jump to navigation

KARMA – EN KÄNSLIG HISTORIA 11 juli 2010

Posted by Mic in Karma.
1 comment so far

[Anmärkningar: Följande artikel är tidigare publicerad i Kosmos nr. 5 – 2000 och publiceras nu här med författarens medgivande]

Av Olav Johansson

”Du och jag har fått två händer, två fötter och en halvhyfsad hjärna. Men andra har inte fötts så och det är av en orsak. Det är karman som kommer igen från ett annat liv. Det du sår, det får du skörda.”

(Glenn Hoddle)

När före detta fotbollsstjärnan och förbundskaptenen för engelska fotbollslandslaget Glenn Hoddle nyligen uttalade sig på ovan citerade sätt i en tidningsintervju väckte det stor uppståndelse. Inte bara hos massmedia och hans arbetsgivare – det engelska fotbollsförbundet – utan också på högsta regeringsnivå. Premiärminister Tony Blair gick ut och deklarerade att om Hoddle verkligen uttryckt sig på det sättet så måste han lämna posten som engelsk fotbollskapten. Och sedan var bollen i rullning, som man säger på fotbollsspråk. Det hjälpte inte att Hoddle förklarade att han blivit missförstådd (inte felciterad, men missförstådd) och att han bad dem som eventuellt blivit sårade av hans uttalande om ursäkt. Det engelska fotbollsförbundet beslutade att med omedelbar verkan säga upp hans kontrakt.

Karma och handikapp

Av detta kan vi alla lära något. Framför allt att frågan om karma är en oerhört känslig fråga som bör behandlas med största omtanke, hänsyn och nästakärlek. Ur strikt kosmisk synvinkel är Hoddles uttalande i och för sig helt korrekt. Martinus förklarar också att medfödda handikapp av såväl fysisk som psykisk art är karmiska verkningar av en tidigare livsföring i disharmoni med livets lagar (se t.ex. LIVETS BOG del 1 st. 283). Exempel på en livsföring som kan skapa sådana verkningar är gravt och långvarigt missbruk av alkohol och/eller narkotika. Ett sådant missbruk bryter inte bara ner individens nuvarande kropp och själ utan kan också i värsta fall skada de ”talangkärnor” i övermedvetandet som kosmiskt sett ligger bakom skapandet av den fysiska organismen och dess sinnesutrustning.

  Detta har således inget med ”synd” och ”straff” att göra. Det är bara en naturlig eller logisk fortsättning av den nedbrytandeprocess som individen själv satt igång och vars effekter man redan i hans eller hennes nuvarande liv delvis kan märka. Ingen förnuftig människa förnekar ju att dessa synliga effekter har ett samband med hans eller hennes livsföring i detta liv. Om reinkarnationen, som Martinus visar, innebär en organisk kontinuitetsprincip – baserat på det han kallar ”talangkärneprincipen” – så kan vi förstå att även medfödda skador och handikapp har sin orsak i individens egen tidigare livsföring. Det ligger inget moraliserande eller nedvärderande i ett sådant konstaterande, lika lite som det ligger något moraliserande i att konstatera att man blir våt om man hoppar i vattnet. I båda fallen är det bara en fråga om orsak och verkan.

  För den som står främmande inför reinkarnationstanken ställer sig dock saken givetvis annorlunda. Och det bör man nog tänka lite på om man uttalar sig i ett sådant ämne. Det är väldigt lätt att bli missförstådd och att såra vissa människors känslor. Det var just det Glenn Hoddle fick erfara, och det kan vi kanske som sagt alla lära något av.

  När massmedia refererade och kommenterade Hoddles uttalande så beskrev man det som om han påstått att medfödda handikapp var ”straff” för ”synder” i tidigare liv. Det sa han ju inte (se citatet ovan), och utan att närmare känna till Glenn Hoddles tolkning eller uppfattning av reinkarnations- och karmatanken, antar jag att det var just det som han syftade på när han förklarade att han hade blivit ”missförstådd”. Det är ju nämligen en mycket väsentlig skillnad på ”synd- och strafftanken” och karmatanken. Det är en skillnad som kanske undgår många materialistiskt sinnade observatörer och reportrar, men just därför förtjänar den också att poängteras extra noga.

