jump to navigation

Ny artikel 20 oktober 2012

Posted by Mic in Naturvetenskap och kosmologi.
3 comments

På vår artikelsida kan ni nu läsa en artikel om Jordklotets historia av Bo Edvinsson. Den har en gedigen förankring i naturvetenskapliga rön, men relaterar på ett utförligt sätt till Martinus världsbild.

Läs vidare på följande länk: Jorden växer

Synpunkter välkomnas!

Föredrag av Olav Johansson, En kosmisk resa genom solsystemet, del 2 15 mars 2012

Posted by Mic in Naturvetenskap och kosmologi, Okategoriserade.
1 comment so far

Föredrag av Olav Johansson – En kosmisk resa genom solsystemet, del 1 13 mars 2012

Posted by Mic in Naturvetenskap och kosmologi.
add a comment

Detta föredrag spelades in på fjällgatan 23 B, Stockholm, den 11 mars 2012. Det är första delen av 2. Den andra läggs ut inom kort.

 

Stjärnstoft 10 januari 2012

Posted by Mic in Naturvetenskap och kosmologi.
Tags: ,
7 comments

Varifrån kommer all materia som bygger upp vårt universum?
Hur kan våra fysiska kroppar använda denna materia för sin uppbyggnad och vart tar den vägen när jag dör?
Finns det någon mening bakom materiens kretslopp?
Vilken roll spelar tiden och rummet?

Den materialistiska vetenskapens åsikter

För närmare fjorton miljarder år sedan var vårt nuvarande universums samlade energimängd koncentrerad till en enda pytteliten punkt. Denna exploderade (Big bang) och gav upphov till elementarpartiklar av olika slag mellan vilka reaktioner ägde rum. Detta gav upphov till bl.a. protoner (vätekärnor) som vid de extrema förhållanden som rådde kunde fusionera till heliumkärnor. Därigenom hade universums två lättaste grundämnen bildats. Förutsättningen för dessa processer var bl.a. att det redan nu fanns fyra universella krafter: gravitationen eller tyngdkraften, den starka och svaga kärnkraften samt elektromagnetismen.

Under den fortsatta utvecklingen bildades solar och planeter, som slog ihop sig till galaxer och galaxhopar. Aktiviteter inom solarna ledde till uppbyggnad av nya grundämnen. Solarna har en viss livslängd och flertalet slutar sina liv som järnklumpar, vars atomer sprids ut i universum när de sönderfaller. För att grundämnen, mera komplicerade än järn, skall kunna bildas, fordras jättestjärnor, som vid dödsprocesserna möjliggör detta.

Vårt solsystems samlade materia består alltså av grundämnen, bildade vid processer i samband med stjärnors födelse, liv och död – stjärnstoft.

Man måste beundra vetenskapen som genom skarpsinniga hypoteser och alltmer fulländad teknik lyckats göra ovanstående ytterst summariska beskrivning trovärdig. Men ju mer avancerad teknologi vi utvecklar desto fler frågetecken uppkommer.

Antimateria

Alla de materiepartiklar vi upplever har sin motsats i den s.k. antimaterien, som är i stort identisk med materiepartiklarna med undantag för den elektriska laddningen, som har omvänt tecken. Vid Big Bang antas att i stort lika mycket materia som antimateria bildades och all denna materia annihilerade och övergick i ren energi med undantag för ett litet överskott av materia – det som nu är vårt fysiska universum. Vetenskapen kan inte förklara detta överskott av materia i förhållande till antimateria.

Enligt den moderna kvantfältteorin bildas partiklar och antipartiklar ständigt och jämt i det vi kallar vakuum som alltså inte är ett vakuum i detta ords egentliga betydelse. Livslängden på partiklarna är försvinnande kort och enligt gängse teorier måste energi tas från ett ingenting under en kort tidrymd. Men ett ingenting kan inte ha energi.

Mörk materia

Man upptäckte att galaxer roterar snabbare än vad de borde göra. Det måste finnas någon form av materia som inte beter sig som vanlig materia men som måste finnas om gjorda observationer även på andra plan skall kunna förklaras. Man vet inte vad denna mörka materia är och de teorier som framförts visar brister.

Mörk energi

De senaste årens forskningar om universums expansion visar att denna accelererar, tvärtemot vad man tidigare trott. Detta måste bero på någon form av energi, den s.k. mörka energin, vilken inom vissa områden kan påverka den ”vanliga” materien, som inte alls är så dominerande som man trott. Enligt flera beräkningar skulle universums samlade energi bestå av 72% mörk energi, 23% mörk materia och 5% atomer av vanligt slag, inklusive någon procent av neutriner om dessa eventuellt har någon massa.

Elektricitet

Det vi kallar materia kan ha en elektrisk laddning och detta anses vara bakgrunden till alla de fenomen som vi benämner elektricitet. Vad denna egentligen är vet man inte men man talar om olika forskningsområden inom begreppet elektricitet: elektrisk laddning, elektrisk ström, elektromagnetism och elektrisk potential.

Analys av den materialistiska vetenskapens åsikter

Den etablerade vetenskapen har gett oss fantastiska möjligheter och i mångt och mycket underlättat den dagliga tillvaron. Alla fungerande, praktiska tillämpningar av teorier och hypoteser visar väl att dessa är riktiga och att det bara är en tidsfråga innan frågetecknen har rätats ut? En närmare granskning av vår vetenskaps grunder visar emellertid på brister; brister som blir alltmer uppenbara ju mer vetenskapen utvecklas. Jag tänker i fortsättningen påvisa dessa brister och ge alternativ till materialismens förklaringsmodeller.

Enligt dessa är vi uppbyggda av stjärnstoft som bildats i samband med och efter Big Bang. Att detta stjärnstoff kunnat organisera sig i levande väsen med förmåga att kunna iaktta och åtminstone delvis förstå vad det hela egentligen handlar om är helt och hållet evolutionens förtjänst, en evolution som i grunden är helt utan mening och vars orsakslösa orsak är slumpen eller tillfälligheternas spel. Tiden och rummet ”skapades” i samband med Big Bang och vad som dessförinnan eventuellt funnits kan man bara spekulera om även om seriöst menade hypoteser framkastas då och då.

Här måste man fråga sig: hur kan ett ingenting utan tid och rum ge upphov till vårt tids- och rumsbundna någonting? Och hur kan man för att gängse teorier skall kunna gälla ”låna” från detta ingenting och dessutom i de matematiska uträkningarna anta flera oändligheter?

