jump to navigation

Varför konspirationsteorierna har fel 07 maj 2011

Posted by Hans O in Det kommande världsriket, Nyheter, Om Martinus, Utveckling av psyke och samhälle.
16 comments

Eftersom en del Martinusintresserade är så svaga för konspirationslitteratur, tycker jag det är på sin plats att påminna om att det är en stor skillnad mellan budskapen i dessa  och Martinus uppfattningar. Vi befinner oss i ett kritiskt skede i mänsklighetens utveckling mot högre medvetande. Man kan säga att jordklotsväsendet nu håller på att göra upp med några av sina lägre sidor. Bland annat handlar det om diktaturprincipen är på väg att övervinnas. Boken Den andliga vetenskapens nödvändighet handlar om just det som titeln anger. Martinus skriver bland annat att ”jordmänsklighetens verkliga och absoluta räddningsplanka i dess nuvarande kulminerande mörkertillstånd” [är] ”skapandet av en verklig konkret vetenskap på tanke- eller själslivets område.”

Det är denna inre sida bakom alla yttre manifestationer som är just den ”osynliga makt” som styr och bestämmer vart utvecklingen ska leda. Alla människor har denna ”osynliga makt” i sitt medvetande.  Ju mer klara vi är över denna osynliga makt, desto bättre representanter blir vi för jordklotets högre medvetande.

En numera avliden Martinusvän, Lars-Olof Hammarberg, skrev i ett inlägg att denna högsta makt på jordklotet i ett inlägg:

”Som motvikt till konspirationsteorier kan det vara upplysande att läsa Martinus kosmosartikel ”Skyddsänglar i nationens tjänst” (1-1998).
Martinus skriver där bl.a., att… ”den högsta auktoriteten i jordens område är jordklotets jag. Alla andra maktfaktorer i dess område, såsom de kända stormakterna, är alltså inte den högsta auktoriteten på jorden. Jordjaget i förening med sin ande är själva klotets absolut suveräna eller verkliga kung. Om en stormakt ska falla eller gå framåt, om en ras ska utvecklas i den eller den riktningen, om landgränser ska läggas här eller där, om nationerna skall förenas till en värld eller fortsatta att vara splittrade i inbördes motsatta stater och därmed alltjämt vara en källa till krig och ofred bland människorna, är en fråga som uteslutande kan avgöras av jordens sanna kung, jordanden eller jordjaget…”

I boken Den andliga vetenskapens nödvändighet beskriver Martinus hur diktatorstendenserna ännu är levande i jordklotsjagets medvetande. Man kan uttrycka det så att det pågår en ”inre uppgörelse” inom jordklotsväsendet. Vi har sett hur diktaturländer går över till ett slags begynnande demokrati när diktatorsprincipen förlorar en del av sitt fotfäste. Under 1970-talet var det diktaturerna i södra Europa som utvecklades på detta sätt, runt 1990 var det dags för diktaturerna i östra Europa och nu 20 år senare sker en sådan diktaturprincipens kris i form av upprorsrörelserna i norra Afrika och Mellanöstern. Jordklotet är alltså på väg att lämna sitt diktatorsmedvetande.

I relationerna mellan världens länder gäller dock fortfarande diktaturens princip. Likaså i jordklotets ekonomiska system, den av Martinus benämnda bankkontokulturen. På denna internationella nivå har klotet ännu en väg att gå på vägen mot verklig demokrati, vilket är detsamma som verklig kommunism. Om detta vet det stora flertalet i vår samtid nästan ingenting. Både ”demokrati” och ”kommunism” – som båda står för höga ideal – har utvecklats till något som är nästan motsatsen till idealen. Den negativa spiral som denna utveckling innebär kommer att fortgå ytterligare en tid, menar Martinus i avsnittet ”Kommunism och demokrati”. I själva verket har vi levt i ett ”fall mot diktatur” under ganska lång tid. Martinus skriver bland annat så här om detta (min översättning här och nu):

