jump to navigation

Humanitetens växtvärk – Seminarium med Solveig Langkilde 18 mars 2012 19 mars 2012

Posted by Mic in Det kommande världsriket, Föredrag.
1 comment so far
Annonser

Varför konspirationsteorierna har fel 07 maj 2011

Posted by Hans O in Det kommande världsriket, Nyheter, Om Martinus, Utveckling av psyke och samhälle.
16 comments

Eftersom en del Martinusintresserade är så svaga för konspirationslitteratur, tycker jag det är på sin plats att påminna om att det är en stor skillnad mellan budskapen i dessa  och Martinus uppfattningar. Vi befinner oss i ett kritiskt skede i mänsklighetens utveckling mot högre medvetande. Man kan säga att jordklotsväsendet nu håller på att göra upp med några av sina lägre sidor. Bland annat handlar det om diktaturprincipen är på väg att övervinnas. Boken Den andliga vetenskapens nödvändighet handlar om just det som titeln anger. Martinus skriver bland annat att ”jordmänsklighetens verkliga och absoluta räddningsplanka i dess nuvarande kulminerande mörkertillstånd” [är] ”skapandet av en verklig konkret vetenskap på tanke- eller själslivets område.”

Det är denna inre sida bakom alla yttre manifestationer som är just den ”osynliga makt” som styr och bestämmer vart utvecklingen ska leda. Alla människor har denna ”osynliga makt” i sitt medvetande.  Ju mer klara vi är över denna osynliga makt, desto bättre representanter blir vi för jordklotets högre medvetande.

En numera avliden Martinusvän, Lars-Olof Hammarberg, skrev i ett inlägg att denna högsta makt på jordklotet i ett inlägg:

”Som motvikt till konspirationsteorier kan det vara upplysande att läsa Martinus kosmosartikel ”Skyddsänglar i nationens tjänst” (1-1998).
Martinus skriver där bl.a., att… ”den högsta auktoriteten i jordens område är jordklotets jag. Alla andra maktfaktorer i dess område, såsom de kända stormakterna, är alltså inte den högsta auktoriteten på jorden. Jordjaget i förening med sin ande är själva klotets absolut suveräna eller verkliga kung. Om en stormakt ska falla eller gå framåt, om en ras ska utvecklas i den eller den riktningen, om landgränser ska läggas här eller där, om nationerna skall förenas till en värld eller fortsatta att vara splittrade i inbördes motsatta stater och därmed alltjämt vara en källa till krig och ofred bland människorna, är en fråga som uteslutande kan avgöras av jordens sanna kung, jordanden eller jordjaget…”

I boken Den andliga vetenskapens nödvändighet beskriver Martinus hur diktatorstendenserna ännu är levande i jordklotsjagets medvetande. Man kan uttrycka det så att det pågår en ”inre uppgörelse” inom jordklotsväsendet. Vi har sett hur diktaturländer går över till ett slags begynnande demokrati när diktatorsprincipen förlorar en del av sitt fotfäste. Under 1970-talet var det diktaturerna i södra Europa som utvecklades på detta sätt, runt 1990 var det dags för diktaturerna i östra Europa och nu 20 år senare sker en sådan diktaturprincipens kris i form av upprorsrörelserna i norra Afrika och Mellanöstern. Jordklotet är alltså på väg att lämna sitt diktatorsmedvetande.

I relationerna mellan världens länder gäller dock fortfarande diktaturens princip. Likaså i jordklotets ekonomiska system, den av Martinus benämnda bankkontokulturen. På denna internationella nivå har klotet ännu en väg att gå på vägen mot verklig demokrati, vilket är detsamma som verklig kommunism. Om detta vet det stora flertalet i vår samtid nästan ingenting. Både ”demokrati” och ”kommunism” – som båda står för höga ideal – har utvecklats till något som är nästan motsatsen till idealen. Den negativa spiral som denna utveckling innebär kommer att fortgå ytterligare en tid, menar Martinus i avsnittet ”Kommunism och demokrati”. I själva verket har vi levt i ett ”fall mot diktatur” under ganska lång tid. Martinus skriver bland annat så här om detta (min översättning här och nu):

”Filosofiska idéer eller synpunkter har inte kunnat ge människorna den nödvändiga själsliga insikten som kunnat förhindra det väldiga fall mot totalitarism eller diktatur, som alla stater av i dag befinner sig i, oberoende av vad de kallar detta fall eller detta deras fysiska och själsliga öde för närvarande, oberoende av om de kallar detta sitt tillstånd för ’demokrati’ eller ’kommunism’. Båda dessa två uppfattningar började på sin tid som utmärkta teoretiska idealsystem, men fick inte särskilt lång levnadstid till följd av en osynlig makt som människorna ännu inte är på det klara med. Denna makt tvingar oundvikligen alla politiska system av i dag, både i väst och i öst, både i syd och i nord, mer och mer in i diktatur. Diktatur berövar mänskligheten friheten. Detta berövande skapar hat och begär efter befrielse från oket, skapar upprorstendenser mot systemet.

(Den andliga vetenskapens nödvändighet, kap. 9)

Vart är vi då på väg? Vad är då lösningen på detta? Ja, det är både skrämmande och spännande. Men jordklotet vet vad det gör, och vi kan välja att delta i förvandlingen mot ett kärleksfullt världssamhälle eller försöka stoppa den, likt ”myggan som försöker flyga mot stormen”. Jordklotsjaget går sin väg.

Det handlar bland annat om – skriver Martinus i samma bok  – att diktaturprincipen visar sig som ett ”förstärkt uppblossande av ’nationalismen’ eller dyrkandet av den egna staten på bekostnad av andra stater”. Den problematik som detta leder till, kan inte lösas av de enskilda staterna, utan vi närmar oss ett internationellt demokratiskt styre. Denna världsstat och världsdomstol växer nu gradvis fram inför våra ögon, även om det är svårt att se det med jordmänskliga ögon. Men tack vare den ”osynliga makt” som står bakom händelsernas gång, kommer jordklotet att gå vidare i sin utveckling. Det är jordjagets ljusa skyddsängel som kommer att garantera det.

Mellan himmel och jord 13 mars 2011

Posted by Mic in Det kommande världsriket.
add a comment


Jordiska ”födslovärkar”


av Olav Johansson

[Följande artikel har tidigare varit  publicerad i Kosmos nr.  9 – 2005 och skrevs förra gången det inträffade en jordbävning och tsunami med samma magnitud som nu skett i Japan./Reds. anmärkning]

”Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det blir jordskalv på den ena platsen efter den andra och det blir hungersnöd. Detta är början på födslovärkarna.” (NT: Markus 13:8).

Genom två av de starkaste jordskalven i modern tid i nästan samma område utanför Sumatra i Indiska Oceanen inom loppet av blott tre månader har detta 2000 år gamla profetiska uttalande fått en förnyad – och för många människor måhända också skrämmande – aktualitet. Något som symboliskt även understryks av dessa bägge jätteskalv ägde rum på annandag jul (9,3 på richterskalan) respektive annandag påsk (8,7 på richterskalan). Jul och påsk är ju de två största högtiderna som firas till minnet av upphovet till de ovan citerade orden. Är detta ”sammanträffande” bara en slump eller är det måhända avsett som en påminnelse om att den tid som nu stundar här på jorden – och meningen med den – är förutsagd redan för 2000 år sedan från en mental eller medvetenhetsmässig utsiktspunkt där alla jordiska orsak- och verkansamband kan överblickas eller genomskådas och därför också förutsägas?

Om det kan man ju tänka eller tro vad man vill. Men ett faktum som även den som bara räknar med ”hårda fakta”, dvs det som kan vägas och mätas, inte kan bortse ifrån avslöjas av följande tidningsnotis baserad på internationella vetenskapliga studier och statistik: 

”FN oroas nu över att världen drabbas av allt fler – och dyrare – naturkatastrofer. På 15 år har antalet människor som drabbats av stormar, jordbävningar, vulkanutbrott och torka tredubblats till 254 miljoner. Antalet naturkatastrofer har ökat från 261 stycken 1990 till 337 i fjol.”

