jump to navigation

Olav Johansson intervjuas om förlåtelse och Martinus världsbild – av Stefan Frankl 14 januari 2013

Posted by Mic in Moral.
2 comments
Annonser

Behovet av en världsöverhet 26 februari 2011

Posted by Hans O in Det kommande världsriket, Moral, Utveckling av psyke och samhälle.
add a comment

De internationella samarbetsformerna mellan världens länder är  än så länge är outvecklade. Det är också så att en institution som Europeiska Unionen (EU) är högst ofullkomlig på flera sätt.  Ett exempel är att de olika representanterna från 27 medlemsländer deltar i en typ av samarbete med orimligt  höga arvoden om man jämför med vanligt folks levnadsvillkor. Men än mer orättfärdigt är de de stora multinationella företagens inflytande både på EU och på våra livsvillkor. Det är penningen som styr vår värld och det präglar kulturen på många sätt, också i organisationer och formerna för samarbetet mellan stater.

Det är inte alls säkert att EU överlever så länge till, men tendensen som den är uttryck för hör framtiden till. Vi kan inte längre leva isolerade från resten av världen. Ett misslyckande för Europeiska Unionen skulle få stora konsekvenser för både fred och välfärd i Europa och på många andra håll i världen. Gemensamt för EU, ASEAN i Sydostasien, Afrikanska unionen (AU) och andra övernationella samarbetsorgan är att staterna och folkslagen runt om i världen börjar lära sig samarbeta över nationsgränserna. Därmed lär de sig att placera världen utanför den egna nationen i sin egen intressesfär.

Det finns ju trots allt positiva aspekter i  EU-samarbetet, när man ställer krav på mänskliga rättigheter och ordning på statsfinanser m.m. Turkiet är ett land som har fått stå tillbaka därför att EU pressar landet till förändringar som t.ex. avskaffande av dödsstraff. Ett annat exempel är hur man nu ställer krav på de två nyaste länderna inom EU – Rumänien och Bulgarien – att de uppfyller redan utlovade reformer i syfte att att bekämpa korruptionen i sina egna länder.

Det är sant att det finns krafter inom EU-samarbetet som verkar i olika riktningar. Försynen arbetar på många plan och det är ännu en öppen fråga om euron och i praktiken hela EU kommer att klara inre påfrestningar och yttre press från kapitalstarka krafter. Kanske överlever EU, kanske inte. Detsamma gäller förstås de andra nationsövergripande organisationerna. Vi kan inte gå tillbaka till den tid som var, t.ex. före andra världskriget.

En särskild form av samarbete är det som omfattar majoriteten av världens stater, Förenta Nationerna (FN) och alla dess underorganisationer. Det nuvarande FN bildades som bekant efter andra världskriget 1945, men det fanns en föregångare, Nationernas Förbund (NF)* från början av föregående sekel. Martinus nämner båda dessa organisationer i Livets bok:

Vi ser ju också att det redan gjorts ansatser till skapandet av en världsöverhet. Dessa ansatser framträder i dag under begreppet ”Nationernas Förbund”. Men detta förbund kan ännu, i bästa fall, endast betraktas som ett ”foster” till en världsrätt. Det äger inte värdena och har därför ingen reell makt bakom sig. Det är liksom statsmakterna i mycket hög grad underkastat ”penningmakten” och blir alltså dennas ”undersåte” i stället för dess ”herre”. Bland de ”individer” (nationer), för vilka det skulle vara ett ”rättsväsen”, är det ännu endast en vacker ”tanke”, ett ”pappersavtal”, som endast kan respekteras inom ett område där det inte griper in i ”individernas” (nationernas) förmenta egendomsrätt. Det är alltså endast ett lag- och rättsväsen utan polis bland beväpnade ”stenåldersindivider” (nationer) och kan därför endast praktisera lagen och rätten inom de gränser där den inte kolliderar med denna beväpnade makt. Men detta är ju blott helt naturligt. Ingenting kan födas vuxet. Och en så mäktig realitet som en världsöverhet kan ej bli verklighet annat än genom gradvis utveckling. Det skulle innebära ingenting mindre än en katastrof för tusentals människor, om en världsregering blev till på en dag. Men detta fritar naturligtvis inte någon jordmänniska från hennes plikt att medverka till att en sådan världsdomstol skapas så snart som möjligt. Det nämnda förbundet eller de tendenser som detta är uttryck för är alltså början till en världsöverhet och därmed början till förenandet av alla världens stater till ett rike. Men för att resultatet eller ett sådant förbund verkligen skall kunna bli en världsdomstol eller världsrätt, måste nationerna, som ju är de ”individer” för vilka den skall vara domstol, överlämna sina vapen till denna. Så länge de själva utgör en beväpnad makt och deras överhet eller domstol en obeväpnad makt, kan denna rätt eller överhet lika litet garantera full lag och rätt som det allmänna lag- och rättsväsendet inom den enskilda staten kunde garantera trygghet och rättvisa, om det vore utan polis medan medborgarna vore beväpnade. Men liksom det här är förbjudet för medborgarna att bära vapen, så kommer ”individerna” (nationerna) i världsstaten också att förhindras bära vapen.

Martinus 1932 i Livets bok st 101

Det står alltså klart att de tendenser  som NF och FN är uttryck för, har kommit för att stanna. Behovet av ett världsförbund eller en världsregering blir allt viktigare för varje dag som går, men hindren är många. Bland annat handlar det om det outvecklade demokratiska samarbetssystem som råder i FN. Bara en sån sak som att det mäktigaste organet, Säkerhetsrådet,  styrs av 15 stater som växlar med tiden, men 5 av dessa har vetorätt, vilket betyder att en enda av dem kan stoppa ett gemensamt uttalande  eller säga nej till en aktion av något slag. Dessa fem länder är i princip de länder som ”segrade” i andra världskriget. Därför är FN ganska maktlöst när något verkligen ska göras.

Ja, det finns fler problem med samarbetet i den enda existerande världsomfattande samarbetsorganisationen, men vi behöver inte  misströsta, menar Martinus:

Svårigheterna vid skapandet av ett världsförbund, ett nationernas förbund med gemensam överhöghet eller en världsöverhet, kommer att övervinnas. Det finns nämligen ingen annan väg, om jordmänskligheten skall bestå. Kriget blir alltmer omöjligt. Ett medel eller redskap som till sin struktur görs mer och mer dåraktigt kan endast användas av abnorma väsen. Men jordmänsklighetens själ, mentalitet eller ande är inte abnorm. Den tar genom sin väldiga forskningsenergi nästan hundraprocentig lärdom av erfarenheterna och utnyttjar efter hand denna lärdom.

Livets bok st 1523

*http://sv.wikipedia.org/wiki/Nationernas_f%C3%B6rbund
Detta inlägg är en lätt korrigering av ett svar till signaturen ”Lars” på diskussionsforumet Tredje testamentet.

Den barmhärtige samariten 25 december 2010

Posted by palerius in Moral.
2 comments

Några tankar kring kapitalism och moral.  Artikeln har tidigare varit publicerad i Den ny verdensimpuls nr. 4, 2010.

Den barmhärtige samariten eller utmaningen att ändra sinnelag

Tankar och handlingar är kraft och energi,
och all energi i världsalltet går i kretslopp
och skapar orsak och verkan eller öde.”

Martinus – Längtan, Kosmos nr 4 1989

Frågeställning och bakgrund

När föds det mentala klimat som representeras av den barmhärtige samariten inom oss? När är vi inte längre prästen eller leviten som går förbi den av rövare misshandlade mannen? När tar vi ur egen ficka medel för att ombesörja att den skadade mannen får den vård han behöver för sitt tillfrisknande?

När jag på 1960-talet gick på lågstadiet hade vi i åk 1-3 kristendomsundervisning på schemat. Delar av den undervisningen gjorde ett bestående intryck på mig. Faktum är att det i stort sett endast är dessa delar av skolundervisningen som jag kommer ihåg från den tiden. Särskilt starkt minns jag berättelsen om den barmhärtige samariten, vilken med sitt universella kärleksbudskap slog an en sträng i  mitt inre och sedan dess har en särskild plats i mitt medvetande. Med en i unga år stark men odefinierad känsla för rättvisa, talade den berättelsen till något djupt grundläggande inom mig. Jag minns barnets oförställda glädje över den barmhärtige samaritens orädda och osjälviska agerande. Hur han, till skillnad från prästen och leviten, fylldes av medlidande med den misshandlade och till marken slagne mannen. Hur han stannade upp och förband såren och transporterade den skadade till ett värdshus för vila och omvårdnad. Hur han, till skillnad från prästen och leviten, inte gjorde någon skillnad på den skadade och sig själv och med en självklarhet bistod den nödställde. Det var, förstår jag nu, exemplet på nästakärlek omsatt i praktisk handling som gjorde det starka intrycket på mitt då unga sinne.

Vad jag förstod på min lärarinnas kommentarer var det, vilken berättelsen också med all tydlig önskvärdhet visade, inte helt riskfritt att vistas i dessa av rövare härjande trakter. Att den barmhärtige samariten övervann sin förmodade rädsla och utförde sin hjälpande insats, trots uppenbara risker för den ena säkerheten, visar på en beslutsamhet vilken bottnar i livsvisdom. Den sortens oreflekterade mod gör än i dag ett starkt intryck på mig och  fungerar som en moralisk ledstjärna mot vilken jag försöker rikta min inre kompass.

Att bearbeta och besegra sina rädslor är en grannlaga uppgift. Likaså att se människan bakom den yttre, förfallna fasaden. Århundraden av själslig styrning via egot – som med självbevarelsedriftens, egendomsrättens och fortplantningens mekanismer fortfarande sitter som ett segt klister i själens vindlingar och bjuder upp till starkt motstånd mot förändringar – kan inte avväpnas med någonting annat än dess raka motsats; osjälviskt tjänande. Att likt den barmhärtige samariten sätta sig över egots rädslor och olustkänslor är en utmaning lika intressant som den är svår. Hur många gånger har jag inte, med några få undantag, i olika sammanhang betett mig som prästen eller leviten i berättelsen och gått förbi en nödställd eller hjälpbehövande pga olust, osäkerhet eller rädsla. Hur många gånger har jag inte efteråt fått mig en tankeställare över mitt beteende. Hur ofta har det inte känts både hopplöst och skamligt att inte omsätta en inre önskan om att vara till nytta för medmänniskor i praktisk handling. Och till skillnad från den barmhärtige samariten har jag, så vitt jag kan komma ihåg, aldrig varit utsatt för potentiell fara i samband med förbipasserandet av en i tunnelbanan eller på gatan nödställd person som jag kunnat bistå med att skänka en slant eller köpa en tidning. Vad är det i mig som värjer sig mot att hjälpa människor i dessa situationer? Vad är det i mig som känner motvilja? Vad är det i mig som får mig att tveka?