”Filosofiska idéer eller synpunkter har inte kunnat ge människorna den nödvändiga själsliga insikten som kunnat förhindra det väldiga fall mot totalitarism eller diktatur, som alla stater av i dag befinner sig i, oberoende av vad de kallar detta fall eller detta deras fysiska och själsliga öde för närvarande, oberoende av om de kallar detta sitt tillstånd för ’demokrati’ eller ’kommunism’. Båda dessa två uppfattningar började på sin tid som utmärkta teoretiska idealsystem, men fick inte särskilt lång levnadstid till följd av en osynlig makt som människorna ännu inte är på det klara med. Denna makt tvingar oundvikligen alla politiska system av i dag, både i väst och i öst, både i syd och i nord, mer och mer in i diktatur. Diktatur berövar mänskligheten friheten. Detta berövande skapar hat och begär efter befrielse från oket, skapar upprorstendenser mot systemet.

(Den andliga vetenskapens nödvändighet, kap. 9)

Vart är vi då på väg? Vad är då lösningen på detta? Ja, det är både skrämmande och spännande. Men jordklotet vet vad det gör, och vi kan välja att delta i förvandlingen mot ett kärleksfullt världssamhälle eller försöka stoppa den, likt ”myggan som försöker flyga mot stormen”. Jordklotsjaget går sin väg.

Det handlar bland annat om – skriver Martinus i samma bok  – att diktaturprincipen visar sig som ett ”förstärkt uppblossande av ’nationalismen’ eller dyrkandet av den egna staten på bekostnad av andra stater”. Den problematik som detta leder till, kan inte lösas av de enskilda staterna, utan vi närmar oss ett internationellt demokratiskt styre. Denna världsstat och världsdomstol växer nu gradvis fram inför våra ögon, även om det är svårt att se det med jordmänskliga ögon. Men tack vare den ”osynliga makt” som står bakom händelsernas gång, kommer jordklotet att gå vidare i sin utveckling. Det är jordjagets ljusa skyddsängel som kommer att garantera det.

Självinsikt 07 december 2008

Posted by Mic in Om Martinus, Tredje Testamentet.
Tags: , ,
add a comment

Jag minns en yngling i det sena åttiotalet som med uppriktig men underdånig stämma bad gudomen om att ödmjukas, att slippa anfäktas av högmodets förvrängande och fördunklande dimridåer. Ynglingen hade jantelagen inympad i medvetandet sedan yngre skolåldern och förstod inte ödmjukhetens natur. Sålunda föll det sig att han då och då utsöndrade etter och galla över alla som påstod att de visste något, att de kunde något, att de, enligt hans förmenande, trodde att de VAR någonting. Naturligtvis föll det alltid tillbaka på honom själv: ”du är då ganska usel och värdelös lilla vän” kunde han säga till sig själv, nästan med lite medlidande och omtanke, ty han var alltför rädd att han skulle göra sig en felaktig bild av sin egen andliga och moraliska standard.

Han kunde inte låta bli att jämföra sig med andra och lärde sig med tiden att bli mycket observant på hur andra förde sig, hur de uttryckte sig, vilka förmågor och prestationer de hade uppnått. Somliga var ouppnåeliga stjärnor på skapelsens himmel, medan andra tedde sig alldagliga, mindre vetande, liksom mindre intressanta. Ibland smög det sig in en smula förakt för de alldagliga, som om han ville värja sig och säga: ”jag är inte som dem, jag är något annat, jag ska nog visa…” Men kraften sinade ofta ur honom när han begrundade sitt eget misslyckande i ljuset av dem som aldrig behövde bevisa sin storhet, i konstnärlighet, i visdom eller praktiskt kunnande. ”Håh, vad livet är tungt ändå” tänkte han ibland, när det gick emot honom, när människor inte mötte honom med välvilja eller när han inte förmådde leva upp till sina egna förhoppningar.

Med tiden blev det ett projekt för ynglingen att resa sig ur sin förmenta uselhet, att söka tecken i vardagen och i människors bemötande att han visst kunde få lov att vara någon, att han nog förstod en del och att han själv hade ansvar för att resa sig ur sitt inbillade martyrium. Något drev honom att försöka motbevisa känslan av misslyckande och uselhet.

