dikt,
ord på ett papper
som vill säga dig någonting,
ett stycke frusen andedräkt
mot den iskalla papperssidan,
ett stycke fruset kaos
som kallas ordning,
ordens ordning.

 Nu blev det dessa ord
som fästes på pränt,
men det kunde lika gärna
blivit helt andra som manifesterats
ur det pågående tankeflödet.

FJÄRDE TRIPTYKEN: ord är handling

BILDENS KRETSLOPP

Isberg lätta som kolsyrebubblor
i en sval läskedryck
virvlar uppåt i en ringdans
för att smältas av solen.
Det är inget ozonhål,
ingen växthuseffekt;
det är bara en bild i ett medvetande.
Det är inga isberg,
det är inga kolsyrebubblor,
ingen läskedryck,
ingen brännande sol.
Det är en bild av en bild,
tecken att tolka eller låta bli,
kanske dras med av mystiken,
musiken, hos morfemens dans.
Smälta isberg faller som regntårar,
fryser på nytt till is.
Det är ett kretslopp
men blott som en bild.

ALFABETETS OCH OKTAVERNAS RAMAR

Jargongen går sin stig genom språket,
manéret, rutinen, det välkändas trygghet,
de disciplinerade ordens regemente,
friheten inom de välkända gränserna:
de oändliga variationsmöjligheterna
inom alfabetets givna ramar;
tonernas, klangernas, rytmernas kombinationer
inom oktavernas gränser,
alla de blå, glidande tonerna…
Men det finns också
de otrampade stigarnas lockelse,
att totalt bryta av och ge klichéerna nytt liv,
sedan de krossats mot fantasin.

ETT ROP GENOM VÄRLDEN

Så gick ett rop genom världen
och sedan dess har världen
inte varit sig helt och hållet lik.
Klockorna stannade inte
– men tiden…
Tvekande vilade den i sin ovisshet,
drog sedan vidare i en ny riktning.
Eller var det världen
som sökte sig en ny bana
i tidsdimensionerna?
Det gick ett rop genom alfabetet,
och vokalerna lyssnade
till ekot bland konsonanterna.
Det rasslade till bland språkets soldater.

POST SKRIPTUM

I efterdyningarna öppnas dörrar
till nya drömmar.
Själva sömnen förnyas:
andningen får en ny uppgift.
Plötsligt finns en insikt
om något bakomliggande.

Det är bara att lyssna
– under uppmärksam tystnad.

 —

II. NATTLIGT PENTAGRAM I MIN KAMMARE

FÖRSTA PUNKTEN: drömmens väg

Räck mig din hand,
låt oss vandra
in i dimmorna tillsammans,
finna nyckeln till en ljusare värld,
bortom alla dimmorna. 

Det är födslovåndans dimmor,
tröskelns väktare,
som gör övergången inte lättare,
men möjlig. 

Drömmar kan vara en sådan dimma.
Bortom dem finner du drömmästaren,
som styr dina drömmars utveckling,
men du vandrar själv din drömda väg.

 Så räck mig din hand!

ANDRA PUNKTEN: i nattens drömmar

Vatten strömmar
i nattens drömmar,
fantasins flod
som ger dig mod
att vandra ensam in
i mörkerharmonin
och finna drakens skatt.
Den draken dör av ljusa skratt.
Då förlöser du allt glitter
med ditt glada fnitter.
Det var ej döda mineraler
utan väsen från andra världsspiraler. 

Ni blandar er energi
med kraft och frenesi
i en ljusets krans
av kosmiska strålars glans. 

Natten strömmar
i vattendrömmar.

TREDJE PUNKTEN: drömtid

Dags att drömma,
dags att glömma,
tid och rymd
med sikten skymd
av sagda ord
kring himlajord. 

Nu är tid
under månen blid
att väva nattlig fantasi
med månens ljusmagi.

 Nu vilar halva hjärnorna
och sover under stjärnorna.

FJÄRDE PUNKTEN: små klanger; ingen röst

Klangspår genom tystnaden,
ljusfragment i mörkret:
anad tystnad i en paus.

 Pausen är absolut,
tystnaden alltid relativ.
Blixten skär från moln till moln,
från mark till moln,
i skydd av mörkret.
I mörkret syns blixten
men den är lika verklig i dagsljus.

 Bordunens zonterapi
och orgelpunktens akupunktur
helar själens struktur.

 Andas in tystnadens toner
och mörkrets ljus.
Vila i klangernas brus
och ljusets fusioner.

 Klangspår genom mörkret,
ljusfragment i tystnaden…

FEMTE PUNKTEN: min tid

Min är natten.
Min är dagen,
skymningen och gryningen,
middagstid och midnattstid:
mitt är hela dygnet.