Tolkningar av gjorda observationer har lett till fastställande av vissa naturkonstanter, som anses lika i hela vårt universum. Så menar man t.ex. att den högsta hastighet som finns är ljushastigheten även om detta nyligen ifrågasatts.

Man har även beräknat Plancklängden och Plancktiden, den kortaste sträcka respektive tid som finns. Men vi kan ju tänka oss att dela dessa värden eller höja ljushastigheten! Gör vi det kommer vi utanför de ramar, som den materialistiska vetenskapen sätter för vår tillvaro.

Ett grundläggande postulat inom materialismen är objektivitetspostulatet som utgår från att materien är det primära och att allt annat som tankar, elektricitet etc. är följdverkningar av i grunden rent materiella processer. En närmare analys av materien visar emellertid att den s.k. fysiska materien fysiskt sett är tomrum – den minsta ”partikeln” skulle enligt supersträngsteorin vara vibrerande strängar av energi, energi som man saknar definition på.

Andra postulat, som den kausala determinismen, lokalitetsbegreppet och epifenomenalismen saknar vetenskaplig relevans.

De läror som materialismen stöder sig på kan heller inte anses vetenskapligt verifierade.

Termodynamiken förutsätter att det finns ett slutet rum men var finns detta? Relativitetslärorna står i viss motsättning till kvantmekaniken som i sin tur hittills huvudsakligen anses röra mikrokosmiska fenomen – det innebär att helt olika lagar råder ”i det lilla” jämfört ”med det stora”.

De flesta forskare är väl övertygade om evolutionen, mängden sannolikhetsbevis för denna är tusenfaldiga. När det gäller mekanismerna bakom denna råder det delade meningar – ingen teori kan anses vetenskapligt heltäckande.

När nu så mycket inom den materialistiska vetenskapen är ovetenskapligt, hur kan den då ha lett till att praktiska tillämpningar fungerar? Svaret torde vara att man gjort iakttagelser i vad vi skulle kunna kalla det materialistiska rummet (studier på materiella processer) och dragit konsekvenserna av dessa. Vad man saknar är en helhetssyn där icke-fysiska fenomen kan ge svar på de olösta frågorna.

Tredje testamentets energilära

Tredje testamentets skapare, dansken Martinus, har beskrivit och analyserat bl.a. kraft- och energibegreppet i sitt huvudverk Livets Bog. Hans samlade produktion utgör en andlig vetenskap som visar på en världsbild i vilken den materialistiska vetenskapen utgör en nödvändig del i vår utveckling mot en totalvetenskap, där ”allt är mycket gott”. Jag skall i fortsättningen försöka göra en ytterst koncentrerad sammanfattning av några av Martinus tankar. För att få full förståelse av hans analyser måste jag hänvisa till Martinus egna skrifter. Avsikten med denna artikel är att visa att många av den materialistiska vetenskapens frågetecken kan uträtas med hjälp av den andliga vetenskap som Martinus samlade verk utgör.

Grundläggande begrepp

Upplevelse

För att en upplevelse skall kunna äga rum fordras ”något” som kan upplevas samt ”någon” som upplever detta. Förutsättningen för att något skall kunna uppfattas är att det i sig innehåller kontraster, som kan registreras av någon.

Något, d.v.s. världsalltet, består av energi av olika slag och i olika kombinationer under ständig omvandling. För detta fordras kraft.

Något kan inte komma ur ingenting lika lite som något kan bli till ingenting. Ingenting kan f.ö. inte förekomma i världsalltet annat som en tänkt motsats till någonting. Som nämnts baseras all upplevelse på kontraster mellan olika energikombinationer; ett ingenting kan därför inte skapa förutsättning för upplevelse.

Något har alltid funnits och kommer alltid att finnas, dock under ständig förvandling.

Någon, den upplevande, jaget i ett levande väsen, måste i sig utgöra en kontrast till energi- eller rörelsevärlden. En fast punkt eller total stillhet som kontrasterar till energivärldens rörelser – en rörelse kan inte uppleva en annan rörelse, för upplevelse fordras en mot rörelserna kontrasterande fast punkt, jaget.

Jaget i det levande väsendet är alltså evigt och oföränderligt men tack vare att det till sig knutit en skapar- och upplevelseförmåga kan det manifestera sig i energivärlden i olika skepnader i utvecklingsbanor, reglerade av särskilda kosmiska skapelseprinciper.

Jaget i sig är osinnligt och har definitionen ”något som är”. Martinus analyser visar att detta är det enda reella i tillvaron; allt annat såsom skapar- och upplevelseförmågan och det upplevda utgör en illusionsprincip som garanterar jaget evig livsupplevelse.

All upplevelse är subjektiv och möjliggörs av att energikombinationer, knutna till jaget i form av sinnesorgan etc. reagerar med omvärldsenergierna. Objektiva begrepp skapas när skilda jag på ungefärliga utvecklingsstadier (samma art) kommer överens om att benämna vissa fenomen som objektiva (se tid och rum nedan).

Energi, kraft och materia

Den materialistiska vetenskapens energibegrepp utgörs enligt Martinus av sex grundenergier som samtliga ingår i allt upplevbart samt en ”överordnad” moderenergi med nära anknytning till jaget. Grundenergierna är instinkt-, tyngd- (explosion), känslo- (köld), intelligens-, intuitions- samt minnesenergi, där instinktenergien är lägst vibrerande (genomträngande) och intuitionsenergien har högst frekvens. Under utvecklingens gång kommer jagets förmåga att kunna använda sig av de olika energierna att skifta inom ramen för de kosmiska skapelseprincipernas agerande vilket garanterar en evig in – och utveckling i spiralkretslopp.

All kraftutlösning i tillvaron orsakas av att balansen mellan tyngd- och känsloenergierna förändras, något som alltid beror på jagens agerande, antingen som automatfunktion eller som direkt viljeutlösning. Denna består huvudsakligen av de intellektuella energierna intelligens, intuition och minne som kan påverka de materiebildande tyngd- och känsloenergierna så att kraft utlöses. Varje ämne, fysiskt som psykiskt, innehåller de konträra energierna tyngd och känsla vilket innebär spänning. När balansen rubbas ”frigörs” en del av den utlösta spänningen som kraft. Gravitationen, tyngdkraften (ej tyngdenergi) utlöses som automatfunktion på grund av de intellektuella energiernas agerande med tyngd- känsloenergierna.

