jump to navigation

Vilande blogg 16 augusti 2015

Posted by Mic in Okategoriserade.
comments closed

Som ni alla förstått är denna blogg sedan en tid tillbaka vilande. Vi hänvisar till martinus.se för vidare information om aktuella aktiviteter som rör martinusverksamhet i Stockholmsområdet.

Vad spelar det för roll? 15 juli 2013

Posted by Mic in Okategoriserade.
add a comment

Tankar om tjänandets innersta substans

av Lars Palerius

Vad spelar det för roll att mörkret finns när Gud/livet ändå är den yttersta verkligheten?

Vad spelar det för roll om jag dör, blir utsatt för ondska eller kommer till korta i olika situationer när jag är en del av Gud/livet, den yttersta verkligheten?

Vad spelar det för roll att vardagens illusioner finns som en väv runt mina tankar, mitt medvetande, när Gud/livet är den yttersta realiteten?

Vad spelar det för roll att människor är olika – tycker, handlar och tänker olika, när vår gemensamma del, Gud/livet, är densamma?

Vad spelar det för roll att illusionen om den materialiserades verkligheten visar sig vara just en illusion, en skenverklighet skild från Gud/livet innersta okränkbara verklighet?

Jo, förståelsen för den universella samhörigheten blir glasklar. Med ett skratt kan du betrakta vår materiella värld som utgörandes just en skenverklighet, en väv som finns runt ditt medvetande och din innersta väsenskärna. Du skrattar tillsammans med Gud/livet, därför att du har förstått din osårbarhet. Du upptäcker din verkliga lust att tjäna andra, du upptäcker din ömhet inför andras tillkortakommanden och kamp med tillvaron. Du upptäcker att rädslan är borta och att du är okränkbar. Du är okränkbar just för att du är en del av Guds/livets innersta väsenskärna. Du är detsamma, fast ändå medvetandemässigt åtskild från denna. Du upptäcker tjänandets innersta komponent och mening. Du är nu delaktig i livets pulserande förvandling, fri från rädsla. Fri från det illusoriska mörkrets starkaste vapen. Ty det finns inget att frukta. Du är evig och odödlig. Du ÄR.

Rollen du tidigare har spelat, den vilsne irraren styrd av rädslor och drifter, har du nu lämnat. Helheten fyller ditt existentiella tomrum. Du blir varse att du är lika med denna utfyllnad.

Du befinner dig en bit bortom det skapade. Det finns ett litet avstånd mellan dig och den skapade, materiella verkligheten. Det är från denna position du nu tänker och handlar. Du har på ett plan blivit förvandlad. Gud har flyttat in i dig. Du har flyttat in i Gud.

Slutmålet är Gud, resan dit – din utveckling från en rädd, avvaktande och vilsen person i den materiella skenverkligheten, till en orädd, oberörd och klarseende och fast förankrad individ i evigheten och oändligheten – är Guds utsäde och skörd av sig själv i den materiella förvandlingens kosmiska trädgård.

Nu är vetet moget. Nu skördar Gud resultatet. Nu tar Gud dig in i värmen och bjuder dig på nytt att ta del av det färdigbakade resultatet. Smaken av dig själv, tillika smaken av Gud, kan nu avnjutas till fullo. Den existentiella hungern har nu stillats. Du vilar i den immateriella verklighetens omanifesterade urkärna. En urkärna som i verkligheten inte är immateriell. Den är endast bortom vår sinnliga upplevelse- och förnimmelseförmågas räckvidd. Den utgör något som ÄR.

Du är äntligen hemma, tillbaka hos dig själv. Tillbaka i den tomma fullkomlighetens fullödiga existens, där ljuset – allkärleken – har integrerat sina motsatser, där friheten och fullheten är total, där allt är ljus. Gud är du, du är Gud. Du ÄR.

Glädjetårarna i ögonvrån är det synliga resultatet av denna insikt. Insikten ackompanjeras av det inre, tysta unisona och samstämmiga bullrande gapskrattet från dig och de himmelska väsen som befolkar området där förvandlingen äger rum. Glädjen över förståelsen av tillvarons innersta mysterium är från bådas håll utan gräns och skratten ekar genom evigheten och oändligheten. Den villiga tjänande inställningen till livet, till allt och alla blir härmed självklar, blir till ett orubbligt faktum.