 

Det sociala eländets dynamik

Det finns till att börja med en stark hopplöshetskänsla förknippad med företeelsen utslagna och tiggande människor. En otvetydig känsla av ett samhälleligt välfärdsmisslyckande. Plågsamt tydlig blir dessa människors eländiga situation i offentliga miljöer.

Att det i Sverige har skett en ökning av antalet uteliggare och tiggare de senaste 10-15 åren är det få som kan förneka som har gått en promenad, eller åkt med tunnelbanan, i Stockholm innerstad. Att det också har skett en ökning av psykiskt funktionshindrade, vilka tidigare vistades på institutioner,  på stadens gator är likaså ett faktum. Vad beror det på? Vilket mentalt klimat behärskar de politiska beslutsfattarna? Är det enbart ekonomiska faktorer, dvs s.k. nödvändiga besparingar till förmån för vidmakthållandet av det kapitalistiska systemet som ligger till grund för dessa åtgärder? Finns det en avsiktlig ideologisk styrning av politiken och mentaliteten till förmån för några få utvalda? Finns det hos dessa beslutsfattare en tanke eller en önskan om att dessa psykiskt sjuka människor ändå på något vis ska klara sig själva trots avsaknad av samhälleligt stöd i form av gruppboende, personlig assistens eller annan form av livsnödvändiga hjälpinsatser? Hänger denna ökning av öppet utslagna personer ihop med den politiska omsvängning som skett i Sverige till fördel för de liberala marknadskrafternas allt mer okontrollerade och dominerande framfart? Hänger det ihop med den människosyn som följer med denna ideologi och legitimerar en sådan utveckling? Naturligtvis gör det det.

Jag skulle här innan vi går vidare i texten – trots att jämförelsen haltar betänkligt – vilja likna det socialdemokratiska tankegodset byggt på solidaritet och jämlikhet med den gode samariten och det marknadsliberala tankegodset byggt på den starkes rätt med prästen eller leviten i berättelsen om den barmhärtige samariten. Den socialdemokratiska rörelsen har under decennier burits upp av tankar om jämlikhet, rättvisa och solidaritet. Det har alltid funnits en grundläggande ambition inom rörelsen, även om den vid ett flertal tillfällen under historiens gång kommit på skam, att värna om det svagaste grupperna i samhället. Detta kan tyvärr inte sägs om de liberala marknadskrafter som de senaste decennierna dominerat svensk politik. Här råder det ett grundläggande mentalt tillstånd att den som är bäst gynnad att klara av sin dagliga situation, dvs de redan bemedlade, också ska ha de största fördelarna. De andra får, även om man inte officiellt uttrycker sig så inom ”Det nya arbetarpartiet” Moderaterna, så att säga skylla sig själva. Långtidssjukskrivna och arbetslösa är här särskilt utsatta. Vi har i Sverige nu ett oroväckande stort antal unga människor som inte har en möjlighet att försörja sig, som inte har en möjlighet att ta sig in på arbets- eller bostadsmarknaden. Vad det i framtiden kommer att leda till på det mänskliga planet för dessa unga människor är inte svårt att föreställa sig. Att Moderaterna på ett par punkter nu har sansat sig, och t.o.m. i vissa avseenden tillägnat sig en traditionell civiliserad socialdemokratisk välfärdsretorik, visar snarare på socialdemokraternas vilsenhet och oförmåga till nytänkande i det hårt ekonomiserade tidevarvet, än på en uppriktig omsvängning av den marknadsliberala politiken. Från marknadsliberalt håll handlar det till stora delar om en politisk propaganda, där det bakom retoriken om att sänkta skatter är vägen till lyckan och ”att det ska löna sig att arbeta” döljer sig ideologiska tankesmedjor och starka ekonomiska intressegrupper vilka till varje pris vill slå vakt om sina privilegier. Visst ska människor kunna försörja sig på ett arbete, men under inga omständigheter på bekostnad av de svaga grupperna i samhället, vilket nu är fallet. Här krävs en helt annan omfördelningspolitik, ett annat synsätt på hur de gemensamma resurserna ska fördelas. Inom den socialdemokratiska rörelsen har man inte kunnat omforma sin politik utifrån sina gamla ideal om jämlikhet, rättvisa och solidaritet till något som i dagsläget kan utgöra en motpol till de krafter vilka likt en ångvält drar fram över det socialpolitiskt ekonomiserade välfärdslandskapet. Tvärtom har man på flera punkter istället sällat sig till den marknadsliberala gruppens tankebanor om privatiseringar inom vård, skola och omsorg. Denna populistiska eftergift  klingar falsk när man använder sig av en retorik som hyllar begreppet rättvisa, vilket också visar sig i sjunkande väljarstöd. Socialdemokratin befinner sig för närvarande i en djup identitetskris.

I mina ögon är det som för ögonblicket sker genom den av marknaden styrda avreglerings- och liberaliseringsvåg att likna vid en antites visavi den långa perioden av socialdemokratiskt styre – tesen. Den socialdemokratiska regeringsperioden innebar ett styre som genom en stark stats reglerande funktioner tog vårt förindustrialiserade samhälle, präglat av djupa orättvisor och fattigdom, till att bli en internationell modell för en rättvis fördelningspolitik med utjämnade klasskillnader och en välfärd i världsklass som slutresultat. Men utvecklingen står inte still och till sist föll den socialdemokratiska regeringen på sin egen oförmåga att följa med i människors utveckling mot behovet att ta eget ansvar över sina liv. Eller leva ut sin egoism, om man så vill. Vilket ju inte heller är dess mening. Jämlikhet och rättvisa är något helt annat än behovet av att hävda sig och tillskansa sig möjligheten att berika sig. Många människor i Sverige vill nu inte längre se en stark stat som garanten för människors grundläggande behov. Istället är det nu upp till individen själv att ta ansvaret för den delen. Socialdemokratin hade under inledningen av 2000-talet blivit ett begrepp som för många människor var synonymt med oförmågan att ge människor arbete och därmed hindra det därpå följande utanförskapet, ekonomiskt som socialt. Istället lockades väljarna över till ett politiskt högerblock som initialt lovade fler arbeten, sänkta skatter och en bättre ordning på statens finanser. Kort sagt en bättre och lyckligare värld i frihetens tecken. Men, frihet för vem och på vilka villkor?

”Det är inte egoism att man begär sin rätt att leva.
Egoism uppstår först där man på sin nästas bekostnad begär ting,
som är helt överflödiga eller onödiga för ens egen existens eller möjlighet att leva.”

Martinus – Den mentala treenigheten 3, Kosmos nr 5 1975

Det marknadsliberala paradigmskiftet

Vi är sedan ett antal år tillbaka vittnen till ett mentalt paradigmskifte. Den privatiseringsvåg som på fullt allvar drogs igång på 1980-talet, och som med oförminskad kraft fortsätter under inledningen av 2000-talet, resulterade i att en mängd statliga och kommunala verksamheter inom bl.a. vård, skola och omsorg såldes ut till privata  företag vilka driver sin verksamhet med ett vinstintresse i botten. Företagen drivs med kravet från aktieägarna att vinsten ska stiga år från år. De riskkapitalföretag, vilka i många fall äger de privata bolagen, vill naturligtvis se sin verksamhet gå med så hög vinst som möjligt. Stora belopp återinvesteras inte i verksamheten utan hamnar i fickorna på privatpersoner. Det sparas in på verksamheten med låga löner, sämre jouravtal för nattarbete och lägre personaltäthet som följd. Den fysiska och psykiska arbetsbelastningen ökar bland de anställda med kommande förslitningsskador och sjukskrivningar som följd. Vårdtagarna ses som en handelsvara och personalen som utbytsbara brickor i det vinstdrivande spelet. Att få en heltidstjänst inom den privata verksamheten är idag nästan en omöjlighet. Detta rent ekonomiska förhållningssätt till anställda och vårdtagare får konsekvenser på alla plan. Det går inte idag med de låga lönerna inom vården att försörja sig på att arbeta deltid. Många anställda tvingas därför till extraarbeten vid sidan om för att få det att gå ihop ekonomiskt. Den som vidare inte är lojal mot företaget, utan öppet uttrycker sitt missnöje mot missförhållanden på arbetsplatsen, får gå. Att  öppet uttrycka sin åsikt är alltså inte riskfritt. Situationen påminner inte så lite om gamla tider där brukspatronen var den som bestämde och de anställda teg och gjorde som de blev tillsagda. Jag tror den som arbetat inom den privata verksamheten inte har svårt att hålla med mig i mina utsagor. Jag tror t.o.m. att ledningen inom de olika företagen inte skulle förneka det ovana sagda. De ser bara saken från ett annat perspektiv. Gillar man inte läget är det bara att gå någon annanstans. Detta är verklighet på dagens arbetsmarknaden.

Offentlig insyn i verksamheten strider mot grundsynen i många företag. Där det handlar om att tjäna stora pengar bör inte det offentliga lägga näsan i blöt. Om verkligheten bakom de vackert utformade informationsbroschyrerna i fyrfärgstryck kom fram, dvs. vinstmaximeringen som innersta drivkraft, skulle stora delar av den välputsade fasaden krackelera ordentligt. Resultatet av privatiseringsvågen blir en frihet för de redan besuttna, för de som hade ett fysiskt och mentalt kapital att slå sig fram med. Resten av befolkningen får lov att anpassa sig till rådande förhållanden och försöka göra det bästa av sin situation.

”Hela den nuvarande kulturen är i stort sett
blott en profitjakt, en kamp om pengar.”