Sådd och skörd

Begreppet karma har överhuvud taget inget med ”synd och straff” att göra. Som vi redan varit inne på handlar det i stället om orsak- och verkanlagen. Samma orsak- och verkanlag som den materialistiska vetenskapen så förtjänstfullt har kartlagt för oss på det fysiska området. Den andliga vetenskapen visar oss att samma lagbundenhet gäller tillvarons andliga dimension, d.v.s. som man sår får man skörda. Det är en sanning som äger tillämpning i både fysiskt och mentalt trädgårdsarbete. Varför? Helt enkelt därför att allt som vi manifesterar i form av tankar och handlingar innebär ett utsändande av energi – även om det är en energi som vi inte kan se eller ta på (det handlar om elektromagnetiska krafter i högvibrerande form!) – och energi kan, enligt lagen för rörelse, bara gå i kretslopp. Karmalagen är alltså detsamma som kretsloppets lag; den lag som vi här på det fysiska planet känner som återkomstens eller återvändandets lag, eftersom den binder all energi i cirkelform. Det betyder att allt som vi sänder ut på gott och ont förr eller senare – i detta livet eller i ett kommande – återvänder till oss själva som upplevelse eller öde.

  Det bör dock tillfogas att karmabegreppet – i alla fall hos Martinus – står för något mer än en blint och automatiskt verkande naturlag. Att vi får skörda vad vi har sått har nämligen i sig inget egenvärde, det har ett värde endast så länge det fyller ett pedagogiskt ändamål, d.v.s. så länge vi har något kvar att lära i livets skola. När vi har lärt vad vi kan lära på ett visst område behöver vi ju inte mer undervisning på just det området, och vi begåvas då, enligt Martinus, med en ”karmisk immunitet” i detta hänseende. Det betyder alltså en immunitet mot återvändande ödesenergier av mörk och smärtsam art. Just denna ”immunitetsprincip” avslöjar att karmalagen inte bara är rättfärdighetens utan också i högsta grad kärlekens lag. Ingen behöver alltså lida mer än vad som är absolut nödvändigt för att föra oss fram till det kärlekens människorike som utvecklingen nu har i beredskap för oss. Och i det kosmiska perspektivet är det heller ingen som får lida mer än någon annan för att komma till detta mål. Sett över inkarnationerna jämnar lidandets mått ut sig – om det inte vore så skulle faktiskt de minst lidandedrabbade bli de mest handikappade på livsupplevelsens och livsglädjens område, eftersom ”smärtan är det mått som glädjen mäts med” (gammalt tibetanskt ordspråk).

Ödets förvandling

Det jag personligen upplever som det kanske allra viktigaste att betona när man talar om karmalagen är vilka möjligheter denna lag ger oss alla att övervinna vårt eget lidande och skapa ett ljusare öde. Att vi själva är orsak till den smärta och det lidande vi möter i livet innebär ju också att vi har möjlighet att göra något åt saken! Tänk om ödet bara skulle drabba oss blint och slumpmässigt – som många materialister tror – eller om det vore ett straff från en högre makt – som vissa religiösa tror – då spelar det ju ingen roll vad vi själva gör. Dessa hopplöshetens och martyrskapets filosofier står i skarp kontrast till karmalagens syn på ödesskapandet som ställer individen och hans eller hennes eget ansvar och egna möjligheter i fokus.

  I nuet skördar jag konsekvenserna av det jag tidigare sått, men genom mitt sätt att reagera på denna skörd skapar jag en ny sådd som förändrar mitt öde i den ena eller andra riktningen. Vi är alltså aldrig slavar under vår tidigare sådd. Ödet är en flexibel eller dynamisk process och växelverkan med världsalltet eller Gudomen.

  Men hur är det då för människor som genom medfödda handikapp eller sinnesdefekter fått en starkt begränsad handlingsfrihet i detta liv? Är inte de slavar under det öde de tidigare sått? Det kan tyckas så, men också hos dem sker långsamt en förändring och helandeprocess som i kommande inkarnationer radikalt kommer att förvandla deras livssituation och öde. Martinus skriver om detta i artikeln LIVSKRAFTENS URSPRUNG  (KOSMOS 11/96):

”Det finns bland vår tids människor en mängd urspåringar, både sexuella och sådana som består av överdrivet bruk av narkotika och alkohol. Sådana urspåringar kan i kommande inkarnationer bringa människor in i större eller mindre sinnesslöhet, eller leda till medfödda fysiska defekter, som de urspårade väsendena efter några inkarnationers förlopp kommer att ha övervunnit. Dessa väsen, som tidigare gått igenom en urspårings mörka tillstånd, kommer att vara särskilt rustade med erfarenheter och förmåga till medlidande, så att de, när de har återvunnit sin hälsa, blir de allra bästa hjälpare och vägledare för medmänniskor som befinner sig i ett liknande urspårat tillstånd som de själva har genomgått.”

