jump to navigation

Vad är verkligt? 10 augusti 2011

Posted by Mic in Döden, Lidandets mening.
6 comments

För många år sedan stötte jag på en bok med titeln Dubbla verkligheter. Jag minns inte om jag läste den så noga, men samme författare hade också skrivit boken Ovetande och vetande som vi använde som kurslitteratur i ämnet sociologi. Båda böckerna tilltalade mig, kanske för att jag började ifrågasätta just vad som kunde betraktas som den hållfasta, konkreta och greppbara verkligheten och vad som var möjligt att förstå och veta om denna ”verklighet”. Någonting sa mig att det inte riktigt var som jag fram till dess hade trott: att livet här och nu, den materiella, fysiska tillvaron var allt som faktiskt existerade och allt tal om något överfysiskt eller icke synligt endast hörde samman med övertro och religiösa föreställningar och därmed också något overkligt.

Dessa böcker antydde en form av vetande som var otillgängligt och dolt; de spred tankar om en verklighet bortom förnimmandet, men som ändå fanns där och enligt författaren tedde sig precis lika så verklig som den jag kunde se och höra, känna och uppleva mitt i vardagen. Vår sociologilärare, som med akademiska ögon sett tedde sig något kontroversiell, menade dessutom att det var möjligt att börja uppleva något av denna osynliga värld, eller att vi åtminstone skulle frigöra vår kreativa förmåga om vi slutade ta den vardagliga världen för given och istället försökte se världen ur ett annorlunda perspektiv.

Det blev upptakten till en slags inre förvandlingsprocess som öppnade upp mitt sinne för att allting kanske var något annat än vad det föreföll att vara. Det var inte en odelat positiv upplevelse, ty nu hotade marken att rämna under fötterna och jag kunde inte längre vara säker på något, för känslan av säkerhet var just det som ställde upp hinder för att se bortom det vardagliga och taget-för-givna i tillvaron.

Fanns döden som en obeveklig mur mellan existensen och icke-existensen? Eller var döden bara övergången till en annan slags upplevelseform som vi ännu inte kunde förnimma? Sett ur detta perspektiv skulle ju döden faktiskt inte existera, mer än som en föreställning om ett ”icke-vara”. Och om döden inte existerade: vad betydde detta för livets faktiska innebörd och vara? Då måste ju livet vara något helt annat än det vi tror?

Jag minns att dessa och liknande tankar under en period ledde till existentiell oro som jag inte riktigt kunde befria mig ifrån. Hur skulle jag få veta om det jag upplevde faktiskt var verkligt och hur skulle jag förhålla mig om det skulle visa sig vara – något helt annat? Jag var tvungen att läsa vidare, det gick inte återvända till en verklighet som alltmer började förlora sina fasta konturer.

Utforskandet ledde omsider fram till den kosmiska världsbilden som Martinus beskriver i sitt huvudverk Livets Bog. Och kanske kan man lockas att tro att jag därmed hade fått ro i mitt inre beträffande verklighetens natur och dess avgränsning gentemot det overkliga. Till viss del blev det nog så eftersom Martinus presenterar en heltäckande förklaringsmodell över världsalltet som omfattar alltifrån Gud och religion till vetenskap och politik; han förklarar människans nuvarande situation och sätter in vardagen i ett allomfattande utvecklingsperspektiv där ingenting sker förgäves utan allting tvärtom är ett led i den gudomliga skapelseplanen, såväl ”död och förintelse” som livsupplevelsens kulmination i det sexuella mötet mellan två levande varelser. Livet ska helt enkelt betraktas som ett fullkomligt konstverk, ett evigt pågående projekt som kommer allt och alla till glädje och gagn. ”Döden” är, som jag redan då misstänkte, en tänkt företeelse och någonting vi absolut inte behöver vara rädda för.