All materia, fysisk som psykisk (elektromagnetism i vidsträckt betydelse eller andlig) utgörs av de sex grundenergierna i olika proportioner. Gränsen mellan fysisk och psykisk materia är helt beroende av var i utvecklingen det observerande jaget befinner sig. För oss människor går gränsen vid elementarpartiklarna ”nedåt” och galaxhopar ”uppåt”. För en atomindivid med dagsmedvetande på det fysiska planet upplevs det vi kallar elektricitet som påtagligt fysisk inom vissa frekvensområden medan en universumindivid finner sig omgiven av andra universumindivider. Detta kan tyckas nog så fantastiskt men är funktioner av i första hand perspektivprincipen, en av de kosmiska skapelseprinciperna samt av tidens och rummets relativitet.

Varje upplevande något (jag) som är dagsmedveten på det fysiska planet (utvecklat ”fysiska sinnesorgan”) befinner sig i sitt mellankosmos och har över sig sitt makrokosmos och under sig sitt mikrokosmos. Dessa olika kosmos gränser är alltså inte absoluta utan är helt avhängiga av var i utvecklingen väsendet upplever. Primärt (inom illusionernas ram) är all materia andlig eller elektromagnetisk i vidsträckt bemärkelse. När ett jag vill skapa sig en fysisk kropp utvecklar det i grunden andliga energikombinationer, sinnesorgan, som vid reaktioner med omvärldsenergikombinationerna ger jaget föreställningen om fasta, flytande och gasformiga ”fysiska” ämnen. Analyserar vi ett vilket som helst ”fysiskt” ämne finner vi att det består av partiklar och tomrum. Tomrummet är totalt dominerande. Detta gäller för såväl universumindivider som elementarpartiklar. Någonstans kommer vi till en gräns för vad de skapade ”fysiska” sinnesorganen kan registrera. För vårt vidkommande motsvaras denna gräns av ljushastigheten. Kommer vi bortom denna är vi utanför våra fysiska sinnesorgans domäner och kan antingen förneka att det finns något annat bortom eller acceptera en andlig eller psykisk värld oåtkomlig för direkt fysisk forskning, även om denna kan ge indikationer om att det finns ”något”.

Ljushastigheten, tid och rum

Vad innebär då ljushastigheten? Fysiskt sett upplevs ljuset fara fram i rummet med ljushastigheten, c. Psykiskt sett innebär upplevelsen av c detsamma som all annan upplevelse: ett upplevande jag, detta jags skapelse- och upplevelseförmåga samt det upplevda. Detta i sin tur består av rörelser och rörelsekombinationer eller synonymt energi- och energikombinationer, vilka är under ständig omvandling vilket skapar kontrasterande energikombinationer som i sin tur kan reagera med sinnesorganens energikombinationer. Detta i sin tur skapar nya energikombinationer som i form av elektriska impulser via hjärnan kan förmedlas till jagets psykiska strukturer för vidare befordran till jaget, den fasta punkten, där energiimpulsen vänder och medför själva upplevelsen.

Det är alltså jagens laborerande med energioceanen som skapar förutsättningarna för livsupplevelse. Alla former av energiomsättningar kan gå olika hastigt och kan för jaget

upplevas som ställförflyttning, förvandling från ett tillstånd till ett annat men framförallt ger förändringar i energioceanen underlag för upplevelse av begreppen tid och rum samt materia. En energikombinations födelse, manifestation och död kan gå snabbare eller långsammare. Det registrerande jaget upplever därvid olika energikombinationers förändringshastigheter. ”Mellanrummet” mellan dessa olika förändringshastigheter som alls inte är fysiskt utan rent psykiskt är det som vi upplever som tid. Tiden är alltså ett psykiskt rum. Annorlunda uttryckt: hastigheterna på de olika förändringarna i energioceanen ger oss en föränderlighetens skala som i sin högsta instans är tiden och tiden således rörelsens eller manifestationens distans.

Men de olika energikombinationerna och deras förändringshastigheter kan ta mer eller mindre plats inom det aktuella förnimmelseområdet i medvetandet. Detta skapar förutsättningar för upplevelsen av rummet. I förhållande till jagets aktuella ”nu” kan en energikombination ”ta plats” omkring, framför eller bakom detta nu, vilket ger rumsupplevelsen. Tiden och rummet är alltså skapade, subjektiva fenomen. Det objektiva rummet och tiden är funktioner av att flera väsen på ungefär samma utvecklingsnivå kommit överens att benämna vissa energikombinationers inbördes relationer med ”fysiska” mått.

En ”fysisk” hastighet är alltså en funktion av olika energikombinationers förändringshastigheter i förhållande till andra och tid och rum alltså relativa. Hastigheten på förändringen födelse till död för en cellindivid går mycket snabbare än för en människa, som i sin tur genomför livsförloppet mycket snabbare än jordklotsindividen. I förhållande till våra ”normala” hastigheter är nämnda förlopp för en fotonindivid nästan oändligt snabbt, det vi kallas för c. Skulle vi med sofistikerad teknik kunna göra undersökningar på individer mindre än fotoner skulle vi uppmäta hastigheter högre än c.

Konsekvens: all upplevelse är av ”inre” karaktär. När jag upplever solens sken eller skogens sus eller bilfärden genom landskapet är detta ingenting annat än mitt jags energikombinationers (i form av sinnesorgan) reaktioner med omvärldsenergierna, som för mig ger föreställningen om ljus, träd och vägar. Kunskaper som innebär igenkännande för mig. Jag ser alltså in i mitt eget förgångna och ingen annan har samma upplevelse som jag även om vi sitter tillsammans i bilen. Vi skulle visserligen kunna gå fram till ett hus och berätta för varandra om färg, material, form etc. men detta kan ske enbart på grund av att vi objektiviserat våra subjektiva upplevelser.

När vi upplever solens sken och tror att ljuspartiklarna eller ljusvågorna färdas genom rymden med hastigheten c är detta i högsta grad illusoriskt. Som nämnts borde livslängden på en foton röra sig om bråkdelar av en sekund. Hur skulle den kunna leva cirka åtta minuter, den tid det tar för ljuset att ta sig från solen till jorden. Förloppet ur psykisk synvinkel är i stället att energikombinationen solen skapar energikombinationer eller energitillstånd i vilka fotonindivider kan inkarnera fysiskt. Hastigheten på dessa fotoners livslängd är så hög att den i jämförelse med våra normala objektiviserade hastigheter ger oss värdet c.

När jag sätter mig i bilen och kör en runda, en form av ställförflyttning, innebär detta att den relativt stabila energikombinationen bilen tillförs energikombinationer med överskott av tyngdenergi. Balansen känslo- och tyngdenergi rubbas och kraft frigörs som ökar bilens rörelseenergi i förhållande till omgivningen vilket i sin tur medför upplevelsen av förflyttning.