Denna notis stod att läsa i Aftonbladet 2004-09-21, dvs några månader innan det första stora skalvet i Indiska Oceanen. Och nu när detta skrivs – i april 2005 – kan man praktiskt taget dagligen se och höra rapporter i våra media om nya jordskalv, vulkanutbrott, stormar m.m. i olika hörn av världen. Det senaste i raden i skrivande stund är ett par medelstora (men jämfört med Sumatraskalven små) jordskalv som drabbat de japanska öarna, vilket sker samtidigt som stora anti-japanska demonstrationer och attacker mot japanska intressen genomförs i grannlandet Kina av uppretade folkmassor. Att ”folk skall resa sig mot folk och rike mot rike” och att ”det blir jordskalv på den ena platsen efter den andra” verkar alltså som en prognos på god väg att gå i uppfyllelse…

Att detta är händelser och omvälvningar som även berör en makrokosmisk nivå framgår också av att smällen i Indiska Oceanen på annandag jul, enligt NASA-forskarna Benjamin Fong Chao och Richard Gross, var så kraftig att nordpolen flyttades två och en halv centimeter och dygnet förkortades med 2,68 mikrosekunder och det tillplattade jordklotet blev aningen ”slankare om midjan”. Minskningen av dygnets längd är så liten att den inte går att mäta. Men nordpolens nya position och jordklotets ändrade form kan möjligen gå att mäta med instrument på jorden och på satelliter (1).

Det stora skalvet den 26 december 2004 var ett av de kraftigaste som någonsin uppmätts och blev först klassat som 9,0 på den nya richterskalan. Senare och noggrannare undersökningar har visat att skalvets styrka i själva verket låg på 9,3. På den logaritmiska richterskalan innebär det en nästan tre gånger så stor energiutlösning jämfört med 9,0. Analyser av seismogram under lång tid efter jordbävningen visar att skalvet var det näst största sedan seismometern uppfanns för 100 år sedan. Bara megajordbävningen i södra Chile 1960 – som också orsakade en tsunami eller jätteflodvåg – var värre. Den hade magnitud 9,5 på richterskalan (2).

Jordklotets kris = en utrensningsprocess
Vad är det då vi bevittnar, kosmiskt sett?

Enligt Martinus kosmiska världsbild är ju jordklotet ett levande väsen, vari vi jordiska människor ingår som mikroindivider eller ”celler”, närmare bestämt ”hjärnceller”. Naturkatastrofer är sett i detta perspektiv reaktioner i ett levande väsens fysiska organism. Reaktioner som kan betecknas som ”psyko-somatiska” (fysiska reaktioner eller störningar som har psykiska orsaker).  

Att Kristus i citatet ovan betecknar dessa reaktioner som ”födslovärkar” är intressant, eftersom ”födslovärkar” ju är symptom på att något håller på att födas. Och Martinus kallar också den process som både jordklotet som levande väsen, och vi som dess ”hjärnceller”, nu står inför för ”den stora födelsen”. Det är en andlig eller kosmisk födelse som föregås av en psykisk ”utrensningsprocess”. Det är denna psykiska ”utrensning” som åstadkommer den stegrade frekvensen och intensiteten av ”psyko-somatiska” reaktioner i jordklotets organism. Ett fenomen som vi också kan känna igen från ”utrensningsprocesser” i vårt eget psyke och organism. Martinus skriver att ”alla dessa företeelser tillsammans är för jordklotsjagets organism och mentalitet ingenting annat än just den ovannämnda normala själsliga kris som alltid måste uppstå i en individs mentalitet, innan han helt blir tagen i besittning av ´den helige Ande´ eller når ´den stora födelsen´.” (3).

Det som ska ”födas” är ju inget mindre än ”en ny himmel och en ny jord”, som det heter i Bibeln. Det betyder inte en fysisk undergång av den ”gamla” jorden, men det betyder alltså att jordklotet för närvarande går igenom en psykisk eller andlig process som – på detta stadium av processen – också resulterar i allt fler och tätare förekommande ”psyko-somatiska” effekter.

En skribent på ett Martinus-inspirerat internetforum formulerade för en tid sedan följande i detta sammanhang berättigade eller motiverade fråga:

”Något jag inte kan förstå logiken i är hur en varelse som precis står inför att få det kosmiska medvetandet måste utsätta sig för en så förödande ´utrensning´ som när en stor del av det som motsvarar hjärncellerna ska rensas ut.”

En mycket berättigad fråga, som sagt, som skribenten säkert inte är ensam om. För den logiken är förstås inte alldeles självklar. Men låt mig först säga att denna ”utrensning” inte är av förödande natur för jordklotet, utan endast ett led i det Martinus ovan kallar den ”normala själsliga kris som alltid måste uppstå i en individs mentalitet, innan han helt blir tagen i besittning av ´den helige Ande´ eller når ´den stora födelsen´.” Och vi måste också för att bättre förstå detta tillfoga ett par kompletterande upplysningar som Martinus ger oss i detta sammanhang.

Jordklotet och dess ”hjärnceller”
I en artikel som heter ”De kosmiska krafterna bakom världsåterlösningen” skriver Martinus bl.a. en del om det han kallar ”makrorefleximpulser” på vår jordmänskliga nivå, dvs refleximpulser av jordklotets kommunikation med sina klotmedväsen. Martinus pekar i denna artikel på hur detta tagit sig uttryck genom det han kallar ”världsåterlösningsepoker” – totalt 4 sådana epoker beskrivs i artikeln. Epok nr 4 är den vi just nu är inne i och som betingas av jordklotets kommunikation med högt utvecklade klotmedväsen. Om denna nu pågående epok skriver han där bl.a:

”Mycket starka kosmiska makrorefleximpulser genomtränger mänskligheten och har redan åstadkommit en stor förvandling i dess mentalitet. Då vårt makroväsen jordklotet är inne i en begynnande upplevelse av den stora födelsen, är det inte så märkligt att det befinner sig i stor tankeaktivitet eller tankeutbyten med sina klotmedväsen i sitt eget mellankosmos. Dessa höga tankeutbyten med likasinnade klotväsen utgör i särskild grad grundenergikombinationer av intelligens och känsla, som i viss utsträckning genom klotets dubbelpolighet framträder som intellektualiserad känsla, som åter är detsamma som ren kärlek.” (4).

Martinus nämner också här att det är denna ”makrorefleximpuls” som bl.a. ligger bakom den otroligt accelererande tekniska utvecklingen under det senaste århundradet på vårt klot. Vi kan ju inte direkt uppfatta eller avläsa jordklotsväsendets kommunikation med dessa andra klotväsen. Indirekt kan vi visserligen i viss grad göra en sådan ”avläsning” eller tolkning av denna interplanetariska och makrokosmiska kommunikation genom de impulser som ligger till grund för t.ex. religioner och kulturer som har fötts och blomstrat under olika tidsepoker i vår historia. Vissa av dem kan nog till och med ses som ”kosmiska glimtar” i jordklotsindividens medvetande. Eftersom jordklotet nu står på tröskeln till att uppleva ”den stora födelsen” måste det ju ha upplevt ett antal sådana glimtar redan.

Det är alltså klart att det finns ett orsak-verkan-samband mellan det vi betraktar som vår yttre fysiska värld och klotväsendets inre tanke- och känslovärld. Men, som Martinus skriver i samma artikel, så finns det också en väsentlig skillnad mellan jordklotets och vår organismprincip. Jag citerar:

”Medan den jordmänskliga, fysiska organismen är avsedd som redskap för en helt fysisk aktivitet, är jordklotsväsendets fysiska organism, alltså det fysiska klotet, endast avsedd som redskap för en mindre fysisk aktivitet.” (5).

Det finns alltså en skillnad eller variation i de möjligheter och begränsningar som våra skilda organismprinciper medför. Vår organismprincip är ju på ett annat sätt ”mobil” på det fysiska planet, medan kloten hela tiden färdas i sina bestämda banor. Banor som bl.a. medför att de inte normalt kan komma i fysisk ”närkontakt” (om de kommer alltför nära resulterar det ju i katastrofer, som en gång också drabbade vårt klot när det fick sin nuvarande axellutning).

Det betyder att klotens upplevelse och inbördes kommunikation eller ”närkontakt” sker på tankeplanet (makrokosmisk ”telepati”). Martinus skriver i samma artikel att dessa makrokosmiska tankeutväxlingar ”bildar ett stort, verksamt område av strålar och vågor omkring det fysiska klotet” (6). Ett för oss osynligt område som är klotets primära upplevelse- och kommunikationssfär.

Jordklotet upplever alltså inte det fysiska planet på samma ”direkta” sätt som vi gör. Fast även vår upplevelse av det fysiska planet är ju, när allt kommer omkring, endast av ”indirekt” natur, eftersom alla upplevelser – vare sig de förmedlas av fysiska sinnen eller ej – är medvetandereaktioner…

Ytterligare en upplysning som Martinus ger, som kanske kan komplettera bilden, är att han menar att många jordmänniskor ännu bara är ”latenta hjärnceller” för jordklotet. I artikeln ”Vad betyder önskan om ett Gott Nytt År?”  beskriver han att dessa ”latenta hjärnceller” är de som ännu för ett övervägande vegetativt eller passivt och instinktstyrt liv. De är alltså ännu inte riktigt ”väckta” som ”hjärnceller” betraktade, men de ska bli det! Citat:
”Vi är här vittne till områden i jordklotets fysiska dagsmedvetande som ännu är latenta och outvecklade, vilket de naturligtvis inte skall förbli, då såväl jordklotsväsendet som mänskligheten är under utveckling.” (7).