För vem är det du egentligen tjänar? Du tjänar din innersta väsenskärna, allkärleken, tillika Gud. Du tjänar för att utgivandet är den grundläggande, automatiska livsuppehållande beståndsdelen i den universella, kosmiska väsenskärnans innersta regioner. Därför tjänar du. Det är bara livet som kan ge. Mörkret tar.

Detta automatiska tjänande är i sin djupaste mening inte är ett medvetet tjänande. Det är en handling lika oreflekterad som vilken annan automatfunktion som helst. Guds/livets ständigt pågående skapelseprocess är baserad på denna automatfunktion. En funktion som är omöjlig att motstå, ty den finns inbyggd i dig och är tillika din högsta önskan.

Du är nu en medveten del av denna process, detta tjänandets perpetuum mobile. Du är det bränsle som är lika med det medvetna, totala utgivandet av dig själv till din omgivning. Det bränsle som håller det gudomliga maskineriet igång.

Cirkel är sluten. Sanningen pulserar i ditt bröst. Du är okränkbar. Du ÄR.

Föredrag av Olav Johansson, En kosmisk resa genom solsystemet, del 2 15 mars 2012

Posted by Mic in Naturvetenskap och kosmologi, Okategoriserade.
1 comment so far

Richard om äldrevården 17 juni 2011

Posted by ih in Okategoriserade.
4 comments

Hej!
Lägger här in en länk till en kort video med min vän Richard. Det han säger berör. Hur kan vi förhålla oss humant till detta? Skriv gärna kommentarer till videon.

Jag träffade Richard i Allhelgonasammanhang, och 93 år gammal blev han intresserad av Martinus världsbild.

https://demensbloggen.wordpress.com/2011/05/07/aldrevarden-ur-richards-perspektiv

Goda sommarhälsningar,
Ingegärd

Att ”rädda världen” 05 augusti 2010

Posted by Mic in Okategoriserade.
5 comments

Ett vänligt bemötande: det önskar var och en av oss när vi småpratar med kassörskan i snabbköpet, när myndighetspersonen med makt ställer frågor till oss, när läraren som ska sätta betyg håller förhör, när chefen har lönesamtal. Vardagen är full av möten. Och varje människa vi möter är en medmänniska: bakom masken, bakom yrkesrollen och bakom den bild som personen medvetet eller omedvetet projicerar i sociala sammanhang.

Hur många av oss tycker att det finns anledning att vara vänlig mot absolut alla människor vi möter? Inklusive dem som uppträder kyligt, irriterat, ointresserat eller rentav ovänligt? Är det inte så att vi främst behandlar dem som står oss närmast på ett vänligt sätt? Vår familj, våra vänner, de som är lika oss själva, de som är vänliga mot oss.

Martinus skriver att vi inte har några fiender. Hur andra väljer att bemöta oss kan vi inte styra, men vi väljer alltid hur vi vill bemöta vår nästa:

”Vi kan inte bestämma om andra vill ha oss till fiender, men vi kan bestämma att inga andra är våra fiender. ” (Martinus citerad i Kosmos nr. 7, 2005)

Idag mötte jag en människa som lyckades rubba min inre frid högst påtagligt. Jag hade väntat mig ett samtal i bästa samförstånd, även om jag förstod att samtalet för den andra parten hade en mera potentiellt stressande dimension. Jag hoppades och trodde att min icke-angreppsinriktade strategi och mitt vanliga lugna jag skulle överbrygga eventuella svårigheter.

Emellertid märke jag ganska snabbt att personen inte alls var med i samtalet på ”mina premisser”. Jag kände en kyla, en ovilja från min samtalspartner att spela ”spelets regler” och delge någonting som vi tillsammans kunde reflektera över och använda som ledtrådar i en fortsatt dialog. Nåväl, tänkte jag, denna person är i en utsatt position, mår inte bra och jag kan inte förvänta mig mer än så här. Det borde gå att hålla god min och få isen att brytas så småningom.

Men tvärtom blev min osäkerhet och vånda allt större när jag kände att alla goda intentioner försvann ut i tomma intet. Kvar var bara den obehagliga känslan av att personen mitt emot mig inte hade brytt sig det minsta om jag händelsevis skulle ramla ut genom fönstret från höghuset där vi satt. Jag hade mycket svårt att värja mig emot denna, som jag upplevde det, utströmmande negativa energi som kom emot mig. Någon kallade mig nyligen ”hudlös” och jag måste nog instämma i detta tvivelaktiga epitet. Nog borde jag kunna bibehålla min balans, min trygga känsla av att ”allt är mycket gott”, även när det blåser snålt eller när molnen är hotfullt mörka?