Men inte bara ”döden” utan hela livsupplevelsen vilar i själva verket på att ingenting djupast sett egentligen är vad det synes vara. Vi upplever enligt Martinus i skärningspunkten mellan det eviga och det timliga, det begränsade och det oändliga. Alla utryck för något begränsat och timligt döljer något evigt och obegränsat. Allting vi kan beskriva i tillvaron och hur det ter sig: litet, stort, vackert, fult, mörkt, ljust, är endast uttryck för hur det upplevs ur ett visst perspektiv. Men denna perspektiviska upplevelse är dock en högst påtaglig illusion och därmed också verklig för upplevaren och skaparen som i sig själv representerar det obegränsade, stilla och eviga.

När jag idag upplever något som ”overkligt” handlar det om att jag inte kan förstå eller förnimma detta något ur mitt nuvarande perspektiv. Det kanske befinner sig för långt bort i horisonten eller på ett intellektuellt eller känslomässigt plan som jag ännu inte kan ta till mig. Oftast rör det sig om en ”känsla av overklighet” när någonting nytt och främmande inträffar, som när en kär vän hastigt lämnar det jordiska och går in i en verklighet som jag, ännu så länge, inte dagsmedvetet kan uppleva eller förstå, annat än i teorin. Det overkliga kan naturligtvis också vara något glädjefullt och oväntat, som när den ”döde” visar sig i natten och utstrålar en livskraft som får vännen att framträda som mera levande än när han stod i beredskap att lämna jordelivet. Det verkliga och overkliga byter så att säga plats. Vi säger: ”det var så verkligt… som om han faktiskt stod där.” Men säkra kan vi ju trots allt inte vara. Alla ”övernaturliga” upplevelser kan på detta sätt te sig overkliga trots att de kanske ur ett specifikt perspektiv är mera verkliga än det vi upplever varje dag.

Det overkliga kan lika gärna framträda i vardagen, på jobbet, när man ifrågasätter vad meningen är med alla krav och utmanande uppgifter. Det visar sig i familjelivet när någon blir lämnad eller går igenom en kris för att kärleken tycks ha slocknat. Lidandet är förmodligen den upplevelseform som vi har allra svårast att förstå, samtidigt som ingen kan bestrida påtagligheten av själva lidandets upplevelse. På samma sätt är sorgen lika påtaglig över den bortgångne vännen som känslan av overklighet när man inser att det inte längre går att komma över på en kopp kaffe eller slå en signal för att höra hur dagen har varit.

Det verkliga är det viktiga, det som påkallar uppmärksamheten och upptar vårt koncentrerade medvetande. Kanske kan det vara sådant vi längtar efter och värderar: kärlek, gemenskap, samhörighet, människor vi tycker om, musik vi älskar att lyssna till. Allt sådant som ger trygghet, säkerhet – och mening. När vi har svåra stunder drömmer vi oss bort till tider som betytt mycket för oss. Minnena kommer tillbaka och det är som om vi vore där igen, tillsammans med den älskade och ett liv som framstår som mera verkligt än nuet.

Martinus menar att spiralkretsloppets kosmiska sommartid inträffar i salighetsriket, där vi lever i vår inre minnesvärld och ser tillbaka på det förgångna i ett förklarat ljus. En större salighet och njutning går det inte att föreställa sig. Ändå lever vi ”bara” i minnena av det som en gång var. Kanske är det först då vi till fullo förstår verklighetens natur.

Guds skaparverkstad 24 januari 2010

Posted by Mic in Döden, Det kommande världsriket.
add a comment

Efter ett par behagliga semesterveckor omkring jul befann jag mig åter på kontoret, slog på datorn och konstaterade att arbetsuppgifterna hade vuxit till ett berg som nu skulle bestigas i små etapper; berget bestod av ilsket röda påminnelser i datasystemet. ”Du ligger efter, varför gjorde du inte den här uppgiften tidigare? Försök att strukturera din tillvaro lite bättre”, uppmanade den rättrådige slavdrivaren i mitt inre.