Martinus – Ge kejsaren vad kejsaren tillhör, Kosmos nr 6 1997

Svenska folkets pensionspengar, som i spekulationssyfte valsar runt på börsen, utgör stora delar av det ekonomiska verktyg som aktiemarknads matadorer slår sig fram med bland världens börser. Känslan av objektivitet och opersonlighet gör det spekulativa förfaringssättet ännu farligare och invaggar dessa människor i känslan att det alltid är någon annan som drabbas om det riskfyllda spekulationerna misslyckas, inte de själva. Med siffror på en skärm leker de med vår framtid, vår kommande trygghet. Arrogans och högmod firar här triumfer. Att det kommer en räkenskapens tid för detta förfaringssätt är bortom dessa människors mentala horisont. Tron på marknadens möjligheter att göra underverk – den enda vägen enligt högern på 1990-talet –  liknar en sekts inställning till livet. Det är en världsbild som inom sina ramar har mänsklighetens frälsning som i en lite ask. Bara den självreglerande marknaden får fritt spelrum kommer allt att bli till det bästa. Det ekonomiska incitamentet är och förblir, enligt den världsbilden, den morot som driver människan till stordåd. Människans egoism, i kombination med kampen för överlevnad, är de förutsättningar som står till buds för mänsklig samvaro enligt den ekonomiska modell som kallas hyperkapitalism – det ekonomiska tidevarvets nya farsot.  Ett mentalt klimat som är ledande inom börsvärlden. Här råder bokstavligt talat djungelns lag; här finns inte plats för den svagare eller mindre bemedlade. Att äta eller ätas är här det som gäller. I detta tankesystem finns den egna undergången inbyggd.

”Vrede eller fiendskap är en instinktiv, organisk mobilisering av individens
kampförmåga, som syftar till att utplåna eller oskadliggöra motståndaren.
Lika nödvändig och logisk som denna kampförmåga är för djuret,
lika ologisk och livsnedbrytande är den för den framskridna kulturmänniskan.”

Martinus – Vad är fiendskap, Kosmos nr 7 1998

Valfrihet?

I valfrihetens, eller snarare valtvångets namn, tvingas människor nu göra fler egna ekonomiska val för att se om sitt hus. Vill man ha en trygg ålderdom måste man själv se till att skaffa sig en sådan genom smarta aktieplaceringar på börsen. En tilltagande affärsmässig inställning till vardagen genomsyrar nu många människors liv, viket får till följd att tänkandet hos många tvingas in i mer självcentrerade banor. När statens möjligheter att via skatter och andra intäkter bistå människor minskar, flyttas ansvaret mer och mer över på den enskilde att ombesörja sina egna intressen. Samhällsklimatet förändras, blir hårdare. Företagen på den internationella scenen får nu allt mer makt över människor privatliv. Det är nu allmänt vedertaget att oförblommerat handla och tänka utifrån sig själv och sina egna behov. Retoriken i den borgliga samhällsdebatten genomsyras av egennytta. Den tidigare maskerade egoismen behöver inte längre någon mask. Den kan nuförtiden utan att skämmas visa sig för öppen ridå. Få människor gynnas på det stora flertalets bekostnad. Inte bara ekonomiskt, utan också via en inställning livet och medmänniskorna där det är eftersträvansvärt att positionera sig, ta plats och med en självklarhet glida fram på den egna framgångens utstakade bana.

”I vår tid hyllar man i huvudsak principen: det är bättre att ta än att ge,
det kallas också profit, och även om det finns mycket gott och hederligt
affärsliv, går tendensen mer och mer i riktning mot att ett fåtal – vare sig
det gäller människor eller stater – kommer att besitta medlen och makten
och utnyttja de många som är mer eller mindre egendomslösa.”

Martinus – Vägen till den sanna lyckan, Kosmos nr 11 1994

Ett annat tänkesätt – där gamla socialdemokratiska värden som jämlikhet, rättvisa och solidaritet var normgivande och låg till grund för ett försök att jämna ut inkomstklyftorna – betraktas idag av många som som både naivt och lite korkat. Ja, som ytterst kontraproduktivt. Rädslan, om än på ett omedvetet plan för de flesta, är den mentala kraft som behärskar sinnet hos det stora flertalet av medborgarna. Rädslan över att stå utan försörjningsmöjligheter, att hamna  i utanförskap blir allt tydligare ju mer marknaden drar åt skruvarna och bakbinder vanligt folks handlingsutrymme. Med sitt ekonomiska system byggd på utlåning, ränta på ränta och fiktiva tillgångar i form av elektroniska pengar på en dataskärm är dansen runt guldkalven sedan länge ett faktum. Marknaden och kapitalet, med sin fysiska och mentala exploateringen av människor och naturtillgångar, dansar allt fortare och fortare runt denna för att när som helst dansa omkull. I raset kommer de att dra med sig det nuvarande samhällssystemet likt ett fallande korthus, som byggd på kortsiktig ekonomisk vinstmaximering, fysiskt och verbalt vapenskrammel och självförhärligande inte har en chans att motstå dess inneboende, destruktiva kraft. Den kraft som tagit detta samhällsbygge till toppen kommer också att bli dess fall.  När den har fullgjort sin mission – att blottlägga de mänskliga egoismens förödande konsekvenser – vänder den sig mot sina egna. Fallet finns som en naturlag inbyggt i systemet. Det kommer att leda till en förvandling och ett frigörande av det mänskliga sinne till förmån för äkta bestående livsvärden som just jämlikhet, rättvisa och solidaritet. Denna förvandling kommer att innebära en början på en tidsålder där förnuft och altruism kommer att vara det mentala förhållningssätt som präglar umgänget människor emellan. Känslan och förståelsen av begreppet enhet blir per automatik till en del av det mänskliga begreppsapparaten. Livet kommer inte att ses som någonting man har, utan som någonting man är. Med en lätt rysning kommer framtidens människor att se tillbaka på den här tidsepoken där det högsta idealet var att satsa på sig själv och fundera ut det smartaste sättet att tillskansa ekonomiska fördelar på andras bekostnad. Indoktrinering av dessa ekonomiska ideal hade blivit så djupt inpräntade i människors medvetande, och maskerade till något gott och självklart, att de framstår som högst naturliga och önskvärda. Ett av djävulsmedvetandets många ansikten. Ja, jösses vilken märklig tillvaro…

”Djurets natur är principen ’att ta’.
Den verkliga människans natur är principen ’att ge’.”

Martinus – Gåvokultur, kapitel 5

Hyperkapitalismens gräns

De senaste 20-25 årens ekonomisering av vardagen med nästan religiösa förtecken, har nu fått sig en ordentlig knäck. Börsen – vilken utgör den kyrka till vilken investeringshungriga och giriga små- och storsparare beger sig för att likt bedjande spekulera om högre vinster – har nu i mångt och mycket förlorat stora delar av sin forna glans. Staten och skattebetalarna får åter träda in på scenen som räddaren i nöden när bubblan på finansmarknaden gång på gång spricker. Skuldberget hos många av världens länder tar sig numera groteska former. Det verkar nästan som om hela den finansiella delen världen har blivit galen.  En verklighetsuppfattning där vinstmaximering och ökad konsumtion är ledstjärnan kan inte annat än krackelera till sist. Den tilltalande tanken på ökad frihet har förbytts i eftertankens kranka blekhet. Det finns ingen äkta frihet under det ekonomiska oket, endast slaveri. Människans behov av självbestämmande har än så länge alldeles för lite av omtanke om andra i sig. Den egoism som vi dagligen är vittne till i människors sinne, kommer när de nödvändiga erfarenheterna av personliga och sociala tillkortakommande är gjorda att resultera i en ökad omtanke om sin nästa. Det som för ögonblicket saknas är en moral enligt vilken gemene man har allas bästa för ögonen. Det vi nu är vittne till är konsekvenserna av frihet utan ansvar. Den illusoriska tanken att jag oreflekterat kan leva gott på andra människors bekostnad håller sakta men säkert på att förbytas i en genomgripande förståelse för det gemensammas bästa. Svårigheterna och utmaningarna på det personliga och sociala planet är den läromästare som undervisar oss om de spelregler som gäller för välbefinnande. Tänkandet ändras gradvis till förmån för ett globalt tänkande istället för ett lokalt sådant. Människan vidgar sina inre och yttre gränser. Tiden för det som statsvetare kallar deliberativ demokrati – där tonvikten bl.a. ligger på ett gemensamt ansvar och ett aktivt deltagande i det samhällspolitiska samtalet – är snart här på den nationella och internationella scenen. Den deliberativa demokratin är en demokratiform som ”accepterar både juridisk reglering och direkta och indirekta statliga ingrepp i mångkulturella tvister, och den betraktar normativ dialog och strid i den civila offentligheten som väsentlig för en mångkulturell demokratisk statsform”. (Seyla Benhabib – Jämlikhet och mångfald, 2002, s. 153). Som jag ser det är införandet av den deliberativa demokratiformen på det nationella planet ett viktig steg mot den i framtiden hägrande globala demokratiprocess vilken kommer att handhas, utformas och administreras av en opartisk världsregering. Detta vid en tidpunkt då Martinus 12 punkter är var mans mentala egendom.

”Att förändra människornas begär efter att göra allt till ’privategendom’
till att i stället vara ett begär efter att göra allt till ’gemensam egendom’,
det är att föra mänskligheten ut ur de djuriska traditionerna …”

Martinus – Gåvokultur, kapitel 4

 

Det hela är en fråga om moral

Människors moraliska frihetslängtan saknar alltså i mina ögon i dagsläget det så väsentliga inslaget av ömsesidigt hänsynstagande, där min grannes välbefinnande blir förutsättningen för mitt eget mentala välbefinnande. Svårigheterna och utmaningarna kommer att bli så genomgripande och av den arten att det enda som kommer att bära frukt är samarbete och åter samarbete, nationellt som internationellt. Efter det nuvarande banksystemets sammanbrott kommer åter jämlikhet, rättvisa och solidaritet att betecknas som honnörsord i samhällsdebatten.

Martinus tolv punkter från Livets bog I kap. 4 kommer likaså att bli vägledande för framtidens människor när dessa ska ta vid och skapa det fredens rike som de flesta av oss jordmänniskor så innerligt längtar efter. Tänk dig en värld utan rädsla, utan vapen, utan kommunikationssvårigheter, utan fattigdom, utan miljöförstöring, utan ekonomiska orättvisor, utan brottslig verksamhet, utan missbruk, utan någon form av mentala eller fysiska övergrepp vare sig på människor eller natur. Nästa för bra för att vara sant?

I Livets bog VII st. 2658 ger oss Martinus med hjälp 41 punkter ett koncentrat av den Tredje Testamentets huvudinnehåll. Dessa 41 punkter beskriver kristallklart människan och hennes plats i världsalltet, hennes innersta beståndsdelar, hennes ödesskapande, hennes förhållande till intolerans och vredesutbrott, hennes i dagsläget bristfälliga juridiska system, hennes växande intuitionsförmåga, hennes inställning till moralfrågor, hennes förhållande till den kommande världsstaten m.m.