Samtalet blev naturligtvis inte särskilt långt och jag kände mig mycket olycklig över och missnöjd med hur det hela hade utvecklat sig. Det fick mig att fundera på hur Martinus skulle ha lyckats bemästra samma situation. Martinus: ett moraliskt och kärleksfullt geni! Naturligtvis hade han aldrig låtit sitt livsmod påverkas av en annan människas kyla och intolerans! Eller? Naturligtvis hade han funnit den bästa strategin och lyckats mjuka upp och locka fram den andre partens mänskligare tendenser! Eller?

Jag vill tro att jag längre fram i utvecklingen kan stå stadigt oavsett vad som sker i den yttre omvärlden. Nu måste jag dock tillstå att jag har långt kvar till att kunna utstråla kärlek oavsett vad som sker. Jag väljer bort aggressivitet, försöker tänka gott, men har svårare att låta missmodet och tomheten sänka sig som en tjock, ogenomtränglig dimma framför mitt medvetande. Martyren vaknar till liv och går ett halvt steg framför mig resten av dagen.

Varför inte ett gott bemötande? Varför inte vänlighet, välvilja, även om man önskar behålla sin integritet och distans? Jag förstår det inte, men fick mig en god tankeställare idag. Alla jag möter är mina medmänniskor, exakt lika mycket. Inte bara mina närmsta, inte bara mina vänner eller min familj, utan alla!

”Att själv ha ett hundra procents förståelse (för andras intolerans) och därmed vara besjälad av den härav följande fullkomliga toleransen är att vara mentalt frigjord.” (Martinus, artikeln ”Omkring min skapelse av Livets Bog”, Kosmos 1942)

”Livet är underbart och härligt, men man skall förstå att leva det, dvs. man skall förlåta och utstråla ljus och värme åt alla håll och liksom vår förebild solen lysa in i människornas medvetande och upplysa deras isområden, frusna sumpmarker och mörka tillstånd och smälta allt detta med sin värme och kärlek. Då betyder det något att leva, och då är man med om att rädda världen.” (Martinus, artikeln ”Världens räddning” Kosmos nr. 12, 2002)

Dina värderingar blir ditt öde (Gandhi) 25 juni 2010

Posted by pernilla69 in Okategoriserade.
1 comment so far

”Your beliefs become your thoughts,
Your thoughts become your words,
Your words become your actions,
Your actions become your habits,
Your habits become your values,
Your values become your destiny.”

Mahatma Gandhi (1869-1948)

Lönsamma talanger 03 februari 2010

Posted by lohralinn in Moral, Okategoriserade.
5 comments

Häromdagen satt jag och bläddrade i en gammal anteckningsbok som jag haft med mig på Martinuskurser under årens lopp. En av kurserna hade som tema Gud, försynen och världsåterlösningen. En mycket bra och intressant kurs vill jag minnas. Jag har t ex antecknat att helvete på hebreiska betyder avstängd från Gud. I anslutning till det står det: ”Vaka och bed” I svåra stunder är bönen den enda stora kraft som kan hjälpa. Och svåra stunder för mänskligheten är det ju gott om. En del så svåra att vi omöjligt kan ta in dem helt i vårt medvetande. Så har jag skrivit livsmod. Hur är det då med livsmodet? Vi tappar det gång på gång, men på något underligt sätt kommer det tillbaka. Sakta bygger vi upp vårt organ för livsmod genom vägledning och träning, läser jag. Den vägledning som kosmologin ger oss är till god hjälp, men för mästerskap krävs träning, träning, träning och träning igen.