Det kan man kanske jämföra med att en stor del av vår hjärnkapacitet också ännu så länge är latent eller obrukad enligt vad hjärnforskningen kommit fram till. Med andra ord en potential för vårt framtida kosmiska medvetande, eftersom naturen inte skapar något överflödigt eller onödigt.

Det är alltså inte så att man kan sätta ett likhetstecken mellan jordklotets egen mentalitet och den jordmänskliga genomsnittsmentaliteten i dag. Klotet befinner sig alltså i sin utvecklingsspiral perspektiviskt något ”före” dagens jordmänskliga genomsnittsmentalitet, men har alltså också ännu ofärdiga sidor, som motsvaras av dessa ännu mer eller mindre latenta eller outvecklade ”hjärnceller”.

Jordaxelns lutning
En ”psyko-somatisk” effekt, eller snarare defekt, av mer permanent natur hos jordklotet är ju dess axellutning som åstadkommer de starkt kontrasterande årstider som vi upplever t.ex. här på våra nordliga breddgrader. Om denna axellutnings orsaker och verkningar – liksom alltså om den ovannämnda psykiska ”krisen” eller ”utrensningsprocessen” i jordklotets medvetande – kan man läsa i Livets Bok del 3 stycke 657-68.

Martinus beskriver där denna axellutning som en form av ”invaliditet” hos jordorganismen, som dock, liksom alla smärtsamma erfarenheter, medför en forcerad andlig eller mental utveckling hos den drabbade. Det är ju på grund av dessa starkt kontrasterande årstider eller det fysiska klimatets bisterhet på bl.a. våra breddgrader, som klotets ”hjärnceller” tvingats utveckla en avancerad teknisk kultur i form av husbyggande, konstgjord värme, elektricitet m.m. för att överhuvud taget kunna överleva här. Om denna axellutning inte drabbat jordklotet skulle de fysiska förhållandena visserligen vara mer ”paradisiska” – i form av ett behagligare fysiskt klimat – men mentalt sett skulle både jordklotet och dess nuvarande ”hjärnceller”då ha varit ringare eller mer outvecklade väsen.

Det stora skalvet på annandag jul åstadkom alltså också en liten, men ändock mätbar, effekt (2,5 cm) på jordaxelns lutning. Betyder det att jordaxeln nu har börjat ”räta” på sig och att fler jättekatastrofer därför är att vänta?

Fler katastrofer kommer säkert, eftersom det ju hör till de ovan omtalade ”födslovärkarna”, men om vi får tro det Martinus skriver i Livets Bok 3 stycke 667, så kommer dock jordaxelns eventuella ”upprättande” att gå så långsamt och gradvis att det inte kommer att medföra några globala katastrofer för dess mikroliv. Men lokala katastrofer blir ju på sätt och vis också globala när det drabbar centra för en global turism som vi nu sett.

En ”flodvåg” av humanitet
”Det enda vi kan hoppas på är att denna jordbävning och dess effekter på sikt förändrar våra medvetanden, gör våra medvetanden mer planetariska. Vi är nu mycket nära denna katastrof, även vi som inte fått besked om att någon vi känner fanns där. Mitt i allt meningslöst lidande, allt kaos, finns också den globala gemenskapens lilla, lilla epicentrum: Det skälver till. Våra medvetanden rör vid varandra, tvärs över oceaner och världsdelar.”

Så skrev författaren Göran Greider i sin kolumn i tidningen Metro 04-12-29. Fast det han här skriver upphäver ju också hans formulering ”meningslöst lidande”. Om katastrofen bidrar till att skapa sådana konsekvenser som han här beskriver, då var den ju inte ett ”meningslöst lidande”. Kan våra medvetanden bli det Greider här kallar ”mer planetariska” utan sådana mer eller mindre drastiska lidandeserfarenheter?

Eller – för att anknyta till en annan sak som har just med det ”planetariska medvetandet” att göra – skulle vi i dag ha haft ett FN och många andra former av humant internationellt samarbete utan de lidandeserfarenheter som de bägge hittillsvarande världskrigen gett oss?

Det är naturligtvis en klen tröst för dem som är personligt drabbade här och nu. Det får inte deras ”döda” att kliva upp ur havsdjupet eller gravarna igen. Men det kanske får något annat att kliva upp ur djupet av deras eget inre. Frågor om ”varför” och om ”livets mening” tränger sig ju mer eller mindre på alla sörjande efterlevande. Frågor som också kan ses som en bön till Försynen om svar. Och där det finns frågor finns det också svar. Att frågorna börjar ställas från djupet av den enskildes nöd och behov är ju den ”sådd” som måste till för att svaret – när tiden är mogen – ska kunna ”skördas”.

Och vi kan också konstatera att flodvågen i Sydostasien också utlöste en annan flodvåg: en flodvåg av humanitet och önskan att hjälpa. Aldrig tidigare har människor i så många delar av världen skänkt så mycket pengar för att hjälpa katastrofdrabbade. Flera ideella hjälporganisationer fick t.ex. in så mycket pengar att de blev tvungna att be människor att inte skänka mer, eftersom de inte kunde använda mer pengar än de redan fått in. Det har nog aldrig hänt tidigare…

På bara två dagar direkt efter katastrofen skänkte svenskarna exempelvis fem gånger så mycket pengar som man annars brukar göra på ett helt år till t.ex. Röda Korset! Det kan man väl också kalla en ”flodvåg” – en flodvåg av humanitet och begynnande nästakärlek. Den ”flodvågen” förtjänar också att uppmärksammas. Det är den floden som leder till det framtidens ”förlovade land” och tillstånd, där det inte längre behövs katastrofer och andra lidandeserfarenheter för att få humaniteten att ta klivet ut ur ”garderoberna”, utan där denna humanitet eller nästakärlek är den våg(längd) vi alla ”surfar” på…

Noter:

  1. Dagens Nyheter  2005-01-11 
  2. Dagens Nyheter 2005-03-31
  3. Livets Bok del 3 stycke 667 
  4. Kosmos nr 2-1993  
  5. Kosmos nr 2-1993 
  6. Kosmos nr 2-1993 
  7. Kosmos nr 1-1995       

Behovet av en världsöverhet 26 februari 2011

Posted by Hans O in Det kommande världsriket, Moral, Utveckling av psyke och samhälle.
add a comment

De internationella samarbetsformerna mellan världens länder är  än så länge är outvecklade. Det är också så att en institution som Europeiska Unionen (EU) är högst ofullkomlig på flera sätt.  Ett exempel är att de olika representanterna från 27 medlemsländer deltar i en typ av samarbete med orimligt  höga arvoden om man jämför med vanligt folks levnadsvillkor. Men än mer orättfärdigt är de de stora multinationella företagens inflytande både på EU och på våra livsvillkor. Det är penningen som styr vår värld och det präglar kulturen på många sätt, också i organisationer och formerna för samarbetet mellan stater.

Det är inte alls säkert att EU överlever så länge till, men tendensen som den är uttryck för hör framtiden till. Vi kan inte längre leva isolerade från resten av världen. Ett misslyckande för Europeiska Unionen skulle få stora konsekvenser för både fred och välfärd i Europa och på många andra håll i världen. Gemensamt för EU, ASEAN i Sydostasien, Afrikanska unionen (AU) och andra övernationella samarbetsorgan är att staterna och folkslagen runt om i världen börjar lära sig samarbeta över nationsgränserna. Därmed lär de sig att placera världen utanför den egna nationen i sin egen intressesfär.

Det finns ju trots allt positiva aspekter i  EU-samarbetet, när man ställer krav på mänskliga rättigheter och ordning på statsfinanser m.m. Turkiet är ett land som har fått stå tillbaka därför att EU pressar landet till förändringar som t.ex. avskaffande av dödsstraff. Ett annat exempel är hur man nu ställer krav på de två nyaste länderna inom EU – Rumänien och Bulgarien – att de uppfyller redan utlovade reformer i syfte att att bekämpa korruptionen i sina egna länder.

Det är sant att det finns krafter inom EU-samarbetet som verkar i olika riktningar. Försynen arbetar på många plan och det är ännu en öppen fråga om euron och i praktiken hela EU kommer att klara inre påfrestningar och yttre press från kapitalstarka krafter. Kanske överlever EU, kanske inte. Detsamma gäller förstås de andra nationsövergripande organisationerna. Vi kan inte gå tillbaka till den tid som var, t.ex. före andra världskriget.