Som synes: all livsupplevelse baserar sig på av jagen skapade energikombinationer och dessas förändringshastigheter som registreras av jag med därtill anpassade sinnesorgan som sekundärt kan ge föreställningen om en fysisk värld.

För att ge en heltäckande logisk analys av ovanstående måste jag hänvisa till Martinus och jag vill också gärna rekommendera Per Bruus Jensens ”Sol och måne”.

Materia

All materia består av olika kombinationer av de primärt andliga eller psykiska eller elektromagnetiska grundenergierna. Kombinationerna skapas vid jagens laborerande med energioceanen. Att materien kan upplevas fysiskt orsakas helt och hållet av att jagen under vissa skeden av sin utveckling eller snarare inveckling (i materien) bildar speciella energikombinationer, de fysiska sinnesorganen, som vid reaktioner med omvärldsenergierna ger oss föreställningen om en fysisk värld. Denna kan framträda för det observerande jaget som oorganisk eller organisk där den organiska är mycket mer lågvibrerande än den oorganiska. All materia består av levande varelser i levande varelser – en människa är en organism inom jordklotsväsendet. Människan i sin tur består av organindivider, som är uppbyggd av cellindivider o.s.v. När vi kommer på tillräckligt ”långt avstånd”, kosmiskt sett, från livsenheterna, d.v.s. energikombinationernas vibrationsskillnader blir stora, ser vi inte de enskilda individerna utan bara den samlade massan av dem som just materia.

En sten som vi kan kalla en stoftenhet är i sig naturligtvis icke-levande men den består av molekyler och atomer (olika livsenheter). De energitillstånd som stenen representerar och i vilka de enskilda atomerna och molekylerna ständigt och jämt inkarnerar, har vid något tillfälle skapats av ett levande väsen och kan vara så stabilt ur vår synvinkel att det i miljontals år kan ge inkarnationsmöjligheter för molekyler och atomer med livslängder på bråkdelar av sekunder.

Ger Martinus världsbild svar på frågorna?

Nej för dem som tror på materialismen som den enda sanna vetenskapen. Även om vederbörande inser brister och svagheter i sin tro – det är faktiskt fråga om tro, baserad på dogmer i form av postulat och läror som inte är vetenskapligt bevisade – så håller man fast vid materialismen, ett nödvändigt skede i individens utveckling mot att bli ett vetande väsen.

Nej för de religiösa som tror på de olika religionernas dogmer.

Nej för dem som inte bryr sig, inte orkar ställa frågorna, inte engagerar sig i andliga spörsmål.

Ja för dem som inte nöjer sig med att tro. Som vill veta men inser att ett absolut vetande ligger bortom vår förmåga f.n. Man får nöja sig med att skaffa en teoretisk insikt om alltet, en insikt som i varje analyserbar detalj ger ett helhetsperspektiv som är logiskt. Martinus analyser skall man inte tro på utan i mån av intresse undersöka och leva sig in i efter förmåga.

Ja för dem som inser att Martinus analyser är ett vetenskapliggörande av Jesu förkunnelse, därför namnet Tredje testamentet.

Om Martinus analyser är riktiga kan vi betrakta Big Bang teorin som ett hugskott i det materialistiska rummet utan vetenskaplig relevans. Att fysisk materia skulle vara det primära i tillvaron som tillkommit av en ren slump är orimligt. I Martinus kosmologi är allt logiskt skapande som i slutändan är till glädje och gagn för levande väsen även om ”det obehagligt goda” kan te sig nog så fasansfullt i ett kortsiktigt perspektiv.

Antimateria, mörk materia och mörk energi är fenomen som visar att det bakom den fysiska materien finns något, som Martinus kallar den andliga eller psykiska eller elektromagnetiska (sensu lato) världen, som är primär i förhållande till fysisk materia. När man från det fysiska planet söker förklara observerbara fenomen finner man bakomliggande faktorer som indikerar förekomsten av en andlig materia, som är primär i förhållande till det fysiska.

Begrepp som energi, tid, rum, elektricitet, gravitation, psyke, medvetande, jagförnimmelse, illusion och verklighet, som hos materialisterna saknar definitioner får hos Martinus noggranna analyser, som ger ett helhetsperspektiv på tillvaron, där allt är meningsfullt och genomsyrat av kärlek i ett större sammanhang.

Författare: Gunnar Carlsson gunnar.carlsson@gmail.se

Stjärnstoft i pdf-format

TANKAR, LIVSKRAFT, KÄRNKRAFT 20 mars 2011

Posted by Mic in Naturvetenskap och kosmologi, Tankeklimat, Utveckling av psyke och samhälle.
add a comment

[Följande artikel har tidigare varit publicerad i Kosmos nr. 6 2010. Den är skriven av Gunnar Carlsson]

Martinus har vid flera tillfällen varnat för användningen av kärnkraft, dels skriftligt (LB 2090, 2145; DEV 19:6, 19:14, 21:6, 25:10; Den intellektualiserade kristendom 9, 28), dels muntligt, bl.a. vid hans födelsedagstal 1979 och 1980. I dessa sammanhang nämner han ofta begreppet livskraft och visar tankarnas roll vid alla skeenden.

Kärnkraftindustrin i samarbete med den materialistiska vetenskapen anser sig i stort veta vad man gör i kärnkraftverk och för närvarande finns en stark opinion för utbyggnad av dessa. Man glömmer fort! Men vad är det som i ett andligt-vetenskapligt perspektiv egentligen sker?

Tankar

Martinus har ingående beskrivit vad tankar egentligen är. För att underlätta den fortsatta diskussionen refererar jag brottstycken ur Tredje testamentet. ”Eftersom tankarna således är det samma som fina elektriska vågor som genomströmmar organismen blir varje tanke identisk med en eller annan form av elektrifiering av organismen.” (Bisättning 43);”Tanken är identisk med all kraft och rörelse såväl i naturen som i organismen”. ”När energi framträder i vibrationer eller vågor av en sådan natur att den går direkt genom hjärna och nervsystem och därvid förnims som identisk med medvetandet, upplevs den som tanke. När den däremot framträder i andra former kan den endast upplevas indirekt eller som något som är utanför tankeorganen eller åtskilt från medvetandet och framträder då för individen som rörelse. Tanke utgör således den innersta förnimmelsen av rörelse. Rörelse utgör den yttersta konsekvensen av denna förnimmelse.” (Bisättning 44); ”Vår tanke är den högsta yttre naturkraft för vår organisms mikroväsen” (Bisättning 48). För en djupare förståelse rekommenderas LB 181,189, 224, 237, 513, 802, 1772, 2295 samt artikeln ”Onaturlig trötthet”. ”Alla tankar är barn av begäret”.