Jag hade beslutat mig för att behålla lugnet, ”come what may”, och började helt sonika med den översta uppgiften i listan. ”One day at a time”, sjöng Elton John i bakhuvudet, samtidigt som jag försökte erinra mig vikten av att ta ett andrum när någon obehaglig förnimmelse kom över mig. Ett djupt andetag och slutna ögon: ”hur känns det här då?” frågade jag mig själv. ”Som att vara fångad i ett 40-timmars mentalt fängelse varje vecka” ville jag svara, men undvek att intellektualisera känslan. Konstaterade att lugnet infann sig ganska snabbt och gick över till att kolla mejlen. Trettio mejl på två veckor, det var inte så farligt. Emma skulle vara ledig till nästa måndag, Lisa var hemma för vård av barn. Ja, hon ska väl inte jobba så mycket mer, tänkte jag. Härligt att hon blev antagen till den där utbildningen andra året hon sökte. Hon kommer att bli en utomordentligt duktig personalkonsulent: alltid positiv, benägen att se lösningar, alltid tid över om man behöver prata en stund. Det var ett lyft när hon började hos oss och det kändes vemodigt att hon förmodligen skulle lämna oss snart.

Lisa tillhör den där ovanliga sorten som har hållit samman med sin man sedan de båda var i tonåren. Efter gymnasiet skildes de åt för att studera på var sitt håll, men det verkar bara ha stärkt dem i deras övertygelse att de ville fortsätta leva tillsammans. Nu har de två barn som har funnit sig tillrätta på dagis. Under julen hade de visst tänkt åka till mor- och farföräldrarna på Öland där de är uppvuxna.

Veckan rusade framåt, i vanlig ordning, och Lisa syntes inte till. Jag tänkte inte mycket på det, det är inte särskilt ovanligt att delar av personalstyrkan är hemma för att ta hand om sina barn.

Det var dags för personalmöte och chefen hälsade oss välkomna till detta första möte för året. ”Som ni ser är vi inte alla här i dag”, började hon. ” Jag har tyvärr ett tungt besked att meddela er från Lisa.” Jag skärpte uppmärksamheten, trots att jag kände mig allmänt ur slag efter en natts dålig sömn. ”Ja, ni kanske har undrat hur det är med hennes pojke, och jag har inte kunnat säga något tidigare, men Lisa har bett mig berätta för er nu att det är så att han har drabbats av cancer i binjurarna.”

Jag blev fullständigt förstummad, tillintetgjord och kämpade för att behålla fattningen. Mina kolleger drog efter andan och såg på varandra med chock i blicken. Jag kunde inte möta dem utan såg ut genom fönstret. Chefen hade tryckt på en knapp som fick alla känslor av sorg och medkänsla för Lisa och hennes familj att sippra ut. Kontrasten mellan bilden av den förväntansfulla Lisa som äntligen skulle få ta steget mot något hon väntat på att få göra sedan länge och en Lisa som mitt under familjehögtiden drabbats av ett chockbesked om sin tvåårige son blev för en stund outhärdlig. Det kunde inte vara möjligt att Gud arbetade på det sättet. Inte nu, inte för Lisa, inte för en liten pojke som inte ens förstår varför läkarna måste göra honom så illa, som inte förstår vad som händer…

Jag önskar att händelsen inte vore sann utan uppdiktad av mig själv här och nu. Men jo, precis så overklig ter sig den sanna verkligheten. Och precis lika verklig är de senaste dagarnas inferno på Haiti eller annorstädes där människor kämpar för sina liv i efterdyningarna av katastrofer som till synes sker utan förvarning, utan mening, utan pardon, med eller utan andra människors inblandning.

För någon kväll sedan såg jag ett program om offren för bomben i Hiroshima, om hur något som människor själva har frambragt skapade död och förintelse för tusentals och åter tusentals människor utan urskillning. En mor såg sitt barn brännas till döds eftersom hon inte kunde rädda det undan all bråte som höll fast barnet nära lågorna. Hur kan man leva med en sådan erfarenhet utan att känna en förlamande bitterhet gentemot livet eller Gudomen? Hur kan människor glädjas åt ett lyckat uppdrag samtidigt som soldater i det andra landet gör allt de kan för att rädda massorna undan ytterligare lidande? Scenerna som utspelade sig efter bomben syntes helvetiska. Och det var människan som skapade detta helvete. Jag tänker på detta när jag hör om amerikanska hjälpinsatser som sätts in i Haiti. Om hur märkligt det är att människor är lika benägna att hjälpa andra människor när det är ”slumpen” som orsakar helvetet som de är att själva skapa detta helvete om det gagnar de egna intressena. Människan är ett märkligt djur, ett djur under förvandling. Kommer atombomber återigen att fällas i civiliserade områden? Kommer människan någonsin till insikt om att vägen till fred går genom att vända den andra kinden till, genom att undanröja varje tendens till hat, vrede och förföljelse gentemot sin nästa?