Martinus skriver vidare i LB VII st. 2661 om det sinnelag som till stora delar präglar de människor  vilka är mottagliga för, och längtar efter, orubbliga kosmiska fakta presenterade i logiskt sammanhängande tankeföljder, där slutresultatet i varje skapelseprocess mynnar ut i ett konstaterande att ”Allt är mycket gott”.

”I samma mån som man har en utvecklad intellektualiserad känsla eller nästakärlek och intuition och samtidigt hungrar efter lösningen på livets mysterium, kan man börja förstå de kosmiska analysernas identitet med verkligheten eller den eviga sanningen. Då denna sanning är en redogörelse om den eviga Gudomen, hans medvetande och organism, världsalltet, som är kulminerande kärlek, är det inte svårt att förstå att det först och främst är kärleksfulla människor som börjar uppleva de kosmiska analyserna som orubblig verklighet. Dessa människor känns mycket lätt igen på sina begynnande kärleksfulla sinnelag. De har mer eller mindre vuxit ifrån dråptendensen. Några är till och med så långt komna att de hellre själva lider än ser andra lida. De nänns inte vara andra väsen till förtret, varken människor eller djur. Många av dem har blivit vegetarianer, inte för sin egen kroppsliga hälsas skull, utan helt enkelt för att de känner motvilja mot djurdödandet. De kan inte heller acceptera krig och ofred eller hämnd, bestraffningar, och avrättningar. Naturligtvis kan de inte vara  bödlar eller skarprättare. Det är en glädje för dem att hjälpa andra väsen, djur och människor, som är i nöd. De har sålunda mer eller mindre vuxit över det sinnelag, på vilken den gängse civilisationen och kulturen är baserad. De accepterar inte heller de kyrkliga utläggningarna om evig förtappelse, om evigt helvete, om en vred gudom som förbannar, tuktar och straffar ”syndare”.”

Avslutning

Känns det nya, framväxande sinnelaget avlägset, långt borta? Jag tror att de flesta av oss som på allvar intresserar sig för Martinus kosmiska analyser och efter bästa förmåga försöker omsätta dessa i sin vardag, åtminstone börjar snudda vid några av de uppräknade kännetecknen på det nya framväxande sinnelaget. Det finns naturligtvis dagar då den nya kulturens ideal känns avlägsna, dagar då man är fast i ett negativt vanemedvetande och ser världen i gråskalor. På samma sätt finns det dagar då man lätt till sinnet utan större svårigheter kan tona in på den frekvens som har allkärleken och osjälviskheten som sitt kännetecken. Det är dessa dagar man får gömma i sitt inre och vårda. En dag upptäcker man att det i ens inre finns fler av dessa dagar än man i förstone tänkt sig. Visst, man växer. Men då det inte finns några storlekar ur ett kosmiskt perspektiv finns det heller inte någon gräns för hur mycket solsken man kan förvara i sitt inre. Jag ser mycket fram emot den dagen då den sista mentala skuggan äntligen tonar bort till förmån för den Gudomliga kärlekens eviga strålglans. Den dagen då det  mentala klimatet hos mänskligheten enbart är ljust och du och jag strålar ikapp med våra medväsen i det eviga, kosmiska äventyret som Martinus benämner Guds primära medvetandezon. En tid när det mentala klimat som beskrivs i berättelsen om den barmhärtige samariten på ett naturligt och organiskt sätt har blivit en integrerad och fast förankrad del av den mänskliga mentaliteten.

Högmod 16 maj 2010

Posted by Mic in Moral.
3 comments

Högmod är ett mycket intressant fenomen som säkert har en mer framträdande roll än vad vi kan föreställa oss i relation till det jordmänskliga psyket.  Nån gång på 80-talet framhöll den gode Max Käck vid ett tillfälle (samtal på Klint) att dåligt självförtroende bottnar i högmod. Jag tyckte det lät väldigt märkligt och kunde inte få ihop det riktigt. Dåligt självförtroende förknippade jag med en känsla av att vara mindre värd än alla andra, att inte kunna leva upp till egna eller andras förväntningar: ja, kanske det som vi har talat om som skam, helt enkelt. Högmod förstod jag som att man överskattade sin egen förmåga, att man trodde sig vara förtjänt av ett bättre öde än det man drabbats av eller att man upplevde sig vara lite förmer än andra. En högmodig person kunde väl inte samtidigt ha dåligt självförtroende?  

Med åren har jag förhoppningsvis fått en mera nyanserad bild av det (jord)mänskliga psyket. Vi har ju begränsad självinsikt och låg självkänsla eller dåligt självförtroende (två snarlika upplevelseformer) försöker vi ofta dölja eller kompensera på olika sätt eftersom det både är obehagliga och ”skamfyllda” känslor. Någon som talar vitt och brett om sina egna förtjänster kan förstås dölja en egen inre oro eller känla av att inte duga, på samma sätt som den som inte vågar knysta ett ljud i andra människors närhet. Låg självkänsla kan uppstå till följd av svåra utmaningar i livet: bristande omsorger från omvärlden, missyckanden i relation till andra människor. Vi hamnar i en offersituation där vi  betraktar alla negativa upplevelser som ett säkert tecken på att vi verkligen är så usla som vi känner oss. Kanske tycker vi samtidigt att vi lider oförskyllt: ”vad har vi gjort för att drabbas av allt detta eländiga i livet, varför möter vi ingen kärlek?” Det är väl alltid en risk under en utvecklingsprocess där vi inte har någon trygg känsla för vad slutmålet är. Förmodligen går alla igenom dessa obehagskänslor mer eller mindre. Vi behöver kärlek för att ta oss ur denna negativa spiral av självfördömande. Vi behöver också lära oss att vi duger precis som vi är, oavsett hur våra misslyckanden ser ut. Med tiden förstår vi att våra obehagliga upplevelser var helt nödvändiga i utvecklingen, vi led alltså inte i onödan eller oförskyllt, det fanns en mening med lidandet. Då närmar väl sig också ödmjukheten då vi inser att vi saknade överblick och att omvärlden (det vi möts av) är en spegelbild av oss själva djupast sett.  

Men högmod tycker jag också man kan sätta i relation till våra tendenser att vilja spela en roll, att vara en av de utvalda eller att kunna utöva makt i en eller annan form. Hela samhället bygger i mångt och mycket på makthierarkier där man förväntas konkurrera och framhålla sina egna förtjänser (exempelvis inom den akademiska världen). Kunskapsproduktion sker knappast i en ödmjuk anda med enbart medmänskliga motiv som grund, även om forskningsresultaten i sig kommer mänskligheten tillgodo. Utvald kan man bli både i stort och smått: en av dem som Gud ha utvalt ( i religiösa sammanhang), en av dem som får högst löneförhöjning, den som får den eftertraktade bostaden, den som vinner på postkodlotteriet, den som slipper leva ensam etc. etc.  

Jordmänniskan ser sig vanligtvis som den enda intelligenta varelsen i hela universum! Snacka om högmod! Men även högmodet måste vi förlikas med och omsluta som en del av oss själva och något vi successivt får kämpa med att göra oss av med.

Skam i polförvandlingens kölvatten 13 maj 2010

Posted by Mic in Moral, Polförvandling.
add a comment

[Följande inlägg är skrivet som en kommentar till ett pågående samtal på Martinus Fria Forum om skam i relation till manligt-kvinnligt ]

Det har varit mycket givande att ta del av den senaste tidens reflektioner kring skambegreppet och dess kopplingar till manligt-kvinnligt samt inte minst polförvandlingen som ju enligt Martinus ligger till grund för de förändringar vi ser i det mänskliga psyket i dagens samhälle.

Christina nämner olika roller vi kan inta när vi känner skam: förgöraren, förföraren, försvinnaren och förvandlaren. Det slår mig att dessa påminner om olika slags försvarsmekanismer som vi tar till när verkligheten inte passar in i våra föreställningar om densamma eller om oss själva. Vi blundar för verkligheten, rationaliserar den genom att komma med bortförklaringar, tar på oss skuld för något som egentligen ligger bortom vår kontroll eller går till direkt angrepp mot andra människor eller omständigheter som vi menar är skuld till olika slags uttryck för obehag i tillvaron. Allt för att återställa en rubbad balans inom oss eller mellan oss och andra människor eller företeelser.

Att leva i vår tid och att vara ett ofärdigt väsen på väg mot det riktiga människoriket, att vara på väg från enpolighet till tvåpolighet, måste som jag förstår det medföra obalans i det mentala psyket. Om den yttre kampen mellan människorna i viss mån är i avtagande så kanske man kan säga att den inre kampen troligtvis endast har börjat. Gamla föreställningar om moral och rätt, om vårt förhållande till det egna och motsatta könet, om fortplantning och familjebildning som livets djupaste mening håller på att konkurreras ut av en spirande individualitet, av en förändrad syn på kärlek, av ett empatiskt förhållande till vår nästa. Om våra förfäder (egentligen vi själva) fann sig helt tillrätta i en relativt enpolig miljö där det sällan fanns anledning att fundera över den egna identiteten, livets mening eller moraliska dilemman så präglas nutidsmänniskan i stället av ständiga konflikter kring vad vi vill och vad vi förmår, vem vi vill vara och vem vi egentligen är, vad vi borde göra och vad andra kanske kräver av oss.

Livet utspelar sig i en växelverkan mellan å ena sidan inre föreställningar, förhoppningar och känslor som styr vårt agerande och å andra sidan omvärldens krav och reaktioner på vårt sätt att agera. Skam kan, som jag förstår det, uppstå när vi upplever att vi inte räcker till i våra egna eller andras ögon. Vi kan sällan ändra på andra människors uppfattning om oss själva, även om vi ibland gör allt för att rättfärdiga vårt beteende eller hävda vår rätt. Ofta är det mera fruktbart att reflektera över varför vi reagerar som vi gör: med en känsla av oförrätt, av utsatthet, av att vara kränkt eller med ilska. Vad är det som väcker dessa känslor inom oss? Har vi en felaktig bild av vad vi egentligen förmår? Har vi övervärderat eller undervärderat vår förmåga? Om vi kan förstå oss själva kan det också få återverkan på hur vi förhåller oss till andra människor.