Tankarna är den energiform som jaget använder för att kunna uppfylla sin längtan, dels som automatfunktioner (C-medvetande), dels som dagsmedveten viljestyrning. De är att betrakta som elektricitet eller strålformig materia och har därför en påverkan på sin omgivning, en form av magnetism. Tankarna kan vara av de mest varierande slag och deras verkan blir därför högst olika. Det gäller att lära sig tänka rätt för att uppleva det behagligt goda annars blir följden det obehagligt goda, vilket kan vara nog så smärtsamt.

Livskraft

Martinus skriver: ”Det spänningsförhållande som tyngd- och köldenergin skapar i väsendets psyke är alltså den kraft som befordrar dess vilje- och tankekraft och därmed dess livsupplevelse och manifestation.” (LB 2175) ”Tankekraften åter är densamma som den elektriska, magnetiska kraft med vars hjälp jaget förser alla sina fysiska organ med livskraft och välbefinnande.” (LB 2295). För den fortsatta diskussionen rekommenderas LB 1772, 2157, 2173-77, 2183, 2263, 2302-03 samt Bisättning 23, 43-50, 99 och 163.

Våra tankar bildar den yttre världen för våra mikroväsen och kan jämställas med hur vi upplever jordklotsväsendets tankar i form av stormar och stiltje, regn och solsken, jordbävningar m.m. vilka är speglingar i vår yttre värld av jordklotets inre tankevärld. Men enbart tankarna kan inte bibehålla en organism, det fordras hela tiden tillförsel av energi i form av föda. Denna utgör de energikombinationer som livskraften kan använda sig av för att förverkliga väsendets längtan.

Mina tankar som orsakar min organisms livskraft kan vara mycket olika, ibland dominerade av tyngdenergin, ibland av köldenergin. Detta leder till skilda upplevelser för mina mikroväsen. För dessa kan livskraften vara direkt förödande i form av naturkatastrofer medan harmonisk balans mellan tyngd- och köldenergierna hos makroväsendet kan ge paradisupplevelser. Tankarnas energisammansättning eller form av elektricitet kan alltså ge upphov till olika verkningssätt av livskraften för mikroväsendena. Detsamma gäller naturligtvis också för relationen människa – jordklot.

När man studerar de olika spiralkretsloppen finner man att avståndet eller gapet mellan dem är högst olika. Avståndet organ till organism är litet, både tids – och rumsmässigt, d.v.s. livslängden är ungefär lika och storleken hos organet är mestadels flera procent av organismens. Jämför med förhållandet människa och jordklot där man kan beräkna att en sekund hos vår planet motsvarar fyra år hos oss och att vår storlek är i det närmaste försumbar jämfört med jordklotets. Detta avspeglas också i den form av livskraftselektricitet, som väsendena använder sig av. Jordklotets blixtar har ofta styrkor på över miljoner volt medan våra mellankosmiska urladdningar uppgår till några millivolt. Det gäller att vara försiktig med makrokosmisk livskraft mellan organism- och klotspiralerna, medan urladdningarna mellan organ- och organismplanen är nästan jämförbara, i vissa fall kan t.o.m. organets livskraftstyrka i form av elektricitet vara starkare än organismens (gäller hjärtat). En närmare redogörelse för detta finns i min artikel ”Hjärtats kraft”.

När man bedömer livskraftens verkningar måste man inse att gränsen mellan fysisk och psykisk materia är olika för väsen i olika spiralvarv. Vår (organismens) gräns utgörs av elementarpartiklar som också är vår kosmiska oktavs nedre fysiska gräns. Väsen i underliggande kosmiska oktav är för oss elektricitetsmateria. För jordklotet torde motsvarande gräns ligga vid celler eller makromolekyler och många enklare föreningar som av oss upplevs som fysiska är för jordklotet elektricitet. Det vi upplever som vatten skulle enligt detta vara livskraft i form av elektricitet för jordklotet. Vattnet är ju i allra högsta grad livskraft för planetens mikroindivider. Vattnet är emellertid bara en av många former för hur vi upplever jordklotets livskraft. Blixtar kan ses som livskraft med högre vibrationshastighet än vatten. Den för oss högsta förnimbara vibrationshastigheten på livskraft från jordklotet torde vara jordklotets gravitation, som är tankar hos jordklotet med mycket viljeenergi, omsatt som automatfunktion (LB 524-27, 988). Andra former av jordklotets livskraft upplever vi som endogena och exogena processer. Denna artikels huvudsakliga uppgift är att behandla den form av jordklotets livskraft som vi upplever som kärnkraft.

Kärnkraft

I sitt födelsedagstal 1979 yttrade Martinus bl.a.: ”Genom att använda atomkraften har världen kommit ut i något felaktigt, som måste rättas till av högre krafter. Man har sprängt atomkärnan och det skulle man inte ha gjort. Då började man sabotera jorden. – Då blev jorden faktiskt ”mikrosjuk”, alltså sjuk i sitt inre.” På många andra ställen har Martinus varnat för atomkraften; för den fortsatta utredningen rekommenderar jag utöver ovan nämnda platser i LB även 352,431,434,527,1113,1273 samt 2341-42.

Varför är kärnkraften så farlig för oss? Jordklotets livskraft är totalt sett så oerhört mycket kraftigare än vår. Att vi trots detta kan inkarnera här beror på att livskraftfördelningen inom och omkring vår planets fysiska organism är ojämnt fördelad. Ur vår synvinkel är den starkaste formen av elektrifiering som jordklotets livskraft åstadkommer fissionsprocesser. Dessa skall användas för att säkerställa jordens temperatur, d.v.s. ge upphov till att den balans mellan tyngd- och känsloenergierna och den därav uppkomna spänningen som jordklotets intellektuella energier åstadkommit och åstadkommer (som automatfunktion) kan vidmakthållas. Dessa processer är alltså anpassade till ämnesomsättningar i en makroindivid som är miljardtals och åter miljardtals större än vi och i motsvarande grad kraftigare. De måste därför äga rum under sådana förhållanden att denna form av jordens livskraftuttryck inte skadar mikroindividerna som inkarnerar på jordklotsorganismen. Jag bortser här från mineralmateria och syftar närmast på växter och djur.