Så kommer jag till en sida där det står ”lönsamma talanger”. Hm, det verkar intressant. ”Lönsamma talanger: osjälviskhet, ödmjukhet, hjälpsamhet, konstnärlig inställning, givmildhet, sinne för humor, fredsvilja, ärlighet, anspråkslöshet, tolerans”. Jag tror att den anteckningen gjordes i samband med att bilden av talangerna hos en man som outvecklad/utvecklad människa visades. Med lönsamma ska förstås talanger som befrämjar vår utveckling mot kosmiskt medvetande. En lönsam talanguppsättning innebär också karmiskt beskydd. Det finns alltså alla skäl att med stor energi försöka bygga upp dem. Här nämns de, för de kosmologiskt insatta, kända A- , B – och C-stadierna.
Bland de uppräknade talangerna ovan är de flesta ganska självklara, men det finns ett par som jag inte tycker är så lätta att få kläm på. Det ena är sinne för humor och det andra är konstnärlig inställning. I förståne möjligtvis självklara, men börjar man fundera så …hm

Sinne för humor
Humor är väl till att börja med en minst lika differentierad företeelse som t ex musik. Uttalanden som ”jag uppskattar musik” säger ingenting om vilken sorts musik ”jag” uppskattar. Och att det finns oändligt många olika musikstilar att välja på är ju allmänt bekant. Men medan vi tar dettta faktum för givet så tenderar vi måhända att tro att humor på något sätt är en ensartad företeelse. Ingalunda så – vi skrattar åt helt olika saker. En del gillar Bröderna Marx, andra Buster Keaton eller Hasse o Tage osv. Barn och vuxa skrattar inte åt samma saker. Förr i tiden skrattade man åt annat än vad det skrattas åt idag. Humoristen Lasse Eriksson sa i ett radioprogram för en tid sedan att ”humorismen är en livsstil”. Då börjar man kanske närma sig begreppet ”sinne för humor”. Eftersom detta begrepp knappast är en fråga om en viss sorts humor kanske det närmast skulle kunna vara jämförbart med musikalitet, fast på humorns område. Musikalitet är ju en uppövad talang och så också sinne för humor. Musikens mästare är ganska lätta att definiera. Men hur kan mästerskap visa sig på humorns område? Jag tror att vår förmåga att konstatera och uppskatta talangen musikalitet är mer utvecklad än vad gäller talangen sinne för humor. Denna talang verkar liksom vara en litet lågmäld och stilla men finurlig talang. Kanske blir innehavet av en sådan talang märkbar först genom den effekt den har i vårt liv. Verkligt martyrskap har t ex svårt att få fäste där det humoristiska sinnelaget nått en viss utveckling. Motgångar överdimensioneras inte så lätt och själva livsmodet befrämjas av glada tankar. Skrattandet i sig har dessutom en mycket positiv inverkan på både kropp och psyke. Talanguppbyggnaden börjar som alltid med en längtan och det idoga övandet leder såsmåningom fram till mästerskap. Just när det gäller den här talangen tror jag vikten av dess utveckling är underskattad. Enligt tidigare nämnde Lasse Eriksson innefattar humor alltid ett hanterande av paradoxer – paradoxer i harmoni. I ljuset av kosmologin skulle jag kanske säga att det humoristiska sinnelaget hjälper oss att behålla bilden av ljuset även i mörka stunder och att se att allt är mycket gott.

Konstnärlig inställning
Humor och kreativitet ligger nära varandra. Och kreativitet borde vara besläktat med talangen konstnärlig inställning. Men konstnärlig inställning är ännu svårare att definiera än sinne för humor. Här får ni hjälpa mig! Vad innebär en konstnärlig inställning idag – och om 3000 år? Hur ser mästerskapet ut?

Enligt den fd dominikanermunken Matthew Fox grundas just påståendet att människan är skapad till Guds avbild på det faktum att skapandet både som behov och talang är gemensamt för både Gud och människa. Och hur var det nu – helvete på hebreiska betydde ju avstängd från Gud. Kan det vara så att den kreativa, konstnärligt inställda människan i sitt skapande har lättare för att känna närheten till Gud och på så sätt uthärda tillvaron i det ”jordiska helvetet”. Konstnärsliv brukar förstås inte vara särskilt lätta. ”Konst skapas inte på filmjölk” var ett stående uttryck hos en bekant i branschen. Och så gick det som det gick för honom! Men många konstnärligt sinnade människor uttrycker ändå en stor ödmjukhet när de summerar sina liv med ”jag har haft ett så´nt bra liv. Ett rikt liv!” Jag erinrar mig en dokumentär som jag såg för ett antal år sedan om jazztrumpetaren Chet Baker. Han var sitt konstnärliga områdes mästare, men han hade samtidigt ett liv fyllt av droger, lögner och svek. Knappast ett liv som någon skulle vilja byta till sig. I filmen kunde han ändå på ett mycket ödmjukt sätt uttrycka sin djupa tacksamhet över livet som låtit honom få spela med de främsta företrädarna på jazzens område. Han hade inte varit åtskild från Gud i det avseendet. Kort därefter dog han på ett hotellrum i Amsterdam. Han föll ut genom ett fönster och riktigt hur det gick till vet ingen. Må hans himmelska toner ljuda i de andliga världarna som var deras hemvist!