I ett mansdominerat samhälle är det rimligt att tänka sig att kvinnor har haft betydligt svårare att hävda sin rätt, att få gehör för krav, att få utrymme för egna behov och därmed kanske också upplevt svårigheter med att känna sig värdefulla och uppskattade. Samtidigt borde ju också den mera enpoligt präglade kvinnan ha funnit sig tillrätta med att bli beundrad och uppskattad för just de kvinnliga kvaliteterna som en gång i tiden (?) handlade mycket om att behaga mannen. Så länge både män och kvinnor har passat in i de samhälleliga förväntningarna på mans- och kvinnorollen så har förmodligen allt varit frid och fröjd. Värre då för dem som har börjat ta avsteg från flockens normer vad gäller sexualitet, könsuttryck eller hur man helt enkelt bör vara som man eller kvinna. Homosexuella människor fick under många tider leva sitt liv i det fördolda och skapa en subkultur där nya behov och känslor kunde komma till uttryck. Med tiden har dock förändringsprocessen kommit att prägla samhället i stort med kvinnorörelsen som en av de tongivande drivkrafterna bakom ett mera jämställt samhälle.

Kanske har kvinnor och homosexuella genom tiderna varit mera drabbade av skamkänslor än andra just för att (de heterosexuella) männen har befunnit sig i en dominerande maktställning. Utmaningen för män blir nu att ta ett rejält steg tillbaka (vilket de också kommer att vilja göra) och att befria sig från konkurrens- och krigsmentalitet, att börja reflektera över känslor och behov samt vem man är och vill vara. Där tror jag att männen kommer att uppleva många av de svårigheter som kvinnor redan har bakom sig. Skamfyllda män kanske kommer att bli mera vanligt än skamfyllda kvinnor på sikt. För kvinnor handlar det i stället om att ta initiativ, att söka oberoende, att markera gränser för sin individualitet och befria sig från känslor av utsatthet och kränkningar som uppkommit i relation till männen. Jag föreställer mig att både kvinnor och män kommer att få öva på sina nya talanger i relation till väsen av det egna könet i lika hög grad som det sker i relation till det motsatta könet. Isen mellan män måste brytas liksom den säkert redan har gjort i större utsträckning mellan kvinnor, trots att det, som några skribententer har nämnt, finns konkurrens eller missunsamhet även kvinnor emellan på vägen mot att etablera sig i samhället.

Som mer eller mindre färdiga väsen kommer vi att kunna ge uttryck för det bästa hos mannen och det bästa hos kvinnan. Skamkänslor har flugit all världens väg när vi känner frid över den vi är och älskar oss själva lika mycket som vår nästa. Jag tror som Christina att det är viktigt att vara öppen mot sig själv och andra med vad man känner och tänker för att befria sig från obalans eller skam. Homosexuella människor syns och hörs i dagen samhälle betydligt mer än förr. Det är viktigt för alla parter. Kvinnor hörs också, och en och annan man 😉

Varma hälsn

Mic

Lönsamma talanger 03 februari 2010

Posted by lohralinn in Moral, Okategoriserade.
5 comments

Häromdagen satt jag och bläddrade i en gammal anteckningsbok som jag haft med mig på Martinuskurser under årens lopp. En av kurserna hade som tema Gud, försynen och världsåterlösningen. En mycket bra och intressant kurs vill jag minnas. Jag har t ex antecknat att helvete på hebreiska betyder avstängd från Gud. I anslutning till det står det: ”Vaka och bed” I svåra stunder är bönen den enda stora kraft som kan hjälpa. Och svåra stunder för mänskligheten är det ju gott om. En del så svåra att vi omöjligt kan ta in dem helt i vårt medvetande. Så har jag skrivit livsmod. Hur är det då med livsmodet? Vi tappar det gång på gång, men på något underligt sätt kommer det tillbaka. Sakta bygger vi upp vårt organ för livsmod genom vägledning och träning, läser jag. Den vägledning som kosmologin ger oss är till god hjälp, men för mästerskap krävs träning, träning, träning och träning igen.

Så kommer jag till en sida där det står ”lönsamma talanger”. Hm, det verkar intressant. ”Lönsamma talanger: osjälviskhet, ödmjukhet, hjälpsamhet, konstnärlig inställning, givmildhet, sinne för humor, fredsvilja, ärlighet, anspråkslöshet, tolerans”. Jag tror att den anteckningen gjordes i samband med att bilden av talangerna hos en man som outvecklad/utvecklad människa visades. Med lönsamma ska förstås talanger som befrämjar vår utveckling mot kosmiskt medvetande. En lönsam talanguppsättning innebär också karmiskt beskydd. Det finns alltså alla skäl att med stor energi försöka bygga upp dem. Här nämns de, för de kosmologiskt insatta, kända A- , B – och C-stadierna.
Bland de uppräknade talangerna ovan är de flesta ganska självklara, men det finns ett par som jag inte tycker är så lätta att få kläm på. Det ena är sinne för humor och det andra är konstnärlig inställning. I förståne möjligtvis självklara, men börjar man fundera så …hm

Sinne för humor
Humor är väl till att börja med en minst lika differentierad företeelse som t ex musik. Uttalanden som ”jag uppskattar musik” säger ingenting om vilken sorts musik ”jag” uppskattar. Och att det finns oändligt många olika musikstilar att välja på är ju allmänt bekant. Men medan vi tar dettta faktum för givet så tenderar vi måhända att tro att humor på något sätt är en ensartad företeelse. Ingalunda så – vi skrattar åt helt olika saker. En del gillar Bröderna Marx, andra Buster Keaton eller Hasse o Tage osv. Barn och vuxa skrattar inte åt samma saker. Förr i tiden skrattade man åt annat än vad det skrattas åt idag. Humoristen Lasse Eriksson sa i ett radioprogram för en tid sedan att ”humorismen är en livsstil”. Då börjar man kanske närma sig begreppet ”sinne för humor”. Eftersom detta begrepp knappast är en fråga om en viss sorts humor kanske det närmast skulle kunna vara jämförbart med musikalitet, fast på humorns område. Musikalitet är ju en uppövad talang och så också sinne för humor. Musikens mästare är ganska lätta att definiera. Men hur kan mästerskap visa sig på humorns område? Jag tror att vår förmåga att konstatera och uppskatta talangen musikalitet är mer utvecklad än vad gäller talangen sinne för humor. Denna talang verkar liksom vara en litet lågmäld och stilla men finurlig talang. Kanske blir innehavet av en sådan talang märkbar först genom den effekt den har i vårt liv. Verkligt martyrskap har t ex svårt att få fäste där det humoristiska sinnelaget nått en viss utveckling. Motgångar överdimensioneras inte så lätt och själva livsmodet befrämjas av glada tankar. Skrattandet i sig har dessutom en mycket positiv inverkan på både kropp och psyke. Talanguppbyggnaden börjar som alltid med en längtan och det idoga övandet leder såsmåningom fram till mästerskap. Just när det gäller den här talangen tror jag vikten av dess utveckling är underskattad. Enligt tidigare nämnde Lasse Eriksson innefattar humor alltid ett hanterande av paradoxer – paradoxer i harmoni. I ljuset av kosmologin skulle jag kanske säga att det humoristiska sinnelaget hjälper oss att behålla bilden av ljuset även i mörka stunder och att se att allt är mycket gott.

Konstnärlig inställning
Humor och kreativitet ligger nära varandra. Och kreativitet borde vara besläktat med talangen konstnärlig inställning. Men konstnärlig inställning är ännu svårare att definiera än sinne för humor. Här får ni hjälpa mig! Vad innebär en konstnärlig inställning idag – och om 3000 år? Hur ser mästerskapet ut?

Enligt den fd dominikanermunken Matthew Fox grundas just påståendet att människan är skapad till Guds avbild på det faktum att skapandet både som behov och talang är gemensamt för både Gud och människa. Och hur var det nu – helvete på hebreiska betydde ju avstängd från Gud. Kan det vara så att den kreativa, konstnärligt inställda människan i sitt skapande har lättare för att känna närheten till Gud och på så sätt uthärda tillvaron i det ”jordiska helvetet”. Konstnärsliv brukar förstås inte vara särskilt lätta. ”Konst skapas inte på filmjölk” var ett stående uttryck hos en bekant i branschen. Och så gick det som det gick för honom! Men många konstnärligt sinnade människor uttrycker ändå en stor ödmjukhet när de summerar sina liv med ”jag har haft ett så´nt bra liv. Ett rikt liv!” Jag erinrar mig en dokumentär som jag såg för ett antal år sedan om jazztrumpetaren Chet Baker. Han var sitt konstnärliga områdes mästare, men han hade samtidigt ett liv fyllt av droger, lögner och svek. Knappast ett liv som någon skulle vilja byta till sig. I filmen kunde han ändå på ett mycket ödmjukt sätt uttrycka sin djupa tacksamhet över livet som låtit honom få spela med de främsta företrädarna på jazzens område. Han hade inte varit åtskild från Gud i det avseendet. Kort därefter dog han på ett hotellrum i Amsterdam. Han föll ut genom ett fönster och riktigt hur det gick till vet ingen. Må hans himmelska toner ljuda i de andliga världarna som var deras hemvist!

Några konstnärer i bekantskapskretsen har medvetet valt att inte skaffa några barn. Ett tungt vägande skäl verkar vara att det skulle begränsa tillgången till det egna konstnärliga skapandet och driften att få hålla på med det konstnärliga arbetet är det allt annat överskuggande. Jag drar mig till minnes Martinus ord om den plågsamma konkurrensen mellan kärleken till en partner och kärleken till den konstnärliga verksamheten. Det verkar vara så att konstnärligt sinne är kompatibelt med allkärleken men inte med den mer eller mindre enpoliga kärleken eller den som brukar benämnas förälskelsekärleken. Ju mer utvecklad motsatt pol desto större förutsättning för den lönsamma talangen konstnärlig inställning. Och – då kommer genast en annan fråga upp – ju mer konstnärlig inställning desto mer utvecklad motsatta pol? Nja, jag vet inte.

I sin avhandling Kreativitetens kännetecken, En fenomenologisk studie (Stockholms universitet 2009), drar Judit Simon bland annat följande slutsats rörande den kreativa upplevelsen:
”Det drag som förefaller vara det mest utmärkande för den kreativa upplevelsen i jämförelse med vårt dagliga sätt att vara, är möjligheternas framträdande. I den kreativa upplevelsen upptäcker vi möjligheter till hur det skulle kunna vara, hur något skulle kunna betraktas, eller användas annorlunda än det givna och självklara. Det kreativa synsättet skiljer sig skarpt från hur vi ser på föremål och företeelser i vardagen när vi inte är kreativa, då dessa framträder för oss som givna på ett självklart och bestämt sätt. Men i det kreativa skapandet upptäcks och förverkligas däremot en så kallad annanhet dvs. ett annorlunda sätt att vara på, hos föremål och företeelser.”
Visst låter det lockande! Och är inte vägen till kosmologin just en sådan kreativ upplevelse som leder fram till en annanhet! Annanhet – jag smakar på ordet och det smakar gott .