Hur skall livet i vår betydelse skyddas? Först måste vi då inse att tidsskalan är helt olika för jorden och för oss. Vår fysiska ämnesomsättning sker inom loppet av några timmar, en tidrymd som för vår makroindivid är tiotusentals år. Det avfall vi producerar går normalt in i de kretslopp som etablerats i vår livsmiljö, biosfären. Omloppstiden rör sig oftast om något eller några år. Motsvarande siffror för avfallet från fissionsprocesserna rör sig om hundratusentals eller miljontals år som för jordklotet är något eller några dygn. Det är därför oerhört viktigt för jordklotet och dess mikroväsen att dessa hålls åtskilda från fissionsprocesserna, något som normalt också sker. Biosfären är skyddad från jordens inre, där klotets ämnesomsättning sker, genom de fasta sial – och simaskikten och den fasta till plastiska manteln. Perifer magma från denna som kommer upp till ytan via vulkanutbrott innehåller nästan inga radioaktiva substanser.

Vad händer när vi startar fissioner i biosfären? De radioaktiva grundämnen vi använder oss av är de mest energirika och de ger det mesta avfallet och torde ge de kraftigaste livskraftverkningarna – vi saknar teknik att använda mera ”normala” radioaktiva grundämnen som verkar i jordens inre. Verkningarna av detta blir i biosfären ödesdigra, det är en tidsfråga innan katastrofen blir ett faktum. Visserligen tror vi oss kunna ”slutförvara” det radioaktiva avfallet men hur skall detta gå till i ett tidsperspektiv av miljontals år? Och den radioaktivitet vi redan spytt ut – hur mycket cancer har den inte och kommer den inte att orsaka? Vi har det som jag ser det ”grävt vår egen grav”, åtminstone i ett längre tidsperspektiv och får vi inte hjälp från annat håll att dematerialisera avfallet (något som Martinus antyder) är vi illa ute, såvida vi inte själva kan lära oss detta. Den minsta lilla energikombination från denna form av jordklotets livskraft är så oerhört stark att skulle den komma in i en mänsklig organism skulle celldelningsprocesserna skena och ge upphov till cancer.

”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör” sade Jesus om sina bödlar. Man skulle kunna säga detsamma om kärnkraftivrarna. Vet man då inte vad man gör? Visst vet man, tror man sig veta. Materialistisk vetenskap har utomordentliga kunskaper när det gäller materian och dess verkningar, något som modern teknik på många sätt visar. Detta trots att man saknar veteskapligt godtagna definitioner på de mest elementära begreppen i tillvaron! Jag tänker på sådana fundamentala fenomen som energi, materia, tid, rum och elektricitet. När det gäller kärnkraft har man som teoretisk grundval använt sig av två formler, banbrytande inom all fysik: E = m x c i kvadrat och E = h x f. där E betyder energi, m = massa, c = ljushastigheten, h = Plancks verkningskvantum och f = frekvensen. Man spelar alltså med tärningar vars egentliga valörer är obekanta!

Vad är det då som sker i kärnkraftverken sett ur den andliga vetenskapens synvinkel?

Jordklotsorganismens tankar medför en elektrifiering av dess fysiska kropp. Kroppen är en följd av tankar på C- medvetandestadiet, alltså automatfunktioner. Tankarna är primärt ”barn av begäret”. Sekundärt är de funktioner av jagets energiers reaktioner med omvärldsenergierna. Jagets fokuseringspunkt i energioceanen representeras av dess centrum. Här är viljeenergiernas inflytande som starkast, resulterande i de starkaste spänningarna i balansen mellan tyngd- och köldenergierna. Fysiskt sett ger detta upphov till den inre, fasta järn-nickel kärnan, där temperaturen är mer än 4000 grader och den yttre, flytande med temperaturer mellan 3500 och 4000 grader. Man förstår att det fordras ur mänsklig synvinkel oerhört kraftigt bränsle för att dessa temperaturer skall kunna vidmakthållas på lång sikt i mötet med världsalltets köld.

De energikombinationer som skapats och skapas genom viljeenergiernas agerande på balansen mellan tyngd- och köldenergierna i jordklotets inre möjliggör för i första hand järn och nickelindivider att inkarnera. Dessas livslängd torde röra sig om bråkdelar av en sekund men tack vare det etablerade energitillståndet kan de på nytt inkarnera i kärnan gång på gång. Även andra grundämnen mer eller mindre radioaktiva inkarnerar här och troligen också i manteln djupare delar. Det är sönderfallsprocesser från dessa ämnen som ger den nödvändiga värmeenergin för vår planet i dess inre. Men konvektionsströmmar i manteln, som för upp material från djupet och därför radioaktivt, hur farligt är det? Dessa konvektionsströmmar rör sig så långsamt att de radioaktiva processerna torde hinna avslutas på vägen mot ytan, materialistiskt sett. Ur den andliga vetenskapens synvinkel etableras olika energitillstånd med olika vibrationsnivå i förhållande till centrum, vilket ger möjligheter för mer eller mindre radioaktiva ämnen att inkarnera vid lämpliga vibrationsnivåer. Vår upplevelse av konvektionsrörelsen är primärt vår registrering av hastighetsdifferenser mellan olika energikombinationer i manteln. Vi följer ju inte en och samma atom från den ena platsen till den andra inom manteln. Vi studerar i stället energikombinationer i vilka miljardtals gånger miljardtals gånger miljardtals gånger miljardtals atomer eller molekyler av ett visst slag inkarnerar (det vi uppfattar som materia). Vibrationsskillnader mellan energitillstånden ger föreställningen om det fysiska avståndet mellan dem. När en viss energikombination på grund av ämnesomsättningsprocesser (radioaktiv verksamhet) får ändrad vibrationsnivå och därmed ändrade inkarnationsmöjligheter upplevs detta fysiskt som ställförflyttning, en av Martinus s.k. rörelsearter. Normalt leder kärnkraftutlösningen i en given energikombination till att i första hand tyngdenergi tillförs, balansen tyngd- köldenergi förskjuts mot ökad rörelse och minskade betingelser för inkarnationer av samma slag som inkarnerade tidigare. Ökad rörelse, minskat antal inkarnationer av den tidigare typen av inkarnerande individer (minskad densitet) ger fysiskt upplevelsen av ökat avstånd från centrum.

Varför frigörs så mycket energi vid kärnklyvning? Principiellt kan vi likna en atom vid ett solsystem. I detta är den dominerande mängden energi i form av frusen elektricitet, materia i fysisk betydelse, bunden i kärnan, solen. Vår sols massa utgör 99,5 procent av solsystemets. Om denna bundna energi frigörs, d.v.s. tyngdenergin blir mer eller mindre fri från köldenergin, kommer tyngd-köldenergibalansen inom omgivande energikombinationer att förskjutas i riktning mot explosion vilket i sin tur leder till mer frigjord tyngdenergi, man får en kedjereaktion. Men vart tar köldenergin vägen? Den binder sig genast till andra energikombinationer varvid nya energitillstånd skapas i vilka nya väsen kan inkarnera. Fysiskt upplevs detta som att ett visst grundämne vid kärnreaktioner ger förutsättningar för att andra grundämnen skall kunna inkarnera.