Annonser

Som man frågar får man svar 04 oktober 2009

Posted by Mic in Karma, Moral, Tankeklimat.
5 comments

Har du någonsin haft den där obehagliga känslan av att bli ställd emot väggen? Någon vill avkräva dig ett svar. Nu, omedelbart! Och du har att välja mellan två alternativ varav det ena ofta är bekräftande eller erkännande medan det andra lämnar en öppning genom ditt eventuella förnekande; ger dig en möjlighet till reträtt, en väg ut ur den labyrint som du har lockats i. ”I did not have sex with that woman” sa Bill Clinton i ett försök att upprätthålla trovärdigheten när han var anklagad för att ha haft en affär med Monica Lewinsky. ”Svara nu, ja eller nej. Ska det vara så förbaskat svårt?” frågar din partner, när du har kommit hem lite extra sent och dina förklaringar känns krystade. ”Älskar du mig inte längre?” Eller ännu värre: ”Du älskar mig inte längre!” Frågan görs om till ett påstående som du också förväntas ta ställning till, utan att ens få ett alternativ.

Någon har presenterat en färdig verklighet som ryms inom ett extremt begränsat perspektiv och du har inga möjligheter att gå utanför de ramar som frågeställaren har bestämt. Det är inte din verklighet, men ändå dras du in i den, obevekligt. Det är som om vi lever i olika världar; det som är sant för dig är osant för mig, dina föreställningar om vår gemensamma verklighet sammanfaller inte med mina.

Nåväl, alla situationer handlar inte om potentiell otrohet eller kärlek som gått förlorad, men vi är alla kommunicerande väsen som dagligen skapar och återskapar vår subjektiva verklighet. Den konstrueras med färdiga byggstenar, språkliga uttryck som vi alla har kommit att betrakta som representerande ett eller annat, men i grund och botten kan vi aldrig vara helt säkra på att det vi förmedlar verkligen uppfattas på det sätt vi avser och att mottagaren lägger samma betydelse i orden som vi, eller samma känslomässiga laddning. Det är ett känt problem i humanvetenskaplig forskning. Hur ska man kunna ställa frågor till folk och veta att de svarar på det man vill veta? Hur garanterar jag att de inte svarar utifrån hur de upplever min fråga, eller kanske till och med: hur de upplever frågeställaren och vad han eller hon förväntar sig för svar? Det finns naturligtvis inga garantier.

I nätbaserad kommunikation ser man ibland uppflammande diskussioner där människor känner sig anklagade, kränkta, missförstådda, förorättade eller på annat sätt känslomässigt utsatta på grund av att andra inte vill se den verklighet som de själva ser, eller svarar på ett sätt som de själva har förväntat sig baserat på den egna verkligheten. Andra reagerar kraftigt på de, till synes oskyldiga, svar eller synpunkter som man själv händelsevis råkar bidra med, vilket skapar förvirring och förvåning. Ibland tar det hela en ände med förskräckelse. Kortslutning i kommunikationen, vänskaplighet som övergår i fiendskap, samförstånd blir till missförstånd och ingen vet egentligen hur det gick till mer än att man själv är fullständigt oskyldig i sammanhanget. Som bekant har vi ju en oändlig förmåga att se oss själva i oskuldsfullhetens skimrande dimslöjor. Vi kan också lägga fram ett otal argument för att det verkligen förhåller sig på det sättet.