Ann

”Vårt sanna jag” eller ”Livets terapi” 03 januari 2010

Posted by Mic in Moral, Polförvandling.
Tags: ,
6 comments

När började du förstå vem du egentligen är? Vet du vem du är, djupast sett, innerst inne? Eller tillhör du fortfarande den sökande skaran och läser alla böcker du kommer över om självhjälpsterapier, självförverkligande, vägar till insikt, inre harmoni och helhet: ”Sökandet efter det inre barnet”, ”Ditt inre centrum”, ”En dörr till ditt inre”. Det moderna samhället uppvisar en mängd litteratur om hur vi ska komma tillrätta med ”jagets problem” eller ”den sårade själens möjligheter till helande”.

Låt oss börja med: hur presenterar du dig själv? Hmmm. Låt mig tänka: ”Hej, Micael här, medelålders man, något magerlagd, tycker om musik och litteratur, intresserad av relationer men har svårt att förstå mig på dem, försörjer mig som handläggare men tanken var ju att jag skulle bli litteraturforskare eller kanske musiker. Kanske psykolog…Nä, du vet…det hände en del på vägen och jag kunde liksom aldrig riktigt bestämma mig. Det blev…som det blev helt enkelt.

Vem vi är tycks vara intimt förknippad med vad vi vill, vad vi gör och vad vi strävar efter. Redan i unga år förväntas vi göra val utan att egentligen känna oss själva. Kanske är det andra som väljer åt oss: bästa kompisen, mamma eller pappa, studievägledaren, eller kanske en lärare som uppmuntrar oss att fortsätta studera språk, konst, naturvetenskap eller hantverk. Vi tycks ha talang för något och det sporrar oss ofta att fördjupa oss ytterligare inom ett speciellt område. Det vi är bra på tycker vi kanske också är roligt, eftersom det ger resultat och uppskattning.

Valen påverkas av givna förutsättningar och vad som händer på vägen. Om du föds i en miljö som ger goda betingelser för att utveckla just det som du önskar utveckla blir valen enkla och motståndet oftast inte så stort.

Det är svårare att få fatt i andra, mera djupt liggande, aspekter av oss själva: sociala egenskaper, reaktionsmönster, känslomässiga behov, moraliska brister; allt sådant som handlar om personligheten såsom den framträder i samspelet med andra människor. Den kommer till uttryck på jobbet, i den intima relationen med din partner, i vänskapsförhållanden, i familjen och skapar både vedermödor och glädje för dig själv och din omgivning. I den mån vi är benägna att reflektera över hur vi reagerar, tänker och känner i samspelet med andra människor eller i olika situationer, finns det möjlighet att nå insikt om vilka vi egentligen är.

Ur ett andligt-vetenskapligt perspektiv finns det ingen anledning att vara missnöjd med den person man visar sig vara. Vi kan inte vara någon annan än den vi har kommit att bli utifrån de erfarenheter som livet har gett oss. Erfarenheter bottnar i sin tur i de val som vi tidigare har gjort under vår livsbana. Om någon talar om för dig att du är en osedvanligt intolerant och självupptagen människa bör du kanske lyssna intresserat och granska denna information i ljuset av annan information som finns tillgänglig om dig själv. Kanske finns det andra i din omgivning som ger andra impulser, som ser dig i ett helt annat ljus. Måhända förvirrande, men på något märkligt sätt är det så att olika sidor av oss kommer fram i samspelet med olika människor. Kanske väljer vi därför oftast att socialisera oss med dem som bekräftar vår egen självbild. Vi dunkar varandra i ryggen, talar om för oss hur bra vi är och hur rätt vi har uppfattat saker och ting. De mindre tilltalande egenskaperna kan vi förpassa till glömskans eller det omedvetnas källarhål.

Ökad självinsikt

Men gudomen har en plan med oss och därför går det i längden inte att undvika att vidga vår medvetenhet om oss själva. Även det mest dolda, det mest undangömda, bortträngda, förvisade, icke-önskvärda måste fram i ljuset, sättas på prov och granskas för att så småningom kunna förändras och förädlas fram till nya mognare egenskaper. 

En självhjälpsterapeutisk bok uppmanar oss ofta att söka bakåt i tiden, till barndomens upplevelser och utforska hur dessa har skapat en slags scheman, modeller eller automatiska reaktionsmönster baserade på hur vi har kommit att betrakta oss själva utifrån hur föräldrar och andra viktiga personer har bemött oss. Vi behöver uppmärksamma det inre sårade barnet, försonas med dess känslor av övergivenhet, otillräcklighet eller mindervärde. På så vis förmodas vi kunna lära oss att älska oss själva och att släppa alla krav på att alltid prestera så bra som möjligt för att känna att vi duger i egna eller andras ögon. Resultatet blir en mera harmonisk människa med större förmåga att se realistiskt på sig själv och sin omgivning. 

Dessa tankar går absolut inte stick i stäv med Martinus sätt att förstå livet och människan. Livets grundton är kärlek och det är lika viktigt att älska sig själv som att älska andra levande väsen. Livets upplevelse går ut på att utveckla tolerans och förståelse för allt och alla, att lära sig leva i harmoni med livslagarna och att låta okunskapens slöja ge vika för en erfarenhetsbaserad visdom.

Men självhjälpsterapierna kommer i mitt tycke ofta till korta när det gäller själva förklaringen till varför vi är dem vi är. Problemet är naturligtvis den materialistiska världsbilden med ett-livsperspektivet som grundval. Vi förväntas förstå och lösa personlighetsproblem som kanske har byggts upp under flera liv i samspel med omgivningen och under påverkan av inre förändringsprocesser som påbörjades för många århundraden sedan och som fortsätter att göra sig gällande ännu under en lång tid framöver. Inget hindrar oss från att ta lärdom av det som en djupterapi kan erbjuda, men det finns i livet i övrigt oändligt många möjligheter till att lära känna oss själva. Livets upplevelse kan i sig själv ses som en terapeutisk vägledning av gudomen.

Låt oss granska hur gudomen försätter oss i situationer där vi tvingas möta oss själva på ett djupare plan.

Nära relationer

Jag tror att en nyckel till större självförståelse är de relationer vi har med andra människor och hur dessa kommer till stånd och utvecklas. Vi upplever kanske att vi inte väljer vilka föräldrar vi har och i vilken miljö vi föds i, men enligt Martinus har vi karmiska förbindelser till människor som vi av olika skäl har upprättat band till. Våra föräldrar utgör gudomens redskap för att ge oss de livsbetingelser som vi behöver för att göra nödvändiga erfarenheter i livet. Betingelserna har vi själva skapat på grundval av hur vi har agerat i vår förhistoria. De människor som vi har kommit att tycka om och som vi vill ha nära oss borde rimligtvis också följa oss i mer än ett liv, liksom de människor som vi står i konflikt med och som vi har ouppklarade förhållanden med också kommer att följa oss så länge det är nödvändigt. Människor binds samman av attraktionskrafter som kärlek och hat, förälskelser och andra starka känslor av både positiv och negativ art som kommit till uttryck mellan människor i tidigare social samvaro. Martinus nämner att det t ex är vanligt att älskande par som varit tillsammans i flera liv så småningom kommer att födas som syskon när förälskelsen har fyllt sin mission i deras gemensamma utveckling.

Om barndomstiden är fylld av besvikelser, brustna löften, bristande ansvar från föräldrarnas sida och känslor av förtvivlan och utanförskap hör det rimligtvis samman med hur man själv har agerat i rollen som vägledare och fostrare i tidigare inkarnationer. Det innebär förstås inte att man därför bör känna skuld eller skam för att ha brustit i sitt ansvar, precis som det är lika meningslöst att anklaga sina egna föräldrar för de djupa sår man kanske bär på i sin själ, men de ofärdiga sidor man har gett uttryck för kommer alltid att medföra konsekvenser som väcker vår empatiska förmåga till liv och för oss in på vägar som leder till ett mera kärleksfullt bemötande av vår omgivning. Svårigheterna är en gudomlig vägledning som låtaer oss komma i kontakt med den vi verkligen är och lägga grunden för en förändring i positiv riktning.

Många psykologer tycker sig se att barndomens relationer återupprepar sig i en människas vuxna relationer. Vi kanske möter en partner där en skuld- och skamproblematik eller ett dominans- och beroendeförhållande kommer till uttryck på samma sätt som det gjorde i vår barndom. Enligt ett andligt-vetenskapligt perspektiv är det helt följdriktigt att vi fortsätter att möta konsekvenser av vårt tidigare handlande som med ytterligare betoning försöker vägleda oss fram emot större självinsikt. Vi har fortfarande inte lärt oss hur vi ska hantera de situationer vi hamnar i och fortsätter således att möta människor med vars hjälp vi kan bearbeta samma problemområde.

Den sexuella polstrukturen

Vem och vad vi attraheras av i vårt nuvarande liv, och därmed också vilka relationer vi kommer att skapa, bestäms i högsta grad av vår inre polkonstellation. Den maskulina och feminina polen inom oss reglerar hur vi förhåller oss till vår nästa, vad vi nänns göra, i vilken grad vi drivs av förälskelse eller kärlek, huruvida familjebildning fortfarande är ett primärt mål för oss eller om vi ens är lämpliga som förälder eller äktenskapspartner. Martinus skriver:

”Den sexuella strukturen avslöjar alltså här att den utlöses genom två speciella, motsatta manifestationsprinciper, vilka vi kallar ’den maskulina polen’ och den ’feminina polen’. Dessa två poler är alltså tillstädes i varje levande väsen. Och det är dessa två polers inbördes förhållande i det levande väsendet som uteslutande bestämmer hela dess livsupplevelsetillstånd, dess förhållande till andra levande väsen, dess förhållande i äktenskapet och parningsdriften, dess framträdande som djur eller människa, dess levnadsarts natur och därmed dess moral och plats på utvecklingsstegen, dess förhållande till reinkarnation och öde, dess förhållande till den fysiska och den andliga världen, dess förhållande till Gud, dess vetande och kunnande i fråga om såväl dess fysiska som dess andliga tillvaro, dess iakttagande av nästakärlekslagen, d.v.s. lagen om att älska sin nästa som sig själv. (LB VII, stycke 2403).