 Jag ger allt detta till dig,
min tid blir din, blir vår.

 —

III. 5…..3…2..1.0

en lyrisk nedräkning

”Nollan är samma nolla i en oändlig räkning, liksom jaget är samma jag i en evig tillvaro.”

 Martinus, stycke 1035 i Livets Bog

EN LYRISK NEDRÄKNING – filosofisk bakgrund 

Min lyriska nedräkning är mer än bara ett matematiskt inspirerat sätt att ordna några dikter. I bakgrunden till denna samling dikter och dess upplägg finns den danske filosofen Martinus analys av talsystemet. Han menar att detta symboliserar de kretslopp vi kan finna i livet, kretslopp inuti kretslopp, organismer inuti organismer. Kretslopp finns både i naturen och i vårt tänkande. ”Noll” i denna analys symboliserar det som enligt Martinus är upphovet till och den styrande faktorn bakom alla slags kretslopp, ”det inre jaget”, ”stillheten” (Gudomens jag är gemensamt för allt och alla). Denna ”stillhet” synliggör sig genom sin kontrast, alla kretsloppen, ”den eviga rörelsen”, symboliserade av det oändliga talsystemet. 

Min ”nedräkning” blir därmed ett försök att via en tänkt rörelse ”bakåt” i talsystemet nå detta ”inre jag”, ”noll”. Varje ”levande väsen” (Martinus term på allt levande) befinner sig utvecklingsmässigt någonstans i kretsloppssystemet och min nedräkning symboliserar ett tänkt närmande till ”det inre jaget”, den sista delen av en fiktiv rörelse in mot detta jag. 

Matematiskt sett utgör 5, 3, 2 och 1 primtal vilket skall symbolisera att de utgör ett slags odelbara erfarenheter eller insikter klädda i ord. Det som finns under ”2” avviker med sina rim och sin något mer humoristiska ton från 5 (japansk tankaform), 3 (japansk haikuform) och 1, och är till för att skapa ett slags kontrastverkan, då ju 2, som primtal sett, är det enda jämna primtalet.

 Det inledande citatet från Livets Bog utgör en fingervisning om en viktig utgångspunkt för min samling. ”1.” utgör en variant av Descartes ”Cogito, ergo sum”, som här är tänkt som ett försök att förvissa sig om det sökta objektets existens, ”det inre jaget”, ”noll” i ett socialt sammanhang, till skillnad från Descartes ”Cogito, ergo sum,” där det jag som tänker är ensamt.

 Den avslutande aforismen, under ”0”, av Wittgenstein är menad som den sista nyckeln för att skänka läsaren en känsla av eller indikation på åtminstone ett slags teoretisk kontakt med detta inre jag, ”noll”, individens eget såväl som Gudomens innersta jag, ”stillheten”, vilken kan sägas utgöra ett slags osynlig närvaro i all vår upplevelse av livet och som kanske kan nås just genom att ”tiga” och därmed ”lyssna inåt”.

5…..

5.25 

Jag söker efter
den tomhet som ej är ett
förnekande av
något utan den grund som
alltet i sig vilar på.

5.24 

”Jag” är mer än blott
ett personligt pronomen,
det är ett ”något”.
Livsupplevelser skiftar,
men jaget är detsamma.

5.23 

Känsla fryser eld;
känsla behöver ledning
av intelligens
för att skapa harmoni
och undvika explosion.

5.22 

Förändringens vind
drar förbi ditt anlete.
Vem kan fånga den?
Du är icke rörelse:
du skapar, upplever den.

5.21 

Förflutenheten
finns i din nästa, så ock
förväntad framtid.
I dig möts dessa tvenne,
detta nuets ögonblick.

5.20 

Det tycks som vi allt
mer närmar oss det som var
förfluten framtid.
Vi når allt längre ut på
”detta tidens smala näs”…

5.19

 Nu är tiden här,
tid att undra och fråga.
Saliga äro
de frågvisa: de skola
bli visa av att fråga.

5.18 

Tidens gåta kan
vi säkert lösa på vår
kafferast: livets
mening dold i ostmackan…
Samvaro laddad med djup…

5.17 

Måsarna svävar
i vinden, under tystnad,
vita mot grå moln,
en synliggjord känsla av
mångdimensionalitet!

5.16 

Pestilensroten
sticker upp sina stänglar
likt daggmaskkroppar
genom vägkantens gräsrand
efter avklarad vinter.

5.15 

Så vilar natten
tung och mörk över buskar
och majgröna träd.
Fågelkören har tystnat;
månen går mot sin fullhet.