Guds skaparverkstad åstadkommer död och förintelse, sorg och lidande såväl i det lilla som i det stora. Lisas privata helvete för närvarande överskuggar förmodligen allt som kan tänkas ske i världen omkring henne. Jag vågar inte tänka på vad som skulle hända om hennes lilla son inte klarar sig igenom krisen. Jag har tillräcklig tillit till Gudomen för att förstå att det som sker med barnet är nödvändigt och att livets utslocknande aldrig sker i egentlig mening. Men jag oroar mig för vad det ska göra med Lisa. Hur ska de komma vidare, om det värsta händer? Hur ska hon kunna glädjas igen? Kan hon förstå att allt sker till det bästa; att det, hur absurt och cyniskt det än kan förefalla, aldrig sker något i tillvaron som inte i minsta detalj är en del av Guds plan med varje levande väsens personliga utvecklingsbana?

Jo! Jag tror att vi alla, djupt någonstans inom oss, aldrig helt kan göra frigöra oss från ett litet hopp om att det trots allt finns en mening, att ingenting sker förgäves och att vi förmår mycket mer än tror. Vi kan resa oss ur de allra mest fruktansvärda sorgerna och besvikelserna och känna en frid och frihetskänsla när tiden har gett oss tillbaka livslusten och insikter träder fram som vi aldrig hade kunnat nå utan våra erfarenheter. Det kommer att bli bra Lisa. Du ska se, att någonting kommer att ske som du aldrig hade kunnat föreställa dig.

Tankar om livet och döden 10 januari 2010

Posted by Mic in Döden.
Tags:
6 comments

Döden är enligt Martinus en illusion. Vi kan inte dö. Livet är evigt och något som är evigt kan varken ha någon början eller något slut. Vi kan aldrig någonsin upphöra att uppleva, även om vi i våra svåraste stunder önskar oss bortom all upplevelse, bortom allt varande.

Men upplevelser bygger på kontraster: för att kunna förnimma ljus måste vi uppleva mörker. Djupast sett existerar heller inte mörker som något ont eftersom det är en ofrånkomlig del av skapelseprocessen. Martinus kallar det för ”det obehagligt goda”. Att vi upplever det mörka som obehagligt beror på att vi för närvarande längtar efter ljus och är mätta på mörkerupplevelser. Om något upplevs som ljust eller mörkt beror således på ur vilket perspektiv det upplevs.

Det är förstås teorier för oss. Vi har inte samma förstahandskunskap som Martinus, saknar intuitiv förmåga att genomtränga livsmysteriets absoluta lösning. Det är alltså fullt naturligt att vi stundtals drabbas av existentiell ångest och oro för att förlora vårt liv, eller dem som står oss nära. Döden skulle ur ett materialistiskt perspektiv innebära den ultimata förlusten, medvetandets utslocknande och således förlust av allt livet kan erbjuda: vänskap, harmoni, inspiration, lust, kärlek.

Om döden kan liknas vid en förlust så innebär det att vi många gånger i våra liv upplever små ”dödsfall”, små ”dräpande episoder” när någonting förändras: när någon lämnar oss, när vi byter yrke, när vi flyttar, när det som en gång har inspirerat oss numera känns likgiltigt och ointressant. Det som är viktigt ändrar skepnad eller karaktär allteftersom vi rör oss genom erfarenhetsoceanen.

Eftersom förändring inte alltid sker med vårt eget medgivande, tenderar vi att hålla fast vid det som betyder något för oss: en kärlekspartner, våra ägodelar, bilden av oss själva och våra principer eller föreställningar om livet och tillvaron. Det ger oss trygghet och lindrar oron från den hotande ”döden”.