Så vad är det som händer? Vad är problemet? Varför ska det vara så svårt att tala med en annan människa, ställa frågor som genererar vettiga svar eller komma fram till en gemensam verklighetsförståelse? Ja, många gånger gör vi ju det naturligtvis. Världen är full av människor som i samförstånd går hand i hand genom livet. Faktum är att vi alla är mycket rädda om det samförstånd som vi har uppnått, med vår kärlekspartner eller vår chef som håller i lönerevisionssamtalen. Vi har mycket att vinna på att inte ställa till det i kommunikationen och att anpassa det vi säger till vad den andre vill höra: ”Jodå, lilla gubben, det begriper du väl att jag fortfarande älskar dig, jag har bara lite huvudvärk just i kväll förstår du, men det ska säkert gå över.” Hur många har inte levt i en nära partnerrelation i åratal utan att berätta vad man egentligen känner eller hur man egentligen menar. ”Jo, det är en sak jag skulle vilja säga gumman…jag har inte velat säga något förut, men…jag tror jag är lagd åt det andra hållet…du vet, jag tror jag är homosexuell. Men bli inte ledsen nu…” Vad skulle inte en sådan sanning kunna åstadkomma i ett förhållande? Ändå vet vi att det faktiskt förekommer att människor förnekar sina innersta känslor för att de inte vågar lämna en tillvaro som känns trygg och invand. Vi håller inne med våra innersta tankar och känslor för att skydda oss själva, den andre och vår gemensamma vardagsverklighet, tills en dag då verkligheten kommer ifatt oss, kanske när en av oss blir häftigt förälskad i någon annan. Allt kommer upp till ytan, år av förnekande, av falska förespeglingar eller inbillade sanningar. ”Varför sa du ingenting” frågar den övergivne sorgset i resignerad förtvivlan. Vad svarar man på det?

Sett i ljuset av Martinus världsbild handlar kommunikation om kosmisk kemi. Vi har en begränsad förmåga att blanda de kosmiska energierna vilket också ger ett ofullkomligt resultat. Det som allt som oftast ställer till det är de invanda djuriska och dräpande tankeklimaten. Vi går in för att ”döda”! Med ord naturligtvis! Vi har ju en kulturell fernissa som har slipat ned de värsta dråpstendenserna. Men de finns där, ibland maskerade till oigenkännlighet: några ironiska, sarkastiska kommentarer som kan eller inte kan uppfattas i ett skriftligt budskap, en underström av anklagelser som på ytan inte är synliga annat än för den som de riktar sig till, retoriska grepp som framställer verkligheten som objektiv och entydig: ”om du verkligen läste stycket 512 noggrant så skulle du inse att…” Eller varför inte: servera ett antal citat som en gång för alla ska göra slut på alla andra spekulationer och villfarelser. De står ju där, i svart och vitt! Kan inte missförstås, annat än av dem som är för obegåvade för att ta till sig visdomen som orden återspeglar.

Det är en kamp med ord, med retoriska grepp, där vi använder känslomässiga utspel för att markera hur motpartens agerande har sårat ens innersta stolthet eller självkänsla, hur dolda giftpilar har sänds ut eller hur man har blivit manipulerad och förd bakom ljuset.

Kommunikation präglas av vår moraliska standard: vad vi kan nännas att göra emot vår nästa. Vanligtvis nänns vi ganska mycket, vilket naturligtvis ofrånkomligen faller tillbaka på oss själva. Det vi drabbas av är alltid ett led i gudomens moraliska undervisning.

När vi ställer frågor där vi på förhand har laddat orden med en viss grad av tyngdenergi i form av underförstådda anklagelser eller förment rättfärdighet, måste vi också räkna med att få tillbaka svar som är behäftade med samma kosmiska mix av tyngd, känsla och intelligens som vi har sänt ut. Att ställa helt oskyldiga, icke angripande frågor som inte har tillstymmelse till att vilja ställa den andre parten emot väggen kräver en viss moralisk mognad. Den har vi kanske i många fall, men förmodligen inte på de områden där vi stöter på tröskelns väktare som vaskar fram de ofärdiga tendenserna inom oss eller hos dem vi kommunicerar med. Vi är partiska i vår frågearsenal, förväntar oss att den som svarar ska svara på våra villkor, utifrån vår verklighetsuppfattning, utifrån vår förståelse av orden och tingen. Hur skulle detta kunna låta sig göra? Vi lever ju i olika verkligheter, har olika erfarenheter och förstår därmed livet på olika sätt. Allt detta talar för att det ofta är klokt att vara försiktig med hur man frågar och vad man förväntar sig för svar. Det rör sig enligt min mening om en ödmjuk inställning till vad som egentligen är sanning, vilket inte är detsamma som att fullständigt ge avkall på den egna sanningen, dock med det förbehållet att det kan visa sig att den faktiskt var behäftad med allehanda vanföreställningar. Vägen till invigning går genom att inse ”att vi nu visste, att vi ingenting visste.” (Kapitel 5, Vägen till Invigning). Det sätt på vilket vi ställer frågor säger ofta mycket om hur vi själva vill bli uppfattade, hur vi förstår verkligheten, vilka problem och svårigheter vi brottas med och vilka ömma punkter vi har i vår personlighet. Det är inte alltid möjligt för den som besvarar frågorna att leva upp till de energier som frågorna har ”laddats” med. Ibland är det helt enkelt bäst att låta en del frågor vara obesvarade, särskilt om man vet med sig att man riskerar att dras in i en labyrint där ens ofärdiga sidor och dräpande tendenser leder en bort ifrån ljuset och öppningen. Men vi måste förvisso lära oss att bemöta livet i alla dess mångskiftande kosmiska rum och komma till klarhet med vilka vi djupast sett är.