Några konstnärer i bekantskapskretsen har medvetet valt att inte skaffa några barn. Ett tungt vägande skäl verkar vara att det skulle begränsa tillgången till det egna konstnärliga skapandet och driften att få hålla på med det konstnärliga arbetet är det allt annat överskuggande. Jag drar mig till minnes Martinus ord om den plågsamma konkurrensen mellan kärleken till en partner och kärleken till den konstnärliga verksamheten. Det verkar vara så att konstnärligt sinne är kompatibelt med allkärleken men inte med den mer eller mindre enpoliga kärleken eller den som brukar benämnas förälskelsekärleken. Ju mer utvecklad motsatt pol desto större förutsättning för den lönsamma talangen konstnärlig inställning. Och – då kommer genast en annan fråga upp – ju mer konstnärlig inställning desto mer utvecklad motsatta pol? Nja, jag vet inte.

I sin avhandling Kreativitetens kännetecken, En fenomenologisk studie (Stockholms universitet 2009), drar Judit Simon bland annat följande slutsats rörande den kreativa upplevelsen:
”Det drag som förefaller vara det mest utmärkande för den kreativa upplevelsen i jämförelse med vårt dagliga sätt att vara, är möjligheternas framträdande. I den kreativa upplevelsen upptäcker vi möjligheter till hur det skulle kunna vara, hur något skulle kunna betraktas, eller användas annorlunda än det givna och självklara. Det kreativa synsättet skiljer sig skarpt från hur vi ser på föremål och företeelser i vardagen när vi inte är kreativa, då dessa framträder för oss som givna på ett självklart och bestämt sätt. Men i det kreativa skapandet upptäcks och förverkligas däremot en så kallad annanhet dvs. ett annorlunda sätt att vara på, hos föremål och företeelser.”
Visst låter det lockande! Och är inte vägen till kosmologin just en sådan kreativ upplevelse som leder fram till en annanhet! Annanhet – jag smakar på ordet och det smakar gott .

Ann

På vandring mellan ”ont” och ”gott” 30 januari 2010

Posted by Mic in Okategoriserade.
4 comments

Jag vet inte hur det är med er, men i mitt liv har jag så gott som alltid brottats med frågan om vad som är det mest moraliska i olika situationer som Gud har försatt mig i. Allt jag har gjort, dag för dag, timme för timme, är resultatet av en kompromiss mellan mina (ibland motstridiga) behov och önskningar, andras förväntningar och krav samt någon slags föreställning om vad som är ”det rätta” i varje situation. Det betyder naturligtvis inte att jag tror mig veta, eller har trott mig veta, vad som är det rätta i varje situation och jag kanske inte ens har varit medveten om att den moraliska ”kampen” pågår. Nej, ibland har jag tagit ”det rätta” för givet, eftersom jag har varit så övertygad om mina egna föreställningar. Då har inte något moraliskt dilemma uppstått eftersom jag ju har handlat i enlighet med min egen övertygelse.

Min första konfrontation med samvetets röst inträffade någon gång i femårsåldern när jag tyckte att min spargris innehöll sorgligt få slantar. Det skulle ju ta en evighet att fylla den! Min plan var att i ett obevakat tillfälle utöka min förmögenhet genom att ta från de rika, det vill säga min mamma, och ge till den fattige pojken som nästan aldrig kunde köpa något godis. Snart var jag alltså hundra kronor rikare. Som jag minns det smög jag mig upp när det var tyst i huset och gjorde mitt nedslag med den unge brottslingens förslagenhet, utan att det kunde märkas. Spargrisen gjorde nu skäl för sitt namn.