5.14 

Sedan storseglet
och focken hissats, for vi
ut på Öresund.
På återvägen lade
sig vinden; solen blodröd…

5.13 

Med madrigaler
i hörsnäckorna for jag
ut en junikväll
i sommaren, tog björk till
studentfesten nästa dag.

5.12 

Luften var fylld av
aromatiska dofter,
när vi gick genom
Othems korsänge, en dag
med varmt surrande flygfän.

5.11 

Att det förflutna
finns kvar i materien
blir uppenbarat
när vi går längs gotländsk strand
och söker efter fossil.

5.10 

I år har vi sett
komet, dubbelregnbågar,
solförmörkelse…
Tidens tydliga tecken:
otal omen ovan oss…

5.9 

Idag, när jag stod
med hacka och spade på
odlingslotten och
ett flygplan surrade bland
molnen, upphörde tiden.

5.8 

Havet, stenarna;
näktergalens sång, göken,
drillande lärkor:
allt en perfekt harmoni
mellan mänskor och natur.

5.7 

Nu är den tid då
de krumma frågetecknen
flyttar söderut
i stora undrande sträck
av höstlig interpunktion.

5.6 

Köldens ängel ler
åt dessa påbyltade
frusna människor.
Kung Bore firar segern
med dryck av flytande luft.

5.5

 Var människa som
säger nej till krig och våld
är en droppe som
tillsammans med andra blir
till en flodvåg mot våldet.

5.4 

Så går vi in i
”själens mörka natt”, kroppens
ljusa dag, andens
skymning och gryning, dessa
gråzoner, där tecknen finns…

5.3 

Aldrig mer kommer
tystnaden att tala mer
högljutt; aldrig mer
skall vårsolen lysa mer
med sin frånvaro än nu.

5.2 

För längesedan
i Aldrighetens ljusvärld
fanns ett dolt bortom.
Det visar sig ibland på
andra sidan drömmarna.

5.1

Tankarna går i
cirkel, biter sig själva
i svansen, slukar
sig själva, så att bara
en punkt till sist återstår: ”.”

3…

3.9 

Förstummad av det
outsagdas dynamik:
tystnaden talar.

3.8 

Lite himmelsblått
kan anas i en spricka
mellan gråmolnen.

3.7 

Regnet har upphört.
Molnen skingras – det klarnar:
hoppet har vaknat.

3.6 

Höst: fulla sidor…
Så vänder boken bladen:
tecken som faller…

3.5

När löv på träden
blivit självklara, närmar
sig höstens truism.

3.4 

Skyarna skiftar
från ljusgrått till mörkare:
samma grundtema…

3.3 

Koltrasten sjunger
i solregnet om skatten
vid regnbågens fot.

3.2 

Svärmande myror…
Nymånens bleka skära…
Måsar som kretsar…

3.1 

Symbolladdade
som forntidens drömböcker:
Tranströmers haiku.

 —

2.. 

2.4 

Något finns det bakom alltet,
liksom kornet föder maltet.

2.3

 Om ej humor finns hos Gud,
vem vill följa då Hans bud?

2.2 

Änglar finns men är rätt rara,
fastnar ej i mörkrets snara.

2.1 

Allt är inte guld som glimmar:
tänk på månskensnattens timmar!

 — 

1.

1.1

Vi samtalar; alltså är vi.

0

”Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga.”

Ludwig Wittgenstein i Tractatus Logico-Philosophicus

Kosmisk poesi 03 november 2009

Posted by algotezza in Poesi.
1 comment so far

GUDOMLIGA GYLLENE STUNDER av Göran Egevad/ Algotezza

Gudomliga gyllene stunder
där sorg och glädje möts
och uppgår i stilla salighet
och en djup känsla av tacksamhet
över att vara en del av det eviga livet,
skapandets och upplevandets mirakel,
och en djup insikt om hur sprött och skört
allting trots allt är
i sin eviga och timliga strålglans,
och hur vi som är livet
behöver ständig omsorg och omvårdnad
av och genom oss som är livet…

Gudomliga gyllene stunder
där Fadern och Barnet möts och blir ett,
när solens strålar precis trängt genom en spricka
i det grå molntäcket en löftesrik sommardag
och smeker den tårdränkta kinden,
medan den svartglimmande koltrasten sjunger
från den grönklädda kastanjen bredvid
och den skygga göken magiskt ropar i fjärran,
ständigt bortom det bortom…

Gudomliga gyllene stunder
där den rastlösa, trötta timligheten
äntligen kan stillna och finna ro
och där evighetens mittpunkt vilar…

Att bara vara… och låta allt vara…

Några dikter av Göran Egevad/ Algotezza 03 november 2009

Posted by algotezza in Poesi.
Tags:
add a comment

MOLN OCH MÄNNISKA
Se där på molnet och dess statiska mobilitet,
dess stabila instabilitet.
dess pålitliga oförutsägbarhet.