Det är ingen slump att vi agerar på ett visst sätt och attraheras av en viss personlighetstyp med en viss sexuell polstruktur som är i samklang med vår

Polprincipens kosmiska kretslopp

Polprincipens kosmiska kretslopp

egen inre polstruktur. Det borde alltså vara värdefullt att reflektera över varför vi har de relationer vi har, hur vi framträder i dem och vilka känslor som alstras i dessa relationer. Och inte minst: Vilka problem uppstår? Hur yttrar de sig och hur ser våra reaktioner ut? I min egen personliga utveckling har jag ibland känt mig hämmad i en partnerrelation där mina egna strävanden och behov krockar med partnerns. En relation präglas ofta av kompromisser, underförstådda krav och förväntningar, oförenliga livsmål och svårigheter att få utrymme för ömsesidiga behov av å ena sidan självständighet och individualitet och å andra sidan intim gemenskap och närhet. Det har medfört att jag för egen del kanske har stannat längre i en relation än vad som har varit bäst för båda parter, även om det naturligtvis har funnits en mening med det också. Rädslan för ensamhet och att inte känna sig behövd eller älskad samt vanan att alltid kunna dela vardagens vedermödor med någon är viktiga motiv för de flesta människor att framhärda trots svårigheter. Samhället premierar och förordar dessutom familjeskapande i traditionell mening. I den mån man har svårigheter att leva upp till omgivningens och kanske också egna förväntningar på hur en relation eller ett familjeliv ska fungera riskerar man att etablera en negativ bild av sig själv och sina egna behov eller prestationer.

Polförvandling

Snarare än att förklara våra beteenden, reaktioner och känslor med de sår som barndomen har åstadkommit kan det vara värdefullt att se dem i ljuset av vår övergripande personliga utveckling med avseende på vad polförvandlingsprocessen medför. Martinus menar att denna innebär att en enpolighetsbaserad förälskelseförmåga träder tillbaka till förmån för en nästakärleksförmåga som baseras på dubbelpolighet. Vi hamnar i en inre konflikt mellan behovet att äga ett annat väsen för oss själva, alternativt att ägas av ett annat väsen, och att ge uttryck för de behov som dubbelpoligheten alstrar: omtanke och förståelse för andra medväsen, kreativt skapande, utforskande av livets möjligheter och andra rent mänskliga tendenser. Förvandlingsprocessen leder förr eller senare till brustna relationer, kortvariga förälskelser, bristande förmåga att leva upp till traditionella äktenskapliga krav och svårigheter att passa in i de traditionella könsrollerna. Vi är som sårade flyktingar mellan två riken: det djuriska med dess parningskärlek och det mänskliga med allkärleken som grundval. Förvandlingen sker över en mycket lång tidsperiod och förändrar i grunden vårt förhållande till oss själva och vår nästa. Förnimmelsen av åtskillnad mellan väsendena utgör enligt Martinus endast en tänkt, skapad företeelse i motsats till den absoluta verkligheten.

De nära relationerna i vårt liv, med människor som betyder mycket för oss: föräldrar, barn, en livspartner, nära vänner, präglas av en kombination av känslor. De finns osynliga band som uppkommit genom att vi har tillbringat många år tillsammans. Vi känner oss trygga med dessa människor, kan ge uttryck för och få kärlek tillbaka, känner stöd när vi är nedstämda eller olyckliga; ja, de nära relationerna ger livet mening. Men bland dessa positiva känslor finns också inslag av förälskelse: underförstådda förväntningar om lojalitet, om att vara prioriterad, utvald, om att inte bli sviken, krav om att man har ansvar för varandra etc.

Polförvandlingsprocessen kommer att sätta dessa relationer på mycket svåra prov. Vi har vant oss vid att betrakta familjen och den äktenskapsliknande kärleken som själva grunden för tryggheten i livet. Men livet kommer obönhörligt att försätta oss i situationer där vi tvingas ifrågasätta vad kärlek djupast sett innebär. Hur ska vi förhålla oss till föräldrar som har brustit i ansvar? Vilka krav har vi på oss att stanna kvar i en kärleksrelation som känns instängd och tömd på ömhet och närhet? Är vi beredda att ta ansvar för barn i kombination med de möjligheter som livet i övrigt kan erbjuda? Hur ska vi tillgodose inre behov av kärlek och sexualitet? Förr fanns inte dessa frågor på samma sätt eftersom vår äktenskapliga förmåga och förälskelsetendens gav en inre kompass som vägledde oss fram och gav livet trygghet och mening. Nu blir allt i stället en förhandlingsfråga som kompliceras av att de människor vi interagerar med också befinner sig i en polförvandlingsprocess. Det är inte så märkligt att dagens samhälle är fyllt av människor med depressiva problem. Det som normalt ger livet mening och trygghet börjar rämna i grunden och följs av känslor av utanförskap, av att inte räcka till, eller att inte vara älskad.

Enligt Martinus är det mycket viktigt att motarbeta dessa känslor av nedstämdhet, av inbillat martyrskap, av skuldbeläggande eller ilska gentemot livet och de människor som vi önskar ställa till svars för vårt öde. Varje individ är ytterst ansvarig för sitt eget liv och de konsekvenser som blir följden av de egna handlingarna. Svårigheterna är fullständigt nödvändiga för att bryta ned ett enpoligt färgat levnadsmönster som i grunden endast hade till uppgift att möjliggöra mörkrets skapelse. Djupast sett är vi alla dubbelpoliga väsen, varken man eller kvinna, men denna medvetenhet måste också skapas genom de erfarenheter som livet har att erbjuda. Så småningom kommer den äkta kärleksförmågan att ha tillräcklig bärkraft för att skapa ett ljust och harmoniskt öde. Kärleksförmågan förnims enligt Martinus som en dragning mot andra levande väsen som är ett igenkännande av vårt jags identitet med våra medväsens jag. Därför vill vi vara till glädje för dem och smeka dem. Varje möte med ett levande väsen blir en livgivande och inspirerande händelse:

”Kärleken förenar således väsendena mentalt sett. Där kärleken, alltså lusten att manifestera ljus och glädje för andra väsen, dominerar, där dominerar fullkomligheten, lyckan och saligheten. Väsendena håller där på att bli identiska med allt övrigt liv i världsalltet och är därmed på väg att bli ett med Gud, framträda som hans ’avbild’, skapade till att vara honom lika. Detta åter betyder att varje sådan människa har blivit en kärlekens sol som på ett osjälviskt sätt sprider ljus och värme över allt och alla.” (LB VII, stycke 2477)

Reflektioner kring skuld, skam och samvetskval 30 november 2009

Posted by Mic in Moral.
add a comment

Följande rader är formulerade i relation till ett debattinlägg av Sören Grind på Martinus Fria Forum. Inlägget handlar om Martinus syn på bland annat begreppet ”samvete”

Kanske är ni mätta på begreppen skuld, skam och dåligt samvete….själv tycker jag att det är ett centralt tema i mänsklighetens nuvarande epok och fortsätter gärna samtalet en vända till.

Tack Sören för en god sammanfattning av Martinus bild av begreppen. Det slår mig att det ju handlar om inre konflikter mellan olika moraliska nivåer: samhällets normer som vi i de allra flesta fall har tagit till oss och känner oss förpliktigade att leva upp till (lagar, men också mera underförstådda regler och förväntningar) och den inre moraliska måttstocken som baseras på erfarenheter som du och Martinus beskriver. Vi har behov av vägledning, men måste också lära oss att agera självständigt och ta ansvar för konsekvenserna av vårt handlande. Vi utvecklas från flockmedvetande till kosmiskt medvetande, från enpolighet till dubbelpolighet. Ibland är vi efter flocken i moralisk nivå, ibland i harmoni med den och ibland till och med före flocken. Samvetskval på olika nivåer handlar då om att våndas mellan olika moraliska nivåer. Även den mest självständiga och moraliskt utvecklade individen torde känna ett visst moraliskt behov av att följa samhällets lagar och regler, även då dessa för individen kanske upplevs som icke tillfredsställande ur moralisk synpunkt (ex. fängelsevakten som arbetar i ett fängelse med inhumana förhållanden). Ibland kan dock klyftan mellan samhällets lagar och den egna inre övertygelsen omöjliggöra vissa handlingar. Så sker exempelvis för vapenvägraren.

Skuld ligger för mig nära begreppet synd och Martinus framhåller ofta att det finns ingen synd. Ingen kan egentligen ställas till svars för att inte vara mera utvecklad än vad han eller hon är. Om en person inte lyckas leva upp till samhällets lagar och regler så bestraffas denne, antingen via samhälleliga sanktioner eller genom sociala sanktioner: utfrysning, mobbning, förföljelser. Det är viktigt för flocken att de enskilda väsendena inte sticker ut, bryter ny mark, avviker från det etablerade. De vill således skuldbelägga individen för att kunna styra denne. De vill se den skyldige vackla och sona sin överträdelse av det som anses rätt. Det hör till en gammal epok: vedergällningsepoken som förespråkar hämnd.

En sociologisk forskare som jag uppskattar mycket, Anthony Giddens, talar om begreppen skuld och skam. Han menar att skuld främst hör till en äldre samhällsordning. Skuld är ”ångest som uppkommit ur rädsla för överträdelser” [av normer och regler]. I ett modernare samhälle med dess fokus på självidentitet blir skam en mera framträdande känsla. Varje individ förväntas skapa sitt eget liv, göra olika val i livet, bygga upp en identitet och en känsla av att vara någon. Om man inte lyckas med det uppkommer känslor av otillräcklighet, av att inte ha någon djupare existentiell trygghet. En känsla av att: ”jag duger inte”. Det hör då samman med dålig självkänsla, dåligt självförtroende, känslan av att inte vara älskad.

En vardaglig situation som innehåller ett moraliskt dilemma kan ge upphov till både samvetskval och skam. Samvetskvalen rör känslan av att gå emot en övertygelse, vare sig det rör sig om lojalitet gentemot regler eller lojaliteten mot den inre kärleksmoralen. Samtidigt är det möjligt att till följd av det obehagliga moraliska dilemmat känna sig skamfull över att inte räcka till som människa eller skuldtyngd över att ha brutit mot något påbud som någon annan har bestämt.