Ett moraliskt dilemma – insektskarma ger insikt? 18 augusti 2009

Posted by Mic in Karma, Moral.
add a comment

(reds. anmärkning: nedanstående inlägg är skrivet av Olav Johansson till Martinus Fria Forum. Publiceras här också med Olavs godkännande)

Hej alla!

För att visa att ryktet om MFF:s död är överdrivet, och att moraliska problemställningar också kan behandlas här, som Anita efterlyste mer av härom dan, så vill jag här ventilera en för mig just nu aktuell moralisk problemställning. Vi har nämligen fått tillökning hemma hos oss i sommar – av ett helt getingbo! Boet har dom byggt – och bygger fortfarande på verkar det som – under ett bord på vår balkong. P.g.a. den väl valda placeringen, där dom ju också har ett bra regnskydd, dröjde det rätt länge innan jag upptäckte vad som pågick där under bordet. Jag som ofta vid denna årstid sitter och läser på balkongen noterade visserligen att enstaka getingar ofta surrade runt där – men det är ju i och sig inte ovanligt på sommartid och enstaka getingars surrande stör mig normalt inte särskilt – men det var först när jag i ett oförsiktigt ögonblick råkade stöta till bordet som jag blev varse att det inte handlade om enstaka getingar, utan tämligen många…

Jag såg till att snabbt förpassa mig på andra sidan balkongdörren och avvaktade sedan tills de ”surrat av sig” innan jag vågade gå ut dit igen och inspektera situationen närmare. Sedan har vi upprätthållit en ”fredlig samexistens” getingarna och jag. De stör mig inte – inte nämnvärt mycket i alla fall – om jag inte stör dem (jag aktar mig förstås för att återigen göra någon oförsiktig rörelse som kan stöta till bordet, som ju är deras ”botak”). Men situationen är ju ändå inte helt oproblematisk, som ni kanske förstår. Jag tänker också på att de kanske är i färd med att föröka sig ännu mer

Jag kan också se att det finns ett karmiskt moment i situationen, eftersom vi för nu kanske 10 år sen också hade ett getingbo på balkongen i den lägenhet där vi då bodde (i samma hus, men inte samma lägenhet och balkong alltså). Den gången löste jag problemet på det kanske inte helt moraliskt klanderfria sättet att jag placerade en hink full med vatten under boet och sedan stötte till boet med en käpp, så att det lossnade och ramlade ner i vattenhinken. Jag vet inte om det var några getingar som druknade på det sättet – jag minns i alla fall inte att jag upptäckte några kringflytande getinglik i vattnet, men jag vågade förstås inte kolla så noga – men det annars så vällimmade boet upplöstes i alla fall efter en stund i vattnet och getingarna flyktade någon annanstans (kanske till någon annans balkong?). Men nu har de alltså – helt i enlighet med karmalagens mekanismer – återvänt till vår balkong… Så finns det någon vänlig själ där ute som har något gott råd att komma med? Förutom det där med vattenhink och käpp alltså. Det verkar ju inte vara någon riktigt långsiktigt hållbar lösning – karmiskt sett i alla fall…(men jag utesluter inte att jag kan bli tvungen att akut lösa problemet på samma sätt igen om inget annat hjälper. Getingar är kanske förhoppningsvis simkunniga??? Men det är ju förstås under alla omständigheter tråkigt att behöva sabotera deras flitiga arbete med att bygga sitt vackra hem…).