En särskild form av samarbete är det som omfattar majoriteten av världens stater, Förenta Nationerna (FN) och alla dess underorganisationer. Det nuvarande FN bildades som bekant efter andra världskriget 1945, men det fanns en föregångare, Nationernas Förbund (NF)* från början av föregående sekel. Martinus nämner båda dessa organisationer i Livets bok:

Vi ser ju också att det redan gjorts ansatser till skapandet av en världsöverhet. Dessa ansatser framträder i dag under begreppet ”Nationernas Förbund”. Men detta förbund kan ännu, i bästa fall, endast betraktas som ett ”foster” till en världsrätt. Det äger inte värdena och har därför ingen reell makt bakom sig. Det är liksom statsmakterna i mycket hög grad underkastat ”penningmakten” och blir alltså dennas ”undersåte” i stället för dess ”herre”. Bland de ”individer” (nationer), för vilka det skulle vara ett ”rättsväsen”, är det ännu endast en vacker ”tanke”, ett ”pappersavtal”, som endast kan respekteras inom ett område där det inte griper in i ”individernas” (nationernas) förmenta egendomsrätt. Det är alltså endast ett lag- och rättsväsen utan polis bland beväpnade ”stenåldersindivider” (nationer) och kan därför endast praktisera lagen och rätten inom de gränser där den inte kolliderar med denna beväpnade makt. Men detta är ju blott helt naturligt. Ingenting kan födas vuxet. Och en så mäktig realitet som en världsöverhet kan ej bli verklighet annat än genom gradvis utveckling. Det skulle innebära ingenting mindre än en katastrof för tusentals människor, om en världsregering blev till på en dag. Men detta fritar naturligtvis inte någon jordmänniska från hennes plikt att medverka till att en sådan världsdomstol skapas så snart som möjligt. Det nämnda förbundet eller de tendenser som detta är uttryck för är alltså början till en världsöverhet och därmed början till förenandet av alla världens stater till ett rike. Men för att resultatet eller ett sådant förbund verkligen skall kunna bli en världsdomstol eller världsrätt, måste nationerna, som ju är de ”individer” för vilka den skall vara domstol, överlämna sina vapen till denna. Så länge de själva utgör en beväpnad makt och deras överhet eller domstol en obeväpnad makt, kan denna rätt eller överhet lika litet garantera full lag och rätt som det allmänna lag- och rättsväsendet inom den enskilda staten kunde garantera trygghet och rättvisa, om det vore utan polis medan medborgarna vore beväpnade. Men liksom det här är förbjudet för medborgarna att bära vapen, så kommer ”individerna” (nationerna) i världsstaten också att förhindras bära vapen.

Martinus 1932 i Livets bok st 101

Det står alltså klart att de tendenser  som NF och FN är uttryck för, har kommit för att stanna. Behovet av ett världsförbund eller en världsregering blir allt viktigare för varje dag som går, men hindren är många. Bland annat handlar det om det outvecklade demokratiska samarbetssystem som råder i FN. Bara en sån sak som att det mäktigaste organet, Säkerhetsrådet,  styrs av 15 stater som växlar med tiden, men 5 av dessa har vetorätt, vilket betyder att en enda av dem kan stoppa ett gemensamt uttalande  eller säga nej till en aktion av något slag. Dessa fem länder är i princip de länder som ”segrade” i andra världskriget. Därför är FN ganska maktlöst när något verkligen ska göras.

Ja, det finns fler problem med samarbetet i den enda existerande världsomfattande samarbetsorganisationen, men vi behöver inte  misströsta, menar Martinus:

Svårigheterna vid skapandet av ett världsförbund, ett nationernas förbund med gemensam överhöghet eller en världsöverhet, kommer att övervinnas. Det finns nämligen ingen annan väg, om jordmänskligheten skall bestå. Kriget blir alltmer omöjligt. Ett medel eller redskap som till sin struktur görs mer och mer dåraktigt kan endast användas av abnorma väsen. Men jordmänsklighetens själ, mentalitet eller ande är inte abnorm. Den tar genom sin väldiga forskningsenergi nästan hundraprocentig lärdom av erfarenheterna och utnyttjar efter hand denna lärdom.

Livets bok st 1523

*http://sv.wikipedia.org/wiki/Nationernas_f%C3%B6rbund
Detta inlägg är en lätt korrigering av ett svar till signaturen ”Lars” på diskussionsforumet Tredje testamentet.

Demokrati och vänlighet 29 maj 2010

Posted by Hans O in Det kommande världsriket, Utveckling av psyke och samhälle.
3 comments

— Hej, sa jag och log vänligt mot en f.d. komvuxelev som satt i kassan på ICA-Kvantum.
Hon log vänligt tillbaka och mindes kanske när vi möttes för tre år sedan på lektionerna i psykologi. Hon var en av mina duktigaste elever. Kanske lyckades jag trots allt att förmedla något på lektionerna?

Är det inte just vänlighet och medmänsklighet som blir den naturliga konsekvensen av studier i Martinus analyser? Det är det kanske inte, i varje fall inte för alla som studerar dem. Ibland möts inlägg och kommentarer på (andra) Martinusfora, med negativa kommentarer därför att personerna är misstänksamma så fort vänlighet och vanlig hygglighet visar sig. Om en sådan negativ attityd är vanlig hos en skribent, har jag hypotesen att det ibland beror på sårat högmod. Men det kan också handla om att den person som har taggarna utåt, har mött mycket inställsamhet och låtsad vänlighet tidigare i sitt liv. Det kan då vara svårt att se den riktiga vänlighet som oftast finns hos de flesta som studerar Martinus kosmiska analyser. Kanske kommer den ovänliga inställningen till uttryck hos vissa människor som sårats av livet, så att de helt enkelt väntar sig antingen negativism eller låtsad vänlighet – och ingenting däremellan.

Varför”demokrati”, varför ”kommunism”

En vänlighet som används som kamouflage är vanlig i samhället i dag, så reaktionen är begriplig. Men varför har vi ett samhälle med låtsad vänlighet – särskilt inom affärslivet? Ja, beror det inte på att arbetsliv och affärsliv ofta är slagfält där olika konkurrenter kämpar om herraväldet? Martinus skriver en hel del om den så kallade bankkontokulturen, som mer eller mindre behärskar samhällslivet i dag, men också om de höga ideal som kallas ”demokrati” och ”kommunism”. En del menar att kommunismen är död, medan demokratin ständigt vinner ökad terräng i samhället. Det kan då tyckas något förvånande att Martinus skriver att kommunism och demokrati är identiska ideal, därtill att varken kommunismen eller demokratin har genomförts. ”Det låter bestickande”, som ett gammalt uttryck lyder. Har inte demokrati redan genomförts i många länder i världen? Och varför gräva upp en utdöd förtryckarideologi, när vi nyss lyckats göra oss av med den?

Då får man komma ihåg att när Martinus använder dessa begrepp syftar han på de ideal som de stod för när de en gång formulerades. Han skriver att kärnan i dem står för ett och detsamma: en varaktig fred*. Han beskriver detta tillstånd med följande ord:

Sann demokrati och kommunism kan endast och allenast vara en statlig struktur, ett politiskt system, som garanterar individen hans fulla personliga frihet och alla frukter av hans talanger eller nyttiga skapelser. Det är ett system som skyddar individen mot varje slags tyranni och missbruk från andra personers sida. Det är ett system, vars främsta uppgift är att finna ut vilka talanger som döljer sig hos varje medborgare som kommer till världen, för att därigenom kunna garantera samma medborgare den högsta utveckling eller utbildning av dessa talanger, med insikt om att endast på detta sätt blir individen till största gagn och glädje för sig själv och staten.*

I dag har vi alltså ingen demokrati i denna mening, eller kommunism om man så vill eftersom det är exakt samma ideal, enligt Martinus. Han skriver till och med:
”Allt inom de demokratiska staterna är allt annat än demokrati, lika väl som allt inom de kommunistiska staterna är allt annat än verklig kommunism,”*

De dödsbringande sugskålarna

Denna formulering kan tyckas märkvärdig i dag, när så gott som alla av de så kallade kommunistiska staterna har upphört att existera och ’demokratin’ har brett ut sig allt mer. Men är det sant att vi lever i en demokrati? Får alla människor i de så kallade demokratiska staterna möjlighet att utveckla alla sina talanger? Är vi alla likställda, på så sätt att ingen står över någon annan i makt och inflytande? Nej, så är det naturligtvis inte, utan det är något annat som har brett ut sig över hela världen, något som omöjligt kan förenas med demokrati och kommunism i Martinus mening:

Diktaturprincipens förkvävande bläckfiskarmar med sina sugskålar omsluter alla stater och individer i detta ögonblick, utan att man i realiteten gör denna sanning klar för sig. Ty dessa sugskålar placerar sig som oskyldiga, oundvikliga nödåtgärder, såsom ”valutaskulder”, varubrist, prishöjningar, lönekamp, strejker, lockout och arbetslöshet.*

Vidare fortsätter Martinus i denna skrift från 1950-talet(!) att ovannämnda problem eller ”dödsbringande sugskålar”* tvingar regeringarna, vare sig de kallar sig det ena eller andra, till ”diktatoriska åtgärder, med hänsyn till tillgången till bostad, värme, ljus och kläder, allmänna kommunikationer, utresetillstånd, till försäljning och köp av varor”*. Martinus tillägger också behovet av militärer och soldater, flygvapen osv, som en följd av ”uppblossande nationalism”* Han skriver också att denna fortskridande process mot diktatur inte kan förhindras så länge vi isolerar oss i nationalstater.