Vi kan få frid i sinnet (och låta vår låga lysa klart) om vi handlar enligt vår djupaste övertygelse och inte begär mer av oss än vi klarar av. Men i vår moraliska utveckling måste vi ofta lära oss att välja mellan två alternativ som kanske motsäger varandra, exempelvis: lojaliteten mot vår nästa, eller lagen och lojaliteten mot vår inre övertygelse. Det är sällan lätt och entydigt. Därför undviker vi nog ofta att ta ställning. Livet fortsätter då att utsätta oss för moraliska prövningar, fortsätter att utmana vår självkänsla, tills vi blir fullständigt trygga med våra beslut. Ibland går livet hårt åt oss, redan i barndomen grundläggs en känsla av att inte duga, vi misslyckas i skolan, misslyckas som äkta make eller make, misslyckas i arbetet. Att dessutom inte kunna leva upp till sina moraliska ideal kan bli ödesdigert för självkänslan.

Ja, som jag ser det handlar det om att lära sig att älska sig själv och sin nästa och att lära sig agera på ett kärleksfullt, dvs moraliskt sätt. Kärlek i ord och handling, tanke och känsla.

Att samtycka 03 november 2009

Posted by ih in Moral.
1 comment so far

Inspirerad av funderingar kring vårt gnällande, lägger jag här in en text som betytt mycket för mig, när det gäller att hjälpa mig att sluta kritisera, eller protestera mot, Livet självt:

ATT SAMTYCKA
Att samtycka är det främsta sättet att bli fri.
När du börjar samtycka, opponerar du dig inte längre mot någonting.
Det finns inte längre någonting du motsätter dig.

Först av allt samtycker du till dina föräldrar, som de är.
Och du samtycker till deras förfäder och förmödrar, som de är.
Och du samtycker till dig själv, precis som du är.
Du har ingen önskan om att någonting skulle vara annorlunda.
Du är den bästa tänkbara upplagan av dig själv.

Och du samtycker till din skuld.
Du samtycker till allt det, som du tagit avstånd från inom dig.
Du tittar på det och säger till allting:
Ja, jag samtycker!

Och du samtycker till dina framgångar och till dina misslyckanden;
lika mycket – lika mycket.
Du växer av dina framgångar, och du växer också av dina misslyckanden.
Genom att samtycka blir det möjligt för dig att lämna något bakom dig,
och att röra dig framåt med förtröstan.

Och dina omständigheter, kanske på ditt arbete, i skolan eller i ditt land;
du samtycker till dem, precis som de är.
Finns det en konflikt så samtycker du till den ena parten
och du samtycker till den andra parten.
Och du samtycker även till konflikten, som den är.

Och du känner vilken effekt det har på din själ och din kropp,
om du bara samtycker.

På detta sätt får du styrka.
När det finns något vi har invändningar emot, förlorar vi kraft.
Genom att samtycka får vi styrka, eftersom vi då är
i harmoni med allting.

Och om du har en sjukdom eller något annat besvär, samtycker du.
Allting du samtycker till kan lämna dig efter ett tag,
ty när du har samtyckt så kan det ha fullbordat sin uppgift.

Samtyck till det du känner just nu, precis som det är.
Det är som det är, och skall inte vara annorlunda.
Samtyck till det som händer just nu

Genom att samtycka lämnar vi barnets känslor.
Vi blir vuxna, starka och dugliga.

Bert Hellinger
(Från DVD The Art of Helping 4-2,2, Taiwan 2003,
Redigerat och översatt av IH)

”Gnäll inte” 02 november 2009

Posted by Mic in Moral, Tankeklimat.
10 comments

Måndag morgon. Sömnen har varit usel. Tänk att du aldrig ska lära dig att gå och lägga dig i tid! ”Jamen, jag skulle ju bara”, tänker du till ditt försvar, ”…kolla mailen, läsa färdigt sista kapitlet…OK, det blev lite sent. Jag ska skärpa mig!”

Youghurten är slut så du får nöja dig med kaffe och smörgås. Det fanns en liten hård kant kvar. Mörkt ute. Kallt också. Puuuuhh. Jobb, jobb, jobb. ”Endera dagen…endera dagen ska jag ge tusan i det där förbaskade jobbet och börja leva lite också. Dom tror visst att man ska orka med hur mycket som helst. Bara lastar på och lastar på. Och vad får man för det? Ja, inte blir man rik, det ska jag då tala om. Nä, depression och utbrändhet, det är vad man får i betalt.”

Det duggregnar lite och du går med blicken ned i marken och försöker kura ihop dig för att undvika den värsta vätan. En bil bromsar in häftigt när du går över gatan. ”Visst, kör över mig du bara” tänker du ilsket, samtidigt som du väjer för strömmen av morgonpendlare som passerar på bägge sidor. ”Jaha. Det blir säkert en bra dag det här.”

OK, OK, jag erkänner. Jag tillhör en av dem som värnar om rätten att gnälla. Men vadå? Jag orkar inte gå med ett leende på läpparna och se ut som om jag nyligen har blivit frälst. Hur kul är det egentligen, att ständigt försöka hinna ifatt på jobbet, att känna marken rämna framåt femtiden när energinivån närmar sig minus 73 och du ändå inte har hunnit hälften av det du hade planerat eftersom det ringde stup i kvarten, chefen kom med sina evinnerliga krav om statistikuppföljningar som står dig upp i halsen och din dåliga sömn gjorde dagen till en enda lång plåga? Som om du inte jobbar som en slav för att vara till lags. Som om du inte begriper hur allt ska göras och när det skulle vara klart.

Jobbet är bara en del av problemet. Det finns massor att gnälla över. Ibland känner man sig bara helt enkelt nere, utan att veta varför. Livet går emot en utan synbar orsak. Det blir inte som man vill. Man bli trött, resignerar, undrar varför det ska vara så svårt.

Det är inte lätt att reda ut dessa känslor, särskilt när man vet med sig att det inte lönar sig att gnälla. Det lönar sig inte att tycka synd om sig själv. Tvärtom: det lönar sig att vara glad, tacksam, ödmjuk, tolerant, vänlig, tålmodig, öppen, bejakande, kärleksfull mot allt man möter i livet. Vi vet att allt har en mening, att även det obehagliga är nödvändigt och utvecklar vår insikt om oss själva och livet. Ändå är det så svårt. Ändå faller man tillbaka i känslor av hopplöshet när det blir för tungt, när omvärlden begär mer av oss än vi kan ge.

I senaste Kosmos (nr 9/2009) finns ett citat som får mig att tänka till på allvar. Det är ett svar från Martinus på en läsarfråga från en sjuk. Han skriver att vi måste avlägsna all ”svartsyn, all bitterhet mot väsen som man menar är orsak till ens lidanden eller besvärligheter, samt all annan bitterhet, vilket blir lättare allteftersom man avlägsnar all martyrkänsla och allt självmedlidande och beklagande över sitt tillstånd för andra väsen och förstår att livet är rättfärdigt och fullkomligt, kosmiskt sett, och att man själv är orsak till sitt öde.”

Jag vet ju detta, eller tror mig veta och förstå. Ändå; det som gör intryck är att han säger det till en person som är sjuk: ”Beklaga dig inte, tyck inte synd om dig själv”, eller, ”gnäll inte” på ren svenska, lite mera rakt på sak, mindre inlindat i förståelsens bomullsvantar. Det kan kännas hårt för den som söker tröst, någon att luta sig emot, någon som lyssnar. Den ”gnällande” vill bli sedd och hörd och ropar: ”Jag mår så fruktansvärt dåligt!” Vi svarar: ”beklaga dig inte…tyck inte synd om dig själv…” Nej, så svarar vi ju faktiskt inte i praktiken. Oftast gnäller vi tillbaka för att visa att vi förstår, eller dras med i den allmänna indignationsgröten.

Jag är inte sjuk, men jag gnäller ändå. På den alltför stora pressen på jobbet, på hur tungt det är att inte få sova, på hur jobbigt det är med konflikter på kärlekens område och på världen vi lever i som lämnar mycket i övrigt att önska. Jag är inte ensam om det heller. Vi gnäller ikapp på jobbet. På chefen, på de låga lönerna, på vädret, på finanskrisen, på arbetslösheten, på kunder som beter sig omoraliskt, på dom som gnäller så mycket…

Ska vi då verkligen aldrig beklaga oss? Ska vi lida i tystnad och låta tiden ha sin gång? Ska vi tåla alla krav, alla bristande hänsyn? Ska vi acceptera att livet går emot oss och att regnet öser ned? Att pengarna inte räcker och fritiden aldrig är nog? Att barndomen var som den var?

Kanske kan man se det så här: Det hjälper inte om vi slutar beklaga oss, slutar att älta och tycka synd om oss själva, om vi inte på allvar rensar bort dessa känslor och tankar inom oss. Kanske är det till och med bättre att verbalisera sina negativa tankar och känslor än att bara behålla dem för sig själv. Det hjälper ofta att få ur sig all vrede, all känsla av utsatthet och bitterhet. Orden har en befriande makt. De materialiserar allt det vi bär inom oss och då kan vi få syn på de gråa nyanserna i de andliga energierna. Vi blåser ut dem, likt röken från en cigarett. Men om vi fortsätter att suga i oss gifter i form av indignation över vår nästas bristande moral och vrede över hur livet behandlar eller har behandlat oss: ja, då bildar röken till slut en trögflytande tjära som det inte går att avlägsna.

Personligen tycker jag att det är mycket värdefullt att ha någon att tala med om sådant i livet som skapar problem eller obalans. Jag vill kunna förstå mina reaktioner och varför jag inte räcker till. Jag undrar över meningen och hur jag ska hitta rätt igen, när jag har gått vilse. Och jag kan också känna en glädje över att ibland kunna stödja någon som vill berätta, utan att jag dömer eller talar om hur han eller hon borde agera. Jag menar: jag gnäller inte för gnällandet skull utan vill bara berätta hur det känns, vill bli förstådd. Sen kan jag gå vidare. Eller lurar jag mig själv där? Borde jag lära mig att ta alla motgångar och känslor av olust med en inre tillit till den gudomliga planen? Ja, det är nog målet. Men vägen dit är kantad av misslyckanden och kanske behövs det lyssnande terapeuter eller vänner som tar oss på allvar och lär oss att befria oss från tyngden som vi själva har lagt på våra axlar. Kanske är det ett gott övningstillfälle för oss, att blotta vår känsla av litenhet och utsatthet, att erkänna att vi inte förmår vara lyckliga, lyckade, harmoniska och stabila. Det blir som en övning i att kommunicera med gudomen: ”ske icke min utan din vilja”, vilket lättvindigt kan översättas till ”ta hand om mig!”

Nåväl. I längden är det bara Gud som kan hjälpa oss, vilket förstås inte är en motsättning till att ta emot hjälp från vår nästa. De är ju Guds redskap på vår vandringsfärd. Men de ska inte behöva höra vårt gnäll. Eller?