Kanske var det så att min mamma inte var särskilt rik och av någon outgrundlig anledning misstänkte hon mig för att ha minskat antalet sedlar i hennes plånbok. Vid denna tid var vi sju barn i familjen varav de två yngsta var något för små för att ha slagit sig in på brottets bana. Men jag hade ju fyra äldre systrar! Kanske såg hon eftertankens kranka blekhet i min uppsyn eller hade hon redan hunnit göra sig en uppfattning om min tvivelaktiga moral genom de få år jag hade levt i familjen. Inte hade hon särskilt mycket till övers för mitt sorgliga problem med spargrisen heller. Nej, den här gossen fick man uppenbarligen med bestämdhet föra in på den smala vägen genom tukt och förmaning. Mamma kunde se väldigt arg och hotfull ut och sedan min pappa hade blivit utslängd (till följd av bristande moraliskt ansvar för familjen) svarade vi enbart inför hennes stränga dom. Ingen pardon, inget pjoskande!

Jag vet inte vad som gjorde mest ont: mammas arga blick och avståndstagande eller känslan av att ha gjort något väldigt dumt. Jag trodde inte stölden skulle märkas, där fanns ju så många sedlar, och vem skulle då fara illa av min lilla kupp? En aning om att jag kanske trots allt hade gjort fel och att jag inte förtjänade min äldre systers tröstande ord och försvar inför mammas anklagelser kom över mig. Jag visste inte varför jag grät; om det var för den förlorade hundralappen, mammas ilska eller något annat konstigt obehagligt.

Det skulle dock dröja ytterligare några barndomsår innan jag kom till insikt om det förfärliga med att skaffa sig något för egen del på bekostnad av någon annan. Andra människor blev arga, besvikna och ledsna om jag som av en händelse råkade snatta lite godis i affären som ju hade ett överflöd av det jag eftertraktade. Det kändes inte bra till slut; jag fick rent av ångest för att någon skulle tro att jag inte hade de bästa avsikterna.

Nåväl, livet går vidare och nya moraliska dilemman tar vid när andra slutar att plåga samvetet. Allteftersom vi utvecklas tilltar vår iakttagelseförmåga och vi kan lära oss att skilja mellan ”det onda” och ”det goda”.  Gränsen mellan dessa företeelser befinner sig enligt Martinus på vandring. ”Det ondas” område blir allt mindre och mindre. Ja, till slut kommer ”det onda” att upphöra och vi förstår att ”det goda” och ”det onda” i själva verket är identiska i sin kosmiska grundanalys. ”Det onda” är förstås obehagligt, men det är en lika stor välsignelse som ”det goda”. När vi har kunnat uppleva detta genom egen insyn har vi enligt Martinus blivit ”ett med vägen, sanningen och livet”.

Råkade nämna Martinus 26 december 2009

Posted by Hans O in Okategoriserade.
Tags: ,
3 comments

Hej!

Jag råkade nämna Martinus namn på ett debattforum för avhoppade sektmedlemmar, mest f.d. Jehovas. Det är här en reaktion jag fick från en av skribenterna, en av de få där som håller fast vid kristen tro. De flesta har lämnat religion, men denne man har blivit pingstvän verkar det som. Han är förstås emot Martinus kosmologi – som framgår av inlägget – men han länkade till en introduktion av Nils Kalén. Andra på detta forum är sökare, men jag går mycket försiktigt fram. Här inlägget från detta ”avhoppade-sekt-forumet”:

Martinius


Citat:

Ursprungligen postat av xx

Folk kan ju tro att jag skriver om en ny frälsningslära, och det leder vilse.

Här är en överblick av det Martinius lärde. Som angetts ovan så betyder visionen mycket för den han skriver senare.
http://www.varldsbild.se/images/other/kalen_intro.pdf

Det är vanligen ”New age intresserade” som tränger djupare in Martinius budskap. Reinkarnationstanken avslöjar att det finns österländsk influens.

Bibeln lär att Jesus är den verkliga och slutliga inkarnationen av Gud. Det är genom Jesus och endast i honom som vi lär känna Gud.

Kristus gick inte in i en helgedom som är gjord med händer och som bara är en bild av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull.

Inte heller gick han in för att offra sig många gånger, så som översteprästen varje år går in i det allra heligaste med blod som inte är hans eget.

I så fall hade han varit tvungen att lida många gånger alltsedan världens grund blevlagd. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplåna synden.

Och liksom det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas, så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder, och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom Hebr 9

….

Jesus offrade sig, en gång för alla. All reinkarnationstanke är därmed utesluten.

Det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas. Inte heller detta ger något utrymme för reinkarnationsspekulationer.

Bibeln har ett pånyttfödelsebegrepp. Den som sätter sig in i vad detta innebär förstår att Bibeln avslöjar reinkarnationstanken som grundfalsk.