I stället för kamp

Men vi ska inte misströsta. Jordklotsorganismen genomgår nu en genomgripande förändringsprocess som i slutändan kommer att leda till en demokratisk världsstat. Det handlar inte i första hand om att vi ska bekämpa diktaturen och alla hinder på vägen mot en mer civiliserad värld, utan om att vi kommer att förändra oss själva och vår mentalitet till att bli omsorgstagande, fredligt inställda ’fredsceller’ i den globala organismen Jorden. I själva verket existerar det inte ”något som helst nationalregeringssystem som kan rädda världen. Världens frälsning är inte en fråga om nationell maktförökning. Den är inte ett varu- eller penningproblem, utan ett psykeproblem”*.

Den kosmiska eller andliga vetenskapen är vägen till fred bort från den kris mänskligheten nu går igenom:
Detta vill igen säga en vetenskap som avslöjar livets mysterium och dess lagar, inte som trosdogmer, utan i stället som sammanhängande logiska tankekedjor, som för intelligensen gör allt broderskap mellan nationer, raser och individer synligt som en livsnödvändig självklarhet. Människans tillägnande av denna insikt i livets eller det levande väsendets kosmiska analys är det enda som kan fullända den kultur eller hjärtats bildning, som får människor att framträda ’till Guds avbild, honom lik’. Och med en världsomspännande samhällskropp av individer eller celler har julbudskapets löfte fullbordats. Den varaktiga freden lyser ut över jordens kontinenter och hav.*

* Från den lilla boken Den andliga vetenskapens nödvändighet i bok nr 23 (De levande väsendenas odödlighet); min översättning från danskan eftersom jag inte har någon svensk version

TITANIC OCH DET TJUGONDE SEKLET 08 maj 2010

Posted by Mic in Det kommande världsriket.
3 comments

Artikel av Olav Johansson

[Reds. anmärkning: följande artikel är tidigare publicerad i Kosmos nr. 8-1999 och eftersom den fortfarande har stor aktualitet med tanke på den aktella världssituationen så publiceras den här som ett blogginlägg med benäget tillstånd av Olav J. Kommentarer välkomnas!]

”Det började som en skakning på nedre däck. Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck. Vi förstod inte riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck. Man hade sagt oss att detta var världens modernaste, osänkbara skepp.” (Mikael Wiehe i sången ”Titanic”)

För lite drygt hundra år sedan – närmare bestämt 1898 – utkom en märklig roman. Författarens namn var Morgan Robertson och romanens titel THE WRECK OF THE TITAN (”Titans skeppsbrott”). Inte bara namnet TITAN utan också romanens hela handling liknar på ett anmärkningsvärt sätt det som faktiskt hände 14 år senare när TITANIC – världens dittills största fartyg – sjönk på sin jungfruresa mellan England och Nordamerika i april 1912. Robertson förklarade att han skrivit boken utifrån en ”psykisk inspiration”.

  Det finns många exempel på att viktiga händelser i världshistorien på olika sätt blivit förutsagda eller profeterade långt innan de ägt rum – Robertsons bok är bara ett exempel i mängden även om den är ett ovanligt påtagligt eller handfast bevis på att allt som sker här på det fysiska planet redan har inträffat på det psykiska eller andliga planet. Och att Titanics undergång var en viktig världshändelse blir vi ju än i dag ofta påminda om – nu senast inte minst genom succéfilmen, med samma namn som båten, som setts av miljoner människor över hela världen. Vad är det i Titanics och dess passagerares öden som utövar en sådan dragningskraft på människors sinnen?

Det osänkbara fartyget

När Titanic sjösattes i april 1912 så innebar det också en sjösättning av en sinnebild. Sinnebilden eller symbolen för den moderna civilisationen och kulturen. Fartyget, som förklarades som osänkbart av expertisen, var det materialiserade beviset för den överdådiga skaparkraften och geniet hos en kultur som ännu inte lärt känna sina egna begränsningar. ”Gud själv kan inte sänka det här skeppet” var ett tidstypiskt tidningscitat. Fartygets namn var också ett uttryck för denna hybris. Titanerna var ju i den grekiska mytologin en gammal gudasläkt som försökte utmana de nya gudarna, och på grund av detta deras övermod störtades de ned i Tartaros – den djupaste delen av dödsriket Hades. Med tanke på Titanics öde kan man onekligen tycka att namnet var välfunnet…

  I filmen TITANIC finns en nyckelscen där Jack (Leonardo DiCaprio) står framme i fören på båten och till Atlantens stumma vattenmassor ropar ut ”jag är världens härskare”. Det var tidsandan i allmänhet och Titanicandan i synnerhet som han på det sättet formulerade. Det var också denna härskarattityd och hybris som gjorde att man på  Titanic ignorerade de isvarningar man mottog per telegram från andra fartyg som befann sig i samma område i Nordatlanten. När andra båtar sänkte farten eller la sig still i väntan på att packisen och nattmörkret skulle skingra sig, så beordrade styrelseordföranden i White Star Line – rederiet som ägde Titanic – i stället att Titanics hastighet skulle ökas till toppfart, eftersom han därigenom hoppades att också kunna sätta ett nytt hastighetsrekord för båtfärder över Atlanten. Denna order blev direkt ödesdiger, eftersom fartygets höga fart gjorde att det isberg som blev Titanics öde inte kunde undvikas på det korta avstånd som återstod när isberget väl upptäcktes av fartygets utkik i den mörka natten. Om hastigheten varit lägre hade man åtminstone haft en chans att hinna göra en undanmanöver. Nu försökte man i stället att i panik backa fartyget, vilket var dömt att misslyckas.

  Ignoransen av isvarningarna, liksom också den ignorans som låg i det faktum att Titanic var utrustad med alldeles för få livbåtar i förhållande till antalet passagerare (bara 705 av totalt ca. 2300 passagerare räddades med hjälp av fartygets livbåtar), hängde naturligtvis samman med tron på Titanics ”osänkbarhet”. Egentligen menade man att det var ett helt onödigt och överflödigt arrangemang att överhuvud taget utrusta Titanic med några livbåtar alls, men för att uppfylla vissa formella regler och minimikrav blev man ändå tvungen att göra det.

  Det var i första hand kvinnor och barn som åkte i fartygets första klass som räddades med hjälp av dess livbåtar. Tredjeklasspassagerarna hade minimal chans att hinna få plats i någon av dessa, eftersom deras väg till räddningen i det längsta spärrades av de låsta grindarna upp till förstaklassdäck där livbåtarna fanns. De vattentäta skotten mellan rummen i fartygets skrov, som skulle hindra henne från att ta in för mycket vatten vid en olycka, visade sig vara mindre täta, men det fanns ett annat slags vattentäta skott på Titanic som var effektivare. Det var de vattentäta skotten mellan de olika passagerarklasserna. På så vis avspeglade livet ombord på Titanic tidens brutala klassamhälle. Medan många förstaklasspassagerare ännu dansade och roade sig i ljusreflexerna från kristallkronor och guldspeglar hade deras mindre lyckligt lottade medpassagerare på nedre däck redan börjat få kalla fötter av det hastigt inströmmande iskalla havsvattnet…

Mänsklighetens öde och ”isbergets” symbolik

Vad är det vi möter i denna syn och i hela Titanics öde? Är det inte en bild av mänskligheten och dess öde här i det tjugonde seklet? Det är en bild av mänskligheten som i natten strävar fram över Atlantens mörka vatten. Alla söker de lyckan på sitt sätt. Många hoppas finna den på andra sidan det stora havet, men innan de hunnit så långt är de flesta av dem redan förflyttade till ”den andra sidan” av tillvaron, d.v.s. till en tillvaro hinsides den fysiska. Det är ett öde som många andra i detta sekel fått dela med Titanics passagerare. Endast två år efter Titanics sammanstötning med isberget påbörjas en kulmination av sammanstötningar av en annan art; de sammanstötningar som markerar inledningen till ”domedagen” eller ”de sista tiderna”. Det är alltså det första världskriget som utbryter 1914. Men egentligen handlar detta också om sammanstötningar med ett ”isberg”. Isberget är en ofta använd bild eller symbol för vårt psyke. Liksom större delen av isberget finns dolt under vattenytan, så finns också det mesta av vårt psyke eller vår medvetandestruktur dold under dagsmedvetandets yta. Och liksom det var den dolda delen av isberget som blev Titanics öde (det var den som rev upp  hålen i fartygets skrov under vattenytan), så är det den dolda delen av vårt eget ”isberg” eller psyke som skapar kollisioner och undergång i både individers och nationers öden. Orsaken till det ”allas krig mot alla” som i så hög grad satt sin prägel på det tjugonde seklet finns alltså uteslutande i vårt eget medvetande. I sin inre föreställningsvärld kryssar den moderna människan i stor utsträckning omkring i ett mentalt hav med många ”isberg” i form av mer eller mindre kristalliserade fiendebilder. Och då och då kolliderar hon också med dessa ”isberg” i yttervärlden. Kollisioner som kan medföra större eller mindre katastrofer i hennes personliga öde. Men var finns egentligen det isbildande elementet? Finns det i yttervärlden eller i människans egen inre värld?