Varifrån kommer den första tyngdenergidominerade energikombinationen som startar kedjereaktionen? I princip kan varje energikombination där tyngdenergin är dominant rubba balansen mellan tyngd- och köldenergierna i ett givet ämne så att ämnet ifråga ”exploderar”. För att detta skall äga rum med kärnorna fordras tillförsel av mycket stora mängder tyngdenergidominerad materia samt att kärnorna är instabila. Väsendet bakom kärnan, dess jag, har då med sina viljeenergier skapat en tyngd-köldenergibalans som är bräcklig och sårbar för förändringar.

Utbytet av energi från en kärnklyvning blir oerhört mycket större än den tillförda energin som sätter igång kedjereaktionerna. Varifrån kommer den energin? Ser man det fysiskt så är massan på det ursprungliga ämnet större än summan av massorna på de nybildade ämnena. En del fysisk materia har alltså dematerialiserats och den i denna ”frusna elektriciteten” frigjorts och som kraft påverkat omgivningen enligt formeln E = m x c i kvadrat, där c är ett mycket stort tal. E i materialistisk betydelse täcker enligt mitt förmenande inte totalmängden involverad energi.

Andligt sett sker följande. Inom ett givet energitillstånd inkarnerar ett stort antal atomer av ett visst slag. Vid rådande förhållanden kommer all lämplig energi att på väsendenas bud användas till inkarneringar och den energi som inte kan användas för detta ändamål blir över som strålformig materia (även i denna sker naturligtvis inkarnationer men i vår underliggande kosmiska oktav, otillgänglig för våra fysiska förnimmelser). När man nu tillför tyngddominerade energikombinationer rubbas balansen i den givna energikombinationen och inkarnationsmöjligheterna ändras. Tillgänglig ”mängd” köldenergi minskar relativt sett och i förhållande till den totala mängden energi minskar antalet inkarnationer. Vid de uppkomna nya energikombinationerna skapas möjligheter för andra väsen att inkarnera. Om dessa har en viss vibrationsnivå eller representerar ett visst hastighetsbegrepp kan en reaktion mellan dem och de andra inkarnerade väsendena äga rum. Vid vissa tillfällen kan då reaktionen bli så häftig att energikombinationerna brister. Dessa ”vissa tillfällen” kan fysiskt upplevas som energikombinationer i form av neutroner som med stor hastighet reagerar med en stor, instabil kärna varvid denna exploderar. Neutronens stora hastighet är en följd av att dess vibrationsnivå hastigt förändras p.g.a. att den drar till sig eller tillförs tyngdenergi, det fanns ju relativt mycket sådan inom energikombinationen ifråga. Chansen eller risken för att detta skall ske är oerhört liten under normala förhållanden, avstånden mellan kärnorna är ofantliga och träffarna sällsynta. I kärnkraftverken har man lyckats (?!) samla sådana energikombinationer i vilka neutroner i stor mängd inkarnerar och kan reagera med stora, bräckliga kärnor där träffmöjligheterna ökar dramatiskt och kedjereaktioner inträffar. Många av de ”nya” ämnen som då skapas är instabila och kommer förr eller senare ut i en miljö (biosfären) där de normalt inte hör hemma, med på sikt vådliga följder.

Jag har i min bedömning av kärnkraften inte nämnt alla andra farligheter såsom spridningen av kärnvapen, terroristrisker, ”den mänskliga faktorn” i arbetet på kraftverken, transporterna av livsfarligt avfall, det giftigaste som finns, spillet vid uranbrytning, girigheten, som tillåter fortsatt drift i fallfärdiga anläggningar, en del forskares hybris över att tro sig veta och politikers snäva tidsramar, mycket annat att förtiga. Men mest förvånande – här har kärnkraftlobbyn verkligen lyckats – man åberopar miljöskäl för kärnkraft!!! Om kol, olja och gaser från mänskliga verksamheter orsakar finnar och pormaskar i jordklotsorganismens hud (biosfären) så innebär kärnkraftavfallet hudcancer.

Martinus har i sina analyser gett oss underlag för att bedöma kärnkraftens farlighet. Utifrån min förmåga att förstå analyserna, något som kortfattat beskrivits ovan, är det utomordentligt oansvarigt att använda kärnkraft. Det är som jag ser det ett av våra största misstag någonsin men i ett kosmiskt perspektiv nödvändigt för vår utveckling genom ragnarök till riktiga människor. Det innebär naturligtvis inte att vi skall fortsätta med kärnkraft, vi har redan nu tillräckliga erfarenheter av detta vansinne för att förstå att vi måste upphöra med det genast.

Kärnenergi 19 mars 2011

Posted by Mic in Naturvetenskap och kosmologi.
add a comment

Vad vi tror oss veta och vad vi inte vet

[Artikel av Gunnar Carlsson]

När kärnkraften infördes i Sverige för ett halvt sekel sedan, yttrade en svensk politiker med tanke på slutförvaring av radioaktivt avfall att våra duktiga fysiker kommer att lösa det problemet. Problemet kvarstår och katastrofer och incidenter i samband med kärnreaktorer har visat att denna form av energiutvinning starkt måste ifrågasättas. I diskussionerna om kärnenergins farlighet har man fokuserat på ”yttre” fenomen som naturkatastrofer, sabotage, den mänskliga faktorn, materialfusk m.m. och lämnat den viktigaste frågan därhän: vad är det som egentligen sker i reaktorhärdarna?
Det är uppenbart, inte minst efter vad som händer i Japan just nu, att man inte vet vad som sker när något går snett. Orsaken till detta måste vara att man inte har hela bilden klar för sig.

Den materialistiska världsbilden fick sitt genombrott under 1900-talets första hälft och med atombomben trodde man sig verifiera de postulat och läror som materialismen grundar sig på. Naturvetenskapens och speciellt fysikens snabba utveckling har gett oss en helt ny tillvaro med TV, mobiler och allehanda andra tekniska hjälpmedel. Genom att fastställa värdet på vissa naturkonstanter och visa att dessa gäller hela universum anser man sig ha bevisat att de materialistiska teorierna är riktiga. Postulaten och lärorna är dogmer som man måste tro på för att bli betraktad som vetenskapsman. I det avseendet är vetenskapen mer som en religion, trosbaserad. Forskare som ifrågasätter de fysiska normerna blir utfrusna. Man ”låser in” sig i det fysiska rummet som begränsas av ljushastigheten, Big bangs yttre gräns, som hela tiden vidgar sig, den minsta längden och kortaste tiden, s.k. Plancklängd och tid, mycket små enheter som man dock kan tänka sig ännu mindre. Framförallt är det objektivitetspostulatet som är normgivande: fysisk materia är det enda reella i tillvaron och finns oberoende av om någon iakttar den eller inte; allt övrigt, andligt eller psykiskt är följdverkningar av rent materiella reaktioner.  