 

*

 

Jag funderar ibland på varifrån den oheliga alliansen mellan dåligt självförtroende och inbillat martyrium härstammar. Är det vår protestantiska etik eller bibliska skolning i tidigare århundraden som har förmått oss förtränga varje känsla av människovärde och låtit oss utgjuta vår vrede över dem som höjer sig över skyarna? Eller är det helt enkelt frukten av misslyckanden och lidanden vi har gått igenom: livets direkta tal som med brutala medel har sågat av, slipat ned, avskilt de allra grövsta grenarna på högmodets träd?

Mötet med Martinus och det tredje testamentet inbjuder till nya erfarenheter på ödmjukhetens arena. Sören Grind presenterar i sin utmärkta artikel i Kosmos nr. 6/2009, ”Konsten att se sig själv”, de svårigheter som möter oss på vägen mot utökad självinsikt och ödmjukhet. I grunden handlar det om att få ihop en till synes omöjlig ekvation. Faktum är att de flesta av oss är ganska usla sett i ljuset av den riktiga, färdigutvecklade människan. Men utmaningen är samtidigt att älska denne usla, mindre vetande, högmodige, skrävlande, brutala, köttätande suputen som bor i oss (eller om det nu råkar ta sig andra uttryck…).  Hur går nu detta till om man händelsevis saknar kärleksförmåga i den omfattning som krävs?

Ja, ett sätt är att gå in i rollen som ”den nästan färdigutvecklade” och se det som en träning i humanitetsutveckling. För dem som vandrar den vägen bör ett varningens tecken lyftas för risken för intolerans gentemot dem som inte förmår lyfta sig själva i håret.

Andra väljer att frossa i sina ofärdiga sidor och hävdar sin rätt att leva ut sina primitiva lustar och tendenser, trots teoretisk kunskap om följderna med alkoholdrickande, köttätande, aggressionsutbrott, inbillat martyrium och negativa tankar om alla ”idioter därute”. ”Så vadå?” tycks de tänka, ”allt är ju ändå mycket gott, man gör så gott man kan, alla blir ju Kristusväsen förr eller senare. Låt mig vara usel, för fan, jag tänker inte be om ursäkt.”

Ibland kan det vara befriande att möta denne ”livsnjutare” eftersom det kan få en att känna sig någorlunda i balans, någorlunda trygg i sin ofullkomlighet (somliga är värre än jag…) och för att han eller hon i rimlighetens namn inte kan döma mig för mina brister. Värre är det med dem som genom bara sin uppenbarelse lyckas frammana alla känslor av skuld, tillkortakommanden och självtvivel eftersom de personifierar bilden av den som verkligen tar sitt ansvar, den som har kraft att kämpa utan att ge efter för låga tendenser och som kanske kommer att bli den förste att genomträngas av den helige anden. Eller? Vem skola bli den förste och vem blir den siste? Jesus tycks ha trivts i sällskap med de utstötta, de mindre heliga, med dem som andra skydde som paria. Även Martinus sägs ha uppskattat en glad och tolerant köttätare framför en trångsynt vegetarian.

OK, om vi nu ska älska alla så kan det väl kvitta vilken strategi vi tillämpar? Även de inskränkta, intoleranta med livsnedbrytande tankemönster förtjänar vår uppmärksamhet och vårt stöd. Fast då var det ju det där med kärleksförmåga igen. Den har förvisso sina gränser.

Nä, ekvationen synes mig helt omöjlig att få ihop. Man ska vara nöjd, ha gott självförtroende, inte hysa några negativa tankar, inte lugna sig med ett glas öl, undvika animaliska födoämnen, vara tolerant mot de intoleranta och inte minst: ha god självinsikt samt älska sig själv trots insikten om sin egen (förmodade) uselhet… i väntan på att man blir en bättre människa…fri från alla tendenser till högmod.

Hur gör ni själva därute? Ni som vet, ni som kan (eller som tror ni vet…). Äh, gör som ni vill, tala inte om för mig hur jag ska göra bara :-).

Mic