/Slut citat. Jag anger inte källan, dvs namnet på forumet, för risken är väl att Martinusintresserade kommer in onaturligt där. Intressant i alla fall att lägga märke till detta och andra reaktioner bland icke initierade, tycker jag./

Blad ur Guds bilderbok – tankar av Sigbritt Therner 24 oktober 2009

Posted by pernilla69 in Okategoriserade.
1 comment so far

Sigbritt Therner, grundare av Kosmosgården i Varnhem och en stor förebild för många människor, avled natten till den 20 september 2009. Hon begravdes onsdagen den 21 oktober 2009 i en vacker och ljus begravningsceremoni på Varnhems kyrkogård tillsammans med sin familj och många av sina vänner. Nedan följer ett tacktal skrivet av Sigbritt några år före sin bortgång. Talet lästes upp av Pia Hellertz under begravningsceremonin.

Sigbritts tacktal

Den första bok jag läste, skriven av Martinus, var ”Blad ur Guds bilderbok” och ”Pingstglans över livet”. Den inspirerade mig så mycket att jag beslöt mig för att börja studera Martinus på allvar. Så jag beställde Livets Bog I.

Nu har jag tagit fram den första boken igen för att se om den nu, 53 år senare, fortfarande inspirerar mig. Det gör den, särskilt första delen, den om Guds bilderbok.

Någon särskilt fullkomlig midsommar måste Martinus ha upplevt Guds gudomliga närvaro med så stark strålglans att han fått lust att försöka ge den glansen vidare till oss – och så blev strålglansen materialiserad till ord på bladen i en bok.

Och jag vill ge bilderna vidare till er – i stark förkortning. Jag orkar inte skriva så mycket, men boken finns för alla att själva läsa.

Det hela börjar vid tvåtiden på natten. Då har solen ännu ej gått upp över horisontlinjen, men vi är omgivna av en mjuk halvdager. Ett svagt gryningsljus ökar långsamt och himlen i öster blir alltmer färgsprakande.

När det gudomliga ljuset från den uppgående solen möter midsommarnattens trolska skuggor, sker det stilla och ömsint. Ljuset blir långsamt allt mer lysande, medan det kärleksfullt omsluter allt.

Dagens klara stjärna börjar nu synas och värmande ljus flödar ut över marker, skogar och ängar. Solen lyser över fattiga och rika, unga och gamla. Gud har slutit allt till sitt hjärta.

När Martinus formar naturens skeende i ord låter han här Gud tala direkt till oss. Gud säger:

Så som jag i form av solens överväldigande ljus stilla möter mörkret under dagbräckningen så må du också möta din nästa – även när du möter mörka sidor hos honom/henne. Du kan låta mitt ljus lysa in i ett medvetandes mörker lika stilla och ömsint som jag mötte nattens skuggor.

Som en parentes vill jag gärna påminna om att en soluppgång har beskrivits och besjungits av många i bl.a. visor och psalmer.

Jag minns från småskolan att jag tyckte om att sjunga med i morgonbönens:

Din klara sol går åter opp

Jag tackar dig min Gud

Med kraft och mod och nyfött hopp

Jag höjer glädjens ljud

Din sol går opp för ond och god

För alla som för mig

O, må jag så i tålamod

Och kärlek likna dig.

Jag tycker fortfarande om de här orden av J.O.Wallin. Jag tycker också om att Martinus gett soluppgången ännu mer av gudomligt ljus och innehåll.

Solen, säger Martinus, är vårt livs stora källa. Från den källan får vi näring för både vårt andliga och vårt fysiska liv. Solarnas strålflöde är blodet i Guds organism. Vi vilar alla vid Gudomens hjärta. Hans puls är vår upplevelse av vårt eviga liv.

Sommarmorgonen vill alltså visa oss hur ett fullkomligt möte mellan mörkret och ljuset kan te sig, hur stora kontraster kan forma sig. Till mjuka ömsinta kärleksfulla möten när vi låter Guds ljus från Kärlekens sol fylla oss. Ibland till olyckliga möten om vi inte lyckats fylla vårt medvetande helt med ljus. Det tar tid att lära, men lärandet går bara åt rätt håll Gud tar över mer och mer i oss.

Sommarmorgonens härlighet övergår så småningom i middagstimmens kulmination. Den lämnar jag – för att bara kort dröja lite vid solens avsked till oss – solnedgången (som ju är en soluppgång för andra delar av klotet.)