Ofta behöver vi en liten knuff utifrån för att vi ska våga ta steget till förändring. Gud är vänlig nog att ge oss denna knuff i form av en annan människa som kanske förklarar att: ”vi kan inte leva tillsammans längre, jag har träffat en annan” eller ”ledsen att säga det så här, men vi måste skära ned på personalen och du tillhör dessvärre en av dem som måste gå”. Knuffen kan också bestå i att vi känner en stark attraktion till någon ny företeelse i livet. Något ”drabbar” oss med hela sin kraft och ger oss inspiration att bryta med gamla livsmönster eller vanor. Förälskelse, naturligtvis, men det kan också vara en ny spirande förmåga, ett intresse eller en inre känsla eller övertygelse som inte funnits där tidigare.

Insikter har denna karaktär av inspirerande förändringsimpulser. De kommer som en följd av erfarenheter. Plötsligt förstår vi något, om livet, om oss själva, som har varit fördolt tidigare. En dag för många år sedan hade jag en förnimmelse av att jag aldrig behöver vara rädd att förlora dem jag älskar. Bandet mellan oss har inget med tid och rum att göra, inte ens döden förmår klippa av det. Jag skrattade till för mig själv: vad hade jag att bekymra mig om? Vilken befrielse! Inte heller min egen död skulle kunna skilja oss åt i verklig mening; jag ”visste” (det var åtminstone min förnimmelse) att vi skulle fortsätta vår resa tillsammans. Jag tror att händelsen inträffade efter en tids existentiell oro och funderingar kring livet och döden. Jag hade vid denna tidpunkt inte börjat studera den andliga vetenskapen, men det var ganska kort därefter eller runtomkring denna tid som jag fick en impuls från en studiekamrat som nämnde att han hade hört talas om en dansk filosof som menade att livet varken har någon början eller något slut.

Vilka förändringar har präglat ditt liv? Vilka händelser har fått dig att vända om, att byta inriktning, att bryta upp? Vad eller vem inspirerade dig? Det som innebär en ”liten död” innebär samtidigt en ny födelse, ett nytt ”liv”. Kanske föregås varje förändring av något som kan liknas vid existentiell oro eller rädsla, även om förändringen är önskvärd. ”Vad ska det nya innebära? Vågar jag släppa taget om det gamla? Kommer jag att klara av mitt nya jobb? Kommer vi att fortsätta älska varandra”?

Den andliga vetenskapen förklarar för oss hur viktigt det är med tillit till den gudomliga världsplanen, att vi alla är ett med Gud och att vi egentligen aldrig är åtskilda från Gud, trots att denna upplevelse är mycket stark under den materialistiska epoken. Vi är alla i färd med att utveckla vår dialog med gudomen genom våra medväsen i livets direkta tal. Vi måste lära oss att läsa i ”livets bok” för att förstå vad Gud vill säga oss med det som händer oss varje dag och vi ska inte känna rädsla eller oro. Döden existerar inte, annat än som en nedbrytande kraft som är nödvändig för att något nytt ska kunna skapas.

Under mörkrets epok är emellertid döden och den dräpande principen i allra högsta grad närvarande som upplevelseform. Vi utför alla mindre dråp gentemot vår nästa när vi låter de djuriska tendenserna ta överhanden. I en intim partnerrelation kan förälskelsens baksidor låta vreden, svartsjukan och äganderättskänslan sabotera livsmodet för båda parter när smekmånadsperioden är slut, om inte de mänskliga förmågorna kan överbrygga svårigheterna. Djuret inom oss lockas fram i livets alla prövningar.

Allt det vi gör mot vår nästa medför konsekvenser, påverkar vårt öde, och det djuriska kommer så småningom att ge vika för det mänskliga. Det gamla medvetandet bryts ned, dör, och ger plats för ett nytt baserat på dubbelpolighet och nästakärlek.

Det får mig att tänka på några vackra rader av Karin Boye:

 Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont, när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

 Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
                      och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                      som skapar världen.