  Hos de flesta av oss är det en djupt ingrodd vanefunktion att förlägga skapelsen av dessa ”isberg” utanför oss själva. Och det är naturligtvis inte så märkligt så länge vi är mer eller mindre omedvetna om den dolda delen av vårt eget ”isberg” eller psyke. Där finns nämligen orsakerna till alla de verkningar vi i dag upplever som vårt öde på gott och ont. I det som Martinus kallar ”ödeselementet” i vårt övermedvetande finns alla våra talanger, dispositioner (bland annat vår disposition eller mottaglighet för återvändande ödesenergier från vårt eget förflutna i både detta och tidigare liv) och förutsättningar för att skapa både ljus och mörker i vårt eget öde. Detta är alltså såväl det isbildande som det issmältande elementet i vårt innersta väsen. För likaväl som vi kan skapa väldiga isberg och hela isregioner i vår egen mentalitet, så kan vi också, tack vare kretsloppets lagar, en gång mobilisera de inre värmekällor som behövs för att smälta isen.

Ett förebud

Titanics undergång kan alltså ses som ett förebud eller varsel om hela den nuvarande världskulturens undergång. De som befinner sig ”på nedre däck” i dagens världsordning kämpar redan förtvivlat för att hålla näsan ovan vattennivån. På de övre däcken börjar också skakningarna att märkas. Överlevande från Titanic har berättat att det var först när övre däck började luta som ett sluttande plan som de häpet förstod att något allvarligt höll på att hända. Är det inte detta ”sluttande plan” som vi nu mer och mer kan se i dagens världsekonomi? Liksom det sluttande planet på Titanic utlöste panik bland passagerarna, ligger också paniken ständigt på lur på världens aktiebörser när kurserna börjar sjunka. Och det som utlöste paniken på Titanic är också det som i dag utlöser panik på börserna världen runt, nämligen principen ”envar är sig själv närmast”, d.v.s. att alla bara försöker rädda sitt eget skinn.

  Ja, likheterna mellan Titanics öde och dagens världssituation är många. Som nämnt var ju Titanics kanske mest ödesdigra misstag försöket att slå hastighetsrekord över Atlanten och att man därmed ignorerade alla isvarningar som man fick. Samma konkurrensmentalitet eller strävan efter att till varje pris vara först och störst dominerar ju också dagens världskultur – inte minst världsekonomin. Affärerna och rekordnoteringarna på börsen är viktigare än alla varningar om ”isberg” och andra hot på vägen. Varnande röster saknas ju inte, men det är uppenbart att de – liksom i fallet Titanic – i stor utsträckning talar för döva öron.

  Själviskhetens världskultur kan liknas vid ett fartyg som redan börjat ta in vatten. De flesta av fartygets passagerare – i alla fall av dem som hör hemma på övre däck – inser ännu inte situationens allvar, även om en viss oro börjar sprida sig. Först när den inströmmande vattenmängden nått en ”kritisk massa”, som definitivt rubbar fartygets balans, förstår man att hon är på väg att sjunka.

  Den natten Titanic sjönk var havet alldeles lugnt och spegelblankt och himlen var alldeles molnfri och stjärnklar. Största möjliga kontrast således till kaoset och paniken ombord på det sjunkande skeppet. Som om Gudomen med denna vackra och fridfulla inramning av begivenheterna velat så ett frö i mottagliga sinnen. Ett frö som rymmer eller antyder en annan historia än historien om katastrof, död och undergång. En historia som – liksom stjärnorna på natthimlen – berättar om ljuset i mörkret, d.v.s. att ljuset bara kan ses eller upplevas mot en mörk bakgrund. En historia som också kan berätta för oss att varje katastrof och undergång sett ur ett annat och större perspektiv innebär liv, utveckling och medvetandeförnyelse. En medvetandeförnyelse vars resultat till sist blir att alla våra mentala ”isberg” smälts ner och blir ett med kärlekens ocean.

Guds skaparverkstad 24 januari 2010

Posted by Mic in Döden, Det kommande världsriket.
add a comment

Efter ett par behagliga semesterveckor omkring jul befann jag mig åter på kontoret, slog på datorn och konstaterade att arbetsuppgifterna hade vuxit till ett berg som nu skulle bestigas i små etapper; berget bestod av ilsket röda påminnelser i datasystemet. ”Du ligger efter, varför gjorde du inte den här uppgiften tidigare? Försök att strukturera din tillvaro lite bättre”, uppmanade den rättrådige slavdrivaren i mitt inre.

Jag hade beslutat mig för att behålla lugnet, ”come what may”, och började helt sonika med den översta uppgiften i listan. ”One day at a time”, sjöng Elton John i bakhuvudet, samtidigt som jag försökte erinra mig vikten av att ta ett andrum när någon obehaglig förnimmelse kom över mig. Ett djupt andetag och slutna ögon: ”hur känns det här då?” frågade jag mig själv. ”Som att vara fångad i ett 40-timmars mentalt fängelse varje vecka” ville jag svara, men undvek att intellektualisera känslan. Konstaterade att lugnet infann sig ganska snabbt och gick över till att kolla mejlen. Trettio mejl på två veckor, det var inte så farligt. Emma skulle vara ledig till nästa måndag, Lisa var hemma för vård av barn. Ja, hon ska väl inte jobba så mycket mer, tänkte jag. Härligt att hon blev antagen till den där utbildningen andra året hon sökte. Hon kommer att bli en utomordentligt duktig personalkonsulent: alltid positiv, benägen att se lösningar, alltid tid över om man behöver prata en stund. Det var ett lyft när hon började hos oss och det kändes vemodigt att hon förmodligen skulle lämna oss snart.

Lisa tillhör den där ovanliga sorten som har hållit samman med sin man sedan de båda var i tonåren. Efter gymnasiet skildes de åt för att studera på var sitt håll, men det verkar bara ha stärkt dem i deras övertygelse att de ville fortsätta leva tillsammans. Nu har de två barn som har funnit sig tillrätta på dagis. Under julen hade de visst tänkt åka till mor- och farföräldrarna på Öland där de är uppvuxna.

Veckan rusade framåt, i vanlig ordning, och Lisa syntes inte till. Jag tänkte inte mycket på det, det är inte särskilt ovanligt att delar av personalstyrkan är hemma för att ta hand om sina barn.

Det var dags för personalmöte och chefen hälsade oss välkomna till detta första möte för året. ”Som ni ser är vi inte alla här i dag”, började hon. ” Jag har tyvärr ett tungt besked att meddela er från Lisa.” Jag skärpte uppmärksamheten, trots att jag kände mig allmänt ur slag efter en natts dålig sömn. ”Ja, ni kanske har undrat hur det är med hennes pojke, och jag har inte kunnat säga något tidigare, men Lisa har bett mig berätta för er nu att det är så att han har drabbats av cancer i binjurarna.”

Jag blev fullständigt förstummad, tillintetgjord och kämpade för att behålla fattningen. Mina kolleger drog efter andan och såg på varandra med chock i blicken. Jag kunde inte möta dem utan såg ut genom fönstret. Chefen hade tryckt på en knapp som fick alla känslor av sorg och medkänsla för Lisa och hennes familj att sippra ut. Kontrasten mellan bilden av den förväntansfulla Lisa som äntligen skulle få ta steget mot något hon väntat på att få göra sedan länge och en Lisa som mitt under familjehögtiden drabbats av ett chockbesked om sin tvåårige son blev för en stund outhärdlig. Det kunde inte vara möjligt att Gud arbetade på det sättet. Inte nu, inte för Lisa, inte för en liten pojke som inte ens förstår varför läkarna måste göra honom så illa, som inte förstår vad som händer…

Jag önskar att händelsen inte vore sann utan uppdiktad av mig själv här och nu. Men jo, precis så overklig ter sig den sanna verkligheten. Och precis lika verklig är de senaste dagarnas inferno på Haiti eller annorstädes där människor kämpar för sina liv i efterdyningarna av katastrofer som till synes sker utan förvarning, utan mening, utan pardon, med eller utan andra människors inblandning.