Också det skeendet har inspirerat våra lyriker. Jag vill ta ett exempel som jag gjort om lite i slutet:

Det är vackrast när det skymmer

All den kärlek himlen rymmer

Ligger samlad i ett dunkelt ljus

Över jorden, över markens hus

Allt är nära

Allt är långt ifrån

Allt är givet åt oss alla som lån

Allt är mitt och allt ska jag ge ifrån mig

Ty jag ska vandra nu emot det stora ljuset.

Martinus formulerar Solens avsked i solnedgångens gudomliga skönhet och vad den ska tala om för oss som nu ska ta avsked från jordelivet – det är så stort, så fullkomligt att jag tycker inte det gäller mig – ännu. Kanske blir det naturligt för er, när ni kommer till den här punkten.

Kanske blir det naturligt för mig nästa gång eller nästnästa!

Vad säger då Martinus?

Jo, till exempel (citatet är förkortat):

”Liksom jag med solnedgångens himmelska ljus förgyllde min bortgång från dig med en så överjordisk glans att vårt avsked från varandra inte blev en sorgens timme utan en paradisisk stund. En stund som förvandlade nattens skuggor till ett lysande drömland, fyllt med kärlekens skönaste ömhetsbetygelser, där den gyllenröda himlen visade min närhet till dig.

Så må även du göra din bortgång lysande. Du bör låta ditt framträdande vara ett så påtagligt kärlekens solsken att det inte kan undgå att förgylla varje avsked från din nästa, såväl som din bortgång till zoner på den andra sidan, på det att frånvarons mörka natt må bli förhärligad i ditt ljus. Din kärleks solsken skall lysa med sådan styrka att denna andra sida kan göra din frånvaro till den gyllene himmel, på vilken dina efterlevandes minnen av dig kan bli till det inspirerande siluettsceneri av levande ömhetstecken, det salighetens drömrike, som jag uppenbarar för dig i den ljusa sommarnattens skådespel. Därigenom kan även du mitt i skilsmässans kulmen dokumentera din närhet och sålunda vara ett uttryck för min avbild, uppenbara mitt anlete där annars dina jordiska kvarlevor, din döda kropp, dina döda organ och brustna ögon blott skulle utgöra en saknadens, sorgens och hopplöshetens mörka natt för dina vänner. Och sålunda förenad med mig skall din väg i fortsättningen leda över lyckans högsta tinnar. Djupt under oss ligger tiden och rummet, men vi – du och jag – är evigheten, oändligheten och allmakten.”

Jag vet något som för mig är än mer gudaskönt än midsommarens överflöd och det är när björkarna omkring Kosmos klätt sig i skimrande guldgrönt, och vitsippsmattan kan påminna om en stjärnehimmel som lagt sig på jorden. Det är i motljus undren uppenbarar sig. När moder Sol lyser genom det späda lövverket så att allt skimrar – då är Gud, alltet, så skönt, så strålande av kärlek att mitt inre darrar av något som i varje fall liknar extas.

Och ändå – om jag inte visste att grå november och mörk kall januari och all ensamhet också är med i den gudomliga verklighet som jag är en del av – att också denna del av verkligheten är god, är nödvändig och välsignelserik – så skulle jag nog inte kunna uppleva frid och harmoni också i det grå – men det gör jag – åtminstone rätt ofta.

Det gråa och svåra finns ju inte med som övningsmaterial i den värld som jag nu ser fram mot. Där får jag semester från det tungsinne som varit en del av gråheten. Det som eventuellt finns kvar får jag ta itu med nästa gång. Nu kan säkert alla mina vänner glädja sig med mig åt den frihet jag har framför mig!

Den vissheten om kommande frihet och ljus och glädje ger mig nu en stor tacksamhet för allt vad det här livet gett mig.

Tack…

För alla vänliga ögonkontakter

För alla vänliga ömhetsbetygelser

För alla vänliga telefonsamtal

För allt gott samarbete här i Varnhem och det gäller många, många människor

Och för allt det svåra som en klen kropp gav mig. För det jag lärde trots all otålighet. Jag får ju lära mer så småningom.

TACK FÖR ALLT!

Skrivet av Sigbritt Therner i juli 2003  (avskrift och viss redigering gjord av Pia Hellertz i oktober 2009)