Den formel som framförallt haft betydelse när man utvecklat kärnenergi är E=mc i kvadrat, vilken innebär att energin (E) är ekvivalent med vad som finns i en viss fysisk massa (m) multiplicerat med ljushastigheten i kvadrat. Eftersom c är ett mycket stort tal blir energin i små mängder materia oerhört stor. Då är det ju bra att man kan omvandla materia till energi men det finns problem. Den materia som kan komma ifråga är tunga grundämnen som vid sönderfall ger upphov till farliga restprodukter och livshotande strålning. Detta är allmänt bekant. Viktigare och farligare är att man arbetar med i grunden okända begrepp. Man vet inte vad energi egentligen är. Man talar visserligen om att energi förmår uträtta arbete och skiljer mellan nio ”sorters” energi, alltifrån den ”rena” gravitationsenergin (som egentligen är en kraft) till den ”smutsiga” bakgrundsstrålningen. Men någon vetenskapligt erkänd definition saknas. Än mer förbryllande blir det när man analyserar begreppet materia. Man har visserligen en standardmodell men denna är inte vetenskapligt verifierad. Ur en synvinkel kan man med fog säga att materien fysiskt sett är tomrum, ett tomrum som naturligtvis inte är ett ingenting utan något som är uppfyllt av strålar och vågor som vid reaktion med sinnesorganen ger oss upplevelsen av fasta, flytande och gasformiga ämnen. Dessa är alltså illusoriska. Men materialismens A och O är ju en fysisk byggnadssten och letandet efter en sådan har lett till ett flertal hypoteser, bl.a. supersträngteorin, som förutsätter flera ”nya” dimensioner och där den minsta partikeln alls inte är fysisk utan vibrerande energi – som man alltså inte vet vad det är.

Är ljushastigheten säkerställd? Det beror på vad man mäter och nyare försök har visat avvikelser. Dessutom förutsätter Big bang- teorin att ljushastigheten överskreds i ett initialskede. Och vad är ljus – är det partiklar eller vågor eller både och eller varken eller?  

När det gäller den fysiska materiens suveränitet har denna starkt ifrågasatts av flera forskare och organisationer. Man är övertygad om ett nära förestående paradigskifte där en psykisk värld t.o.m. anses kunna vara primär i förhållande till den fysiska. Mycket mer kan sägas i denna fråga och det finns redan nu teorier som måste anses överlägsna vår materialistiska världsbild när det gäller logisk stringens. Det väsentliga när det gäller kärnenergin är om vi vet vad vi gör. Om inget oförutsett inträffar tycks den ju fungera och ge oss den energi vi så hett eftertraktar. Kortsiktigt kanske, under förutsättning att inte oförutsedda faktorer trasslar till det, inte bara på det yttre planet utan även som följd av svagheter i den vetenskapliga teorin som alls inte är så säker som man antagit. Långsiktigt är kärnenergi en katastrof. Det vi kallar liv här på jorden finns nästan uteslutande i biosfären, den tunna hinnan från atmosfären till havets djup. I denna hinna pumpar vi in de mest livsfientliga substanser som finns utan att ha möjligheter att förstöra dessa. Alla försök att slutförvara är bara dimridåer som ekonomiska intressenter lägger ut för att försvara en energiutvinning som i sig är livsfientlig, livsfarlig och livsnedbrytande. 

Vad betyder detta för kärnenergin? Med ändrade grundförutsättningar för energiutvinning måste hela vår energipolitik omvärderas och baseras på vetande och inte hasardbetonat spel med okända faktorer.

Gunnar Carlsson

Fil dr

gunnar.carlsson@gmail.com 

Om intresse finns vidareutvecklar jag gärna påståendena ovan.

Naturkonstanter 27 februari 2011

Posted by Mic in Naturvetenskap och kosmologi.
add a comment

[Denna artikel är skriven av Gunnar Carlsson och publiceras här med hans medgivande]

Evigheten syns inte men vi upplever den hela tiden 

Inledning

När människorna på allvar började intressera sig för sin omgivning och försökte förstå vad verkligheten egentligen var för något öppnade sig nästan oändliga forskningsuppgifter, främst för naturvetarna. Ganska snart hade man samlat på sig resultat som måste struktureras och kategoriseras för att kunna överblickas. Det ställdes krav på undersökningsmetodik och tolkningen av försöksresultaten för att något skulle kunna betraktas som vetenskapligt. Man uppställde postulat och utvecklade särskilda läror som vetenskapen måste underordna sig. Bland postulaten kan nämnas objektivitetspostulatet (materia är det fundamentala), den kausala determinismen (orsak-verkankomplexet), lokalitetsbegreppet (”objekt” är skilda från varandra genom tomrum, högsta kommunikationshastighet mellan objekten är ljushastigheten), fysisk monism (det finns bara materia) samt epifenomenalismen (allt s.k. andligt och/eller psykiskt är följdverkningar av rent materiella reaktioner). Tongivande läror inom vetenskapen blev evolutionsläran, termodynamiken, relativitetslärorna och kvantmekaniken. Trots att postulaten och lärorna inte kan anses vetenskapligt bevisade har de för många betraktats som något man måste tro på, de blir dogmer. Härigenom blir vetenskapen inte längre vetenskap utan trosbaserad, d.v.s. religion. De senaste åren har dock många materialistiskt inställda forskare börjat ifrågasätta de vetenskapliga normerna.

Den stora mängden forskningsresultat på det naturvetenskapliga planet ledde till att ett materialistiskt synsätt genomsyrade vetenskapen. De enorma tekniska landvinningarna medförde att vi fick ett helt annat liv med TV, datorer, mobiler m.m. Universum började avslöja sina hemligheter och teorier om hur allting blivit till framkastades. Gud blev för många överflödig även om många toppforskare inom materialismen var och är djupt troende.

Man uppdagade snart att det fanns vissa lagar och principer i det universum man undersökte och fann vissa naturkonstanter, oföränderliga tal i matematiska samband som rör fysiska realiteter.  [Läs resten av artikeln i pdf-format…]

Naturkonstanter