För någon kväll sedan såg jag ett program om offren för bomben i Hiroshima, om hur något som människor själva har frambragt skapade död och förintelse för tusentals och åter tusentals människor utan urskillning. En mor såg sitt barn brännas till döds eftersom hon inte kunde rädda det undan all bråte som höll fast barnet nära lågorna. Hur kan man leva med en sådan erfarenhet utan att känna en förlamande bitterhet gentemot livet eller Gudomen? Hur kan människor glädjas åt ett lyckat uppdrag samtidigt som soldater i det andra landet gör allt de kan för att rädda massorna undan ytterligare lidande? Scenerna som utspelade sig efter bomben syntes helvetiska. Och det var människan som skapade detta helvete. Jag tänker på detta när jag hör om amerikanska hjälpinsatser som sätts in i Haiti. Om hur märkligt det är att människor är lika benägna att hjälpa andra människor när det är ”slumpen” som orsakar helvetet som de är att själva skapa detta helvete om det gagnar de egna intressena. Människan är ett märkligt djur, ett djur under förvandling. Kommer atombomber återigen att fällas i civiliserade områden? Kommer människan någonsin till insikt om att vägen till fred går genom att vända den andra kinden till, genom att undanröja varje tendens till hat, vrede och förföljelse gentemot sin nästa?

Guds skaparverkstad åstadkommer död och förintelse, sorg och lidande såväl i det lilla som i det stora. Lisas privata helvete för närvarande överskuggar förmodligen allt som kan tänkas ske i världen omkring henne. Jag vågar inte tänka på vad som skulle hända om hennes lilla son inte klarar sig igenom krisen. Jag har tillräcklig tillit till Gudomen för att förstå att det som sker med barnet är nödvändigt och att livets utslocknande aldrig sker i egentlig mening. Men jag oroar mig för vad det ska göra med Lisa. Hur ska de komma vidare, om det värsta händer? Hur ska hon kunna glädjas igen? Kan hon förstå att allt sker till det bästa; att det, hur absurt och cyniskt det än kan förefalla, aldrig sker något i tillvaron som inte i minsta detalj är en del av Guds plan med varje levande väsens personliga utvecklingsbana?

Jo! Jag tror att vi alla, djupt någonstans inom oss, aldrig helt kan göra frigöra oss från ett litet hopp om att det trots allt finns en mening, att ingenting sker förgäves och att vi förmår mycket mer än tror. Vi kan resa oss ur de allra mest fruktansvärda sorgerna och besvikelserna och känna en frid och frihetskänsla när tiden har gett oss tillbaka livslusten och insikter träder fram som vi aldrig hade kunnat nå utan våra erfarenheter. Det kommer att bli bra Lisa. Du ska se, att någonting kommer att ske som du aldrig hade kunnat föreställa dig.

Julen är här! 24 december 2009

Posted by Hans O in Det kommande världsriket, Utveckling av psyke och samhälle.
5 comments

Det finns ett liv bortom det jordmänskliga, ett liv som hela tiden finns inom oss. Vi befinner oss i evighetens mörka rum där brist på kärlek, saknad, sorg och avundsjuka är möjliga. Det är den nödvändiga kontrast som behövs för att det verkliga himmelriket ska vara möjligt. Att människor i dag inte tror på detta himmelrike är en nödvändig ingrediens i det eviga livet. Om det inte fanns en möjlighet att avskärma sig från den absoluta allkärlek som styr världsalltet eller universum, så skulle kärleken dö ut. Mitt i detta mörker finns en liten glimt av allkärleken i form av den begränsade äktenskapliga kärleken, som söker sitt eget. Men bortom den hormonstyrda kärleken, döljer sig tillvarons allsidiga kärlek som aldrig var försvunnen, bara dold bakom livets mörker och elände, bakom kriget och svartsjukan bakom missunnsamheten och hatet.

De mörka tillstånden i livet beror på att vi som jordiska människor har kommit ifrån det egentliga livet, det som ger oss kraft och förmåga att älska. Om vi inte hade haft möjlighet att stänga av det gudomliga ljuset, skulle vi aldrig kunna utveckla den egentliga sympati som finns inom var och en av oss. Om livet inte medgav den tillfälliga avstängningen från det inre ljuset, skulle universum inte kunna upprätthålla sig självt. Vi människor i mörkret har inte kunna förstå att Gud har dåliga sidor, att Gud har sina mindre vackra sidor, sitt djävulsmedvetande. Men det finns inga djävlar, de är förklädda gudar. Vi behöver inte låta oss styras, vi kan bli riktiga människor som är likt änglarna i himlen. Till och med lejon och andra rovdjur kommer att bli änglar en gång, men först måste de utveckla till mättnad sin längtan efter död och pina. Den jordiska människan har utvecklat denna längtan till fulländning, i krig och svartsjuka, men därmed har ”mörkret” haft sin mission. Vi utvecklas nu till att bli riktiga människor, till de ”Guds avbilder” som vi alltid har varit avsedda att bli.

Mörkret eller ”det onda” i livet har ingen makt över den rena kärleken hos den som har övervunnit ondskan, den som har funnit ”Fadern/Modern” i sitt inre. Vi har alla denna kärlekskärna inom oss, men den kan vara svår att finna om man alltför mycket vant sig vid det själsliga mörkret. Det föddes ett gudomligt sändebud för ungefär 2000 år sedan, ett sändebud som visade konsekvenserna av den absoluta, fullkomliga och allomfattande ickekrävande kärleken. Han föddes i ett stall under blygsamma omständigheter, men växte upp och blev till ”Messias”, dvs ”den smorde” eller den invigde. Han visade vad det innebär att inte stå emot det onda och att omfamna också den värsta mördare. Han visade hur man besegrar ”det onda” genom att i sig själv vara inget annat än kärlek. Han visade oss vägen.

Vi har alla ”Jesusbarnet” inom oss och julen är en påminnelse om det ”ljus i mörkret” som Jesusmentaliteten utgör. När han än föddes, vår föregångare eller vårt goda exempel, så är det en sann bild av vår framtid, oss själva som ”ljus i mörkret”. Men än är vi inte där, därför behöver vi ett klart lysande exempel. Ljuset lyser som starkast där det är riktigt mörkt, och julen är symbolen för det ljus som finns inom var och en av oss.

”Himmelriket finns inom er”.

Småland, Sverige 24/12 2009

God Jul!

Kosmisk samhällsutveckling: från egenintresse till allmänintresse (Seminarium 21/11) 23 november 2009

Posted by Mic in Det kommande världsriket, Föredrag.
2 comments

Samhället är allas vår angelägenhet. Vi lever dagligen tillsammans med andra människor och är beroende av dem. Vi samarbetar men konkurrerar också, värnar om eget utrymme, egna möjligheter, även om det ibland sker på bekostnad av någon annan. Ibland får vi kompromissa, dela med oss lite, för att flera ska få ta del av livets goda. Vi betalar skatt som möjliggör en välfärd för relativt många. Åtminstone i vårt land.

Ulf Sandström

Vardagen avgränsas av det som är vårt och det som inte är vårt. Vårt hem är vår borg. Tomten omgärdas av staket, vi sätter dubbla lås på dörrarna för att det som är vårt inte ska hamna i orätta händer. Det är våra barn, vår bil, vår husvagn, båt, sommarstuga; vi har pengar på banken som vi ärligt har förtjänat för att vi ska känna oss trygga om något oförutsett skulle hända. De flesta av oss ifrågasätter inte denna vardagsverklighet. Hur skulle det annars vara? Hur skulle de se ut om ingen ägde någonting, om allt var allas egendom, om vi inte skulle se skillnad på mitt och ditt?

Under lördagens samhällsseminarium hamnade mycket fokus på hur det ekonomiska systemet, marknadsekonomin, utbreder sig alltmera och genom dess till synes inneboende lagar frambringar en ojämlikhet med globala mått mätt som världen aldrig har skådat förr. Ett par hundra av de rikaste i världen har så mycket pengar att en beskattning av dem med några få procent skulle kunna räcka till att ge världens barn en grundskoleutbildning.

Enligt Martinus är pengar ett utomordentligt bytesmedel, när det används på rätt sätt. I vårt samhälle används pengar i stället ofta för att skapa ännu mera pengar. Genom aktieaffärer och utlåningssystem med höga räntor kan banker och affärsmän bygga upp en förmögenhet utan att egentligen ägna sig åt arbete i verklig mening. Den genuint affärsmässige företagaren önskar helst betala så lite som möjligt för att få ut så mycket som möjligt för en vara eller tjänst som han producerar.