Men slumpen styr intet
utan livets alla lagar;
resultatet blir likväl så
att inte alla detaljer kan förutsägas.

Oförutsägbarheten går som på räls,
molnets och människans hjärnvägar…

Plötsligt gråter änglarna
men koltrasten sjunger än,
i buskagets trygga hägn…

VEM ÄR JAG?
Vem är jag att veta vem du är,
att ha det jag icke äger,
att bli det jag redan är?

Vem är jag att tolka vildgässens fylking,
att första varför burfågeln sjunger,
att tala med gökar på gökars vis?

Vem är jag att ställa dessa frågor
mot tysta väggar som icke talar,
mot det mörker som döljer sig bakom ljuset
men som är ett ljus av högre dignitet?

ALLT DETTA SOM ÄR
Se där en frågeställare, en avgörare, en tvärtomsnarare!

Exakt i det ögonblick tanken spränger hjärnvallen,
dunkar Jesus handen i kaklet i isoleringscellen.
Vattenpromenaden är vunnen men segern en grå liten tyst fisk,
kippande efter luft på torra land.

”Och se, jag skall göra er till själafiskare!”

Se där en överlägsen min, ett torrt enfaldigt grin
som säger: ”Jag vet vad du inte vet!”
Men det är ingen hemlighet;
riktigheten äger sig själv.

Och Jesus dunkar huvudet blodigt mot kaklet
och klöser av sig naglarna mot det kalla gråbruna cementgolvet,
medan den nakna glödlampan har börjat blinka,
oförutsägbart, i en ojämn sinnesplågande rytm.

Den vanställda vanligheten och de kalla ögonen
ser vad de vill se: sina egna fördomar besannade.

Jesus som fisken i vattnet eller amfibien för alla element,
jord, luft, eld, vatten och ande,
spränger moralens pansarplåt i en improviserad explosion.

Vem minns då det hemliga namnet?

VIDAREBEFORDRA DIN LÄNGTAN
De vidriga reglerna om förnekelsens nödvändighet
vrider sig som maskar på en het krok.
Regelvidrigt när lagen styr tänkandet
och skapar gränser inom gränserna,
när det är gränslösheten den skall skapa förutsättningar för.

Koltrastens nya tonvävar, rönnbärens explosiva färgexcesser,
höstens hutlöshet och trevande silketassar…
Jag ställer inte frågan…

När det är det som just detta skall kretsa kring,
som planeterna kring en glömd sol,
som matberedarens knivar mixar moroten,
som ett i hast urdrucket glas,
som bilder som förvirrar mer än de uppenbarar.
Som denna dikt.

Som det uppenbara beviset för vidriga reglers regelvidrighet…
Som det som är… bortom det uppenbara…

TIDENS LANDSKAP
Tidens landskap är en karta över möjliga vägar.
Landskap och karta är ett
och med kartläsaren-tidsvandraren blir de kanske två.

Kartläsaren – särskiljaren – sammanfogaren – tidsvandraren…

Men vem behöver en karta för att finna sin position?
Jag är här nu.

Dagens gåta är nattens lösen,
ty mörkret uppenbar allt
och jag rör mig snabbare i mörkret
och tankarna blir djupare,
utan konkurrens med solen
som ger oss värme genom att äta oss inifrån.

Den gamla knarrande porten med rostiga beslag och gångjärn
öppnar sig långsamt mot mörkret,
det andra mörkret, mörkrets mörker
som bara är ljus och åter ljus.

Ensamhet är att glömma
gemenskapens minneskonster.

Så övergår tidens karta till bilden av ett begär, en hunger, en längtan,
ty livsviljan lämnar intet åt slumpen.
Slumpen är blott ett verktyg för ödets överraskningar.

Det är alltid kartan som gäller,
ty den är ett både med landskapet och vandraren.

MIN VÄNTAN, MIN ÖNSKAN
Detta är min väntan – sandkornen i min hand.
Där flyger min längtan som en örn med vida vingar,
på en gång blind och allseende.

Jag släpper min längtan fri,
min avsikt, mina tomma plikter,
låter dem fara iväg runt nästa hörn,
och jag svingar mig med min önskan
till gläntan i min barndoms skog
där jaget vilar bortom giftiga pilar.

Detta är min längtan:
att vandra barfota utmed havet,
lyssna till urmoderns andning…

Andas, andas till ande…

Min längtan, min önskan…