Jag kan också apropå detta med insektskarma berätta att jag för nu kanske 20 år sen – när jag bodde i en lägenhet på bottenvåningen i ett hyreshus där bara lägenhetsdörren skilde mig från gårdsplanen utanför – upptäckte att jag en vårdag hade en massa små svartmyror inne i lägenheten. Upptäckten skrämde mig inte direkt, eftersom jag redan från barnsben varit en passionerad myrforskare (de första sex åren av denna inkarnation är jag uppväxt på en skärgårdsö i Norrbotten, där jag nästan inte hade någon lekkamrat i min egen ålder. Men vi hade en stor myrstack i närheten av vårt hus och den fascinerade mig till den grad att jag kunde stå i timmar och observera allt spännande som försiggick där!). Och eftersom jag på den tiden bodde ensam tyckte jag nästan att det var trevligt att myrorna ville göra mig sällskap… Men när jag någon dag senare upptäckte att mina myrvänner blivit så sällskapliga att de också ville dela mitt bröd – några av dem hade lyckats ta sig in i ett öppnat brödpaket – så kände jag att det nog var dags att vänligt be dem lämna lägenheten. Hur gör man då det? Ja, jag använde bönen. Och det fungerade med nästan omedelbar verkan. 1-2 dagar senare kunde jag inte upptäcka en enda myra i lägenheten! Och de återkom aldrig heller. Om det berodde på min bön eller något annat vet jag naturligtvis inte. Men att de försvann väldigt plötsligt – och för mig oväntat snabbt – är i alla fall ett faktum.

Naturligtvis har jag prövat samma utväg denna gång – att be alltså, men hittills utan synbart resultat. Getingarna finns ju kvar. Jag har då tänkt att jag kanske skall ta det som en övning i att kunna samleva fredligt och utan fruktan med dessa små tigerrandade vänner. Och det verkar ju fungera – bara jag kan undvika att stöta till bordet alltså… Martinus skriver någonstans, som ett svar på en fråga han en gång fick, att djur – inte ens sådana djur som bär på stora tigerränder – normalt inte attackerar människor som inte är rädda för dem eller provocerar dem (fast sådana som har stora tigerränder kan ju också, om de är tillräckligt hungriga eller utsvultna, betrakta en människa som ett mål mat på två ben). Det gäller nog också getingar, tror jag. En del människor blir ju alldeles panikslagna om en geting flyger förbi och börjar slå och vifta vilt omkring sig, och då löper de naturligtvis risk att bli attackerade och stuckna. Men om man bara tar det lugnt och ”gillar läget”, så händer ingenting farligt. Det är i alla fall min erfarenhet. Sedan kompliceras förstås situationen av att man, som i vårt fall, har en liten dotter hemma som man inte vill utsätta för risken att bli getingstucken. Men hon går i alla fall än så länge inte ut på balkongen…

Är det förresten någon som vet hur länge getingar kan bo kvar i ett sådant bo? Försvinner de när kylan kommer eller kan de till och med övervintra i ett sådant ombonat bo med bordstak därtill?

Som ni som besökte Klint under de sista veckorna på sommarsäsongen i år vet, har också Danmark – och delar av sydsverige har jag hört – varit drabbat av en speciell insektskarma denna sommar, som i form av en fullkomligt osannolikt massiv nyckelpigeinvasion, kulminerade i månadsskiftet juli-augusti. Det var som dom där gräshoppsinvasionerna man läser om i GT i Bibeln… Jag minns speciellt en afton när jag var ute på en joggingrunda vid Sonnerupsskogen där och skulle springa hemåt längs med stranden. Jag har aldrig varit med om något liknande. Luften var så full av nyckelpigor vid havet den kvällen att det var omöjligt att inte få munnen full av dem om man sprang med öppen mun. Jag fick alltså vackert stänga munnen och gå i maklig takt hemåt i stället och minst en gång i minuten skrapa av drivor av hundratals nyckelpigor som fastnat på min t-shirt. Och hur det såg ut på marken ska vi bara inte tala om. Så rött blir det aldrig ens i lingonskogen ett ”lingonår”. Det var bara att blunda och vada hemåt bland drivorna av levande och döda nyckelpigor. Det måste ha varit miljoner och åter miljoner bara på den sträcka av några kilometer som jag gick den kvällen… Frågan är: var kom alla ifrån??? Och vad skall det betyda?

undringar och hälsningar i augustinatten
från Olav Johansson