Lasse och Ulf

Människan har i grunden endast sin skaparförmåga. I framtiden kommer vi att leva i ett samhälle där egendomsrätten är ett minne blott. Vi kommer ändå att vara rikare än vi kan föreställa oss, ha tillgång till samhällets utbud av kultur, vetenskap och bekvämligheter, bo tillsammans med många människor i palatsliknande byggnader omgivna av vackert arrangerade parker, äta utsökta vegetariska näringsmedel och ägna oss åt studier och verksamheter som ligger i linje med vår innersta önskan och förmåga.

Detta samhälle måste skapas. Skapelse innebär förändring och förändring innebär att något måste brytas ned för att det nya ska få plats. Människans egoistiska natur, som i grund och botten härstammar från den enpoliga strukturen; behovet att äga ett väsen av ett annat kön för att uppnå kulminerande tillfredsställelse i djurriket, kommer med tiden att utvecklas fram mot dubbelpolighet och osjälviskhet. De enskilda individerna blir i kraft av det kosmiska medvetandet en del av ett gemensamt medvetande. I framtiden kommer världsregeringen att bestå av just kosmiskt medvetna väsen som ger en garanti för att samhällsutvecklingen sker i harmoni med de eviga livslagarna. Väsen som befinner sig i ett tidigare skede av utvecklingen kommer att behandlas med humana uppfostringsmetoder långt ifrån dagens bestraffande och livsnedbrytande institutioner.

Micael Söderberg

Sociologiska forskare har länge försökt skapa en bild av hur samhället ska kunna hållas samman i tider av förändring, hur förhållandevis egoistiska människor ska kunna leva samman i någon form av harmoni. Klassiska tänkare menade exempelvis att det ömsesidiga beroendet är en borgen för att egenintresset inte helt kan ta över. Förr spelade religionen och den gemensamma vardagsverkligheten en stor roll som sammanbindande element. Människor hade förmåga att tro, de leddes fram av delade traditioner och upplevelser. I dagens samhälle breder individualismen ut sig vilket skapar både möjligheter och problem. En modern sociolog som Anthony Giddens talar exempelvis om hur världen präglas allt mera av risktagande, både globalt och individuellt. Vårt livsprojekt innebär överväganden som vi inte alltid kan förutse konsekvenserna av. Globaliseringen medför också ett allt större mått av reflektion över samhället och människan vilket i förlängningen skapar existentiellt tvivel som blir bekymmersamt.

Privatägandet och marknadsekonomin, det kapitalistiska samhället, har naturligtvis uppmärksammats och med rätta kritiserats även av sociologer. Marx talade om klasskampen som den mest genomgripande grunden för förändring. Han bekymrade sig över hur kapitalägarna skodde sig på arbetarnas bekostnad och tog ut ett mervärde för sina varor. Så småningom kommer detta leda till att kapitalismen breder ut sig över hela världen för att därefter ersättas av ett kommunistiskt samhälle. Marx trodde på revolutionens nödvändighet. Martinus talar om domedagen som en ofrånkomlig kollektiv karmautlösning som kommer att skapa ett fredens rike där krig förbjuds och osjälviskheten binder människor samman. En världsregering utkristalliseras likt en stjärna från en nebulosa, det vill säga de olika staterna som för närvarande befinner sig i ett mer eller mindre anarkistiskt förhållande till varandra.

Lars Palerius

Skapelseprocessen pågår också på ett högst konkret plan genom forskare inom det statsvetenskapliga området som reflekterar över vilka demokratiska styrelseformer som skulle möjliggöra ett internationellt samhälle. Lars och Pernilla presenterade två moderna kvinnliga forskare som betonar kommunikationens nödvändighet och möjlighet i världssamhället.

Pernilla Rosell

Seminariet lockade ett femtontal deltagare som luftade sina egna funderingar mot slutet av dagen. Stundtals kändes det kommande världsriket inte så avlägset. Ett inspirerande tal av Lars Östnäs fick oss alla att stumna av häpnad inför den framtidsbeskrivning som Martinus gjorde några månader före han lämnade det jordiska. Avsnittet finns att läsa i Kosmos från år 2006.

Om vetenskap och så… 27 september 2009

Posted by Jan Seilitz in Det kommande världsriket.
2 comments

Hej människor

En allmän vördnad för begreppet vetenskap tycks, enligt vad jag förstått, ha cementerat uppfattningen om vad vetenskap egentligen är för något. Det finns en mängd definitioner av ordet med utgångspunkt från de positioner man bekänner vara sin egen hemvist. Man vill gärna hänföra det man sysslar med till vetenskap för att på så sätt legitimera och ge tyngd åt vad man menar är ens egen uppfattning om hur tillvaron är beskaffad.

Inte minst är det en vanlig uppfattning inom martinusverksamheten att Martinus kosmologi mycket väl kan inordnas under ett vetenskapsbegrepp. Och det kan man väl, i varje fall i allt väsentligt. När jag under lördagens fina föredrag av Magdalena Rosell på NBV slogs av hennes gedigna kunskaper inom sitt område, så noterade jag återigen denna längtan efter att, så att säga, “höja” värdet av kosmologin genom att sortera in Martinus världsbild under begreppet vetenskap. Det är visst lovvärt, men är det så himla nödvändigt?

Är det inte i stället så att Martinus kosmologi redan passerat “vetenskapsstadiet” och blivit något alldeles eget; något som vi egentligen inte känner tl sedan tidigare? Är det inte så att det vi idag kallar vetenskap, enligt vilken definition vi än vill ge begreppet, egentligen är en vidareutveckling av en tidigare, enbart religiös världsbild. Har dessutom inte vår tämligen nyvunna förmåga att kika in i mikrokosmos med hjälp av nya tekniska landvinningar ställt mycket av den mekanistiska världsbilden på högkant? Är inte tvetydningen inom partikelfysiken ett tecken på att en enbart mekanistisk förklaringsmodell inte längre håller, och på att det vi idag kallar vetenskap i mångt och mycket vilar på antaganden och postulat som längre fram i utvecklingen måste revideras? Möjligen bortsett från matematiken.

Av sådana och liknande skäl kanske vi borde börja tänka i annorlunda banor, i varje fall angående behovet att nödvändigtvis kalla Martinus kosmologi för en vetenskap. För, vad är begreppet vetenskap egentligen värt idag, eller framför allt – vad är det värt i morgon? Man kan leka med tanken att om dagens vetenskap är en utveckling av gårdagens religion, så är Martinus kosmologi en vidareutveckling av båda dessa. Både religion och vetenskap ryms inom begreppet Martinus kosmologi, men som jag ser det ryms inte kosmologin i sin helhet inom något av dessa begrepp. Kosmologin som Martinus beskriver den, rymmer både en emotionell och en intelligensmässig sida. Och det är väl så vi egentligen borde försöka se på världen eftersom det är vi – betraktarna – som ser på och manipulerar den. Enbart vetenskapen gör det inte.

Historien har visat att så kallade vetenskapliga sanningar måste revideras och i en del fall helt strykas ur tidigare verklighetsbeskrivningar och ontologier. Men gamla “sanningar” sitter djupt i människan, och om jag inte helt missförstått saken så existerar det fortfatande ett “Flat Earth Society” nånstans, något som visar att “absoluta” sanningar efter hand måste justeras. Vi behöver alltså inte, enligt min mening, nästan tvångsmässigt försöka bevisa att Martinus kosmologi är en vetenskap. I all synnerhet som man inte entydigt lyckats definiera begreppet vetenskap eller ens vara säkra på att det vi vet idag håller i morgon. Verkligheten är mer och annat än dess detaljer och dessutom “svår att få tag på”.

 Kanske är Martinus istället svaret på den naturliga utveckling av människans medvetande som började redan när hon på allvar kunde fundera över sin roll och plats i universum. Som jag ser det är Martinus kosmologi kärnan i en framtida åskådningsmodell som står höjd över både vetenskap och religion. Inte så att den förkastar dessa båda, men istället så att den kompletterar människans behov av att begripa tillvaron på ett djupare sätt. Människan behöver, och har behövt, både religionen och vetenskapen som dessa hittills har sett ut. Men vad jag föreställer mig att hon verkligen kommer att behöva i framtiden är en ontologi som också inbegriper allt i människans verkande och görande. Vi kommer att behöva en verklighetsbeskrivning som är höjd över detaljerna; en verklighetssyn som inbegriper det levande väsendet. Det levande i det levande väsendet är, som jag ser det, den verkliga vetenskapens yppersta och gudomliga substans och den verkliga vetenskapens urbrunn. Kanske är det också här vi bör lägga startblocken för att ge ordet vetenskap en verkligt “vetenskaplig” timbre och göra ordet till ett värdighetsattribut, värt namnet.

Gomidda, från D-gatan och hare gott / Jan