jump to navigation

Varnhem sommaren 2011 17 juli 2011

Posted by Mic in Bön, Relationer.
add a comment

För den som har suttit på sin kammare och fördjupat sig i de kosmiska analyserna kring den eviga världsbilden under den mörka vintern kan det vara en sällsam upplevelse att få stråla samman med likasinnade och jämföra sina erfarenheter och tankar under en intensiv kursvecka mitt under sommarens höjdpunkt då lupiner och jasmin förgyller omgivningen, fjärilar flyger från blomma till blomma och solen väcker livsandarna till liv igen. Men även den som själv inte har haft tid eller lust att studera kan naturligtvis låta sig inspireras eller själv inspirera andra deltagare att ta ett steg närmare en förståelse av själva ”livets religion” eller gudomens tal till oss genom naturen och våra medväsen.

Denna sommar erbjöds två kursveckor som båda lyckades attrahera 16-17 deltagare varav några var helt nya, andra var där för första gången på mycket länge medan en hel del tillhörde den skara som tycker om att återvända varje sommar för att träffa bekanta och få lite ”påfyllning” av den kosmiska världsbilden.

Jag själv fick tillfälle att återigen samarbeta med mina vänner som medarrangör vilket har gett många möjligheter till egen utveckling och fördjupning av de teman som i år stod i fokus: ”Livet – ett samspel” och ”En gudsbild under förvandling”. Relationstemat har sedan länge intresserat mig och motiverat till studier i psykologi och sociologi. Men för den som verkligen vill förstå hur vi formas och utvecklas i samspel med våra medmänniskor rekommenderas att ta del av de kosmiska analyserna som sätter in mänskliga relationer i ett övergripande förklaringssammanhang. Dessutom vidgas begreppet ”medmänniskor” till att omfatta alla levande väsen då dessa ur ett visst perspektiv kan betraktas som ”människor i vardande”, oavsett hur de för närvarande framträder i mikro- mellan eller makrokosmos. Alla levande väsen följer den eviga utvecklingsstegen och når förr eller senare fram till det riktiga människoriket i sitt medvetande för att därefter ingå i Guds primära medvetande och vara ett redskap i kärlekens tjänst i enlighet med de eviga livslagarna. Det gäller fåglar och fiskar såväl som däggdjur och insekter. Det gäller klot och solsystem men också organväsen och celler. Vi befinner oss således i samspel med allt levande som i sin yttersta manifestation utgör Gudomens medvetande och organism.

Veckan inleddes med en genomgång av hur allt vi möter är ett resultat av sådant vi själva har sänt ut. Vi möter alltså oss själva när vi samtalar med våra vänner, arbetskamrater eller livskamrater. De är alla Gudomens redskap i den speciellt utformade och anpassade undervisning som vårt liv innebär. Denna undervisning kommer till stånd och får sin gestaltning genom att alla väsen befinner sig på olika utvecklingssteg. Utvecklingen drivs framåt av den så kallade polförvandlingsprocessen som berördes under tisdagens föredrag. Vi är alla på väg mot dubbelpolighet som representerar allt det humana och mänskliga i vårt medvetande. Enpoligheten, som innebär att de levande väsendena under en relativt kort epok i spiralkretsloppet är uppdelade i två kön, ett maskulint och ett feminint, kommer till stånd för att mörkret ska kunna skapas och att väsendet ska förmås att ”lämna sin faders boning” för att ge sig ut på en resa och äta av ”kunskapens träd på gott och ont”. Enpolighet är liktydigt med själviskhet och befordras av den dräpande principen vilken är en livsbetingelse i djurriket.

Veckan gick vidare med en genomgång av tvåsamhetsrelationens förutsättningar i ett skede där människor befinner sig mitt i det som Martinus benämner ”polförvandlingens födslovåndor” och ”de olyckliga äktenskapens zon”. I övergången från att vara ett enpoligt väsen till att bli ett dubbelpoligt förändras också vår sexuella struktur och längtan. Förälskelseförmågan degenererar vilket medför problem i den äktenskapliga samvaron. Det traditionella äktenskapet tillhör efter hand det förgångna och Martinus talar istället om ”kamratäktenskap” där man lever samman utan juridiska band så länge som det känns inspirerande och befruktande för båda parter. Förr eller senare kommer alla så småningom in i ”ofruktbarhetens zon” där man successivt blir mätt på längtan efter att tillbringa sitt liv tillsammans med en specifik individ. Även längtan efter sexuell samvaro med någon av motsatt kön minskar medan behovet och önskan att få visa sympati även för väsen av det egna könet ökar. Under denna förvandlingsprocess är det viktigt att försöka välja det minst onda och undvika att göra människor sårade eller besvikna. Man ska inte lova något man inte längre har förutsättningar att leva upp till. Det är inte kärleksfullt att lämna någon för att man själv anser sig ha utlevt sin förälskelseförmåga. Att leva i fiendskap är dock inte fruktbart. Bättre då att skiljas under vänskapliga former om möjligt.

I senare delen av veckan bidrog Harald med ett föredrag om vår relation till mikrokosmos. Det är av yttersta vikt att vi förstår att vi är ett universum för dessa mikroväsen och att våra tankar och den näring vi intar påverkar deras livsupplevelse.

Slutligen berördes vårt förhållande till oss själva under första kursveckans sista föredrag. Martinus lyfter fram hur de existentiella frågorna kring livet, oss själva och vår nästa kommer allt mera i förgrunden när det står klart att den materialistiska vetenskapen inte förmår ge svar på tillvarons gåtor. Vi våndas också över svårigheten att få den äktenskapliga relationen att fungera och kanske upplever tomhet över den gudlösa inställning som härskar i vårt samhälle. Det ger impulser till att försöka få svar på de eviga frågorna och att påbörja resan hem till vår ”faders boning”. Under denna epok brottas många med identitetsfrågor, inte minst när den sexuella förvandlingen tar fart.

Under veckan kom en värmebölja över oss och under onsdagens lediga eftermiddag valde många att åka iväg för att bada eller besöka caféet utanför Varnhems klosterkyrka där man kunde njuta av en glass och en kopp kaffe i bersån.

På fredagskvällen fick vi magnifik underhållning av deltagaren Joel Karlsson som inom kort kommer ut med en cd-skiva med egen musik. Håll ögon och öron öppna för denne verkligt duktige musiker som sprider glädje med sina positiva texter. Redan nu kan man lyssna på Joel på Spotify med en låt från en samlings-cd. För mig var Joels stämningsfulla sång och gitarrspel den absoluta höjdpunkten under vistelsen i Varnhem. Förutom Joel bidrog också Johnny med en uppskattad Dan Andersson-tolkning.

Joel Karlsson

Vädret växlade mot slutet av veckan och när de nya deltagarna kom på söndagen hade vi haft ett par molniga dagar. Det dämpade dock inte entusiasmen från deltagare och arrangörer att ta sig an den andra veckans tema där Gud och religionens betydelse kom att stå i fokus. Som Martinusintresserad kanske man kommer från en miljö där traditionell kristendom inte har stått särskilt högt i kurs. Många studerar de kosmiska analyserna för att de söker svar på frågor som religionen inte har kunnat besvara. Kanske värjer man sig då lite emot att Martinus så ofta talar om Gud eller bön och relaterar till Jesu mission i hög utsträckning. Vi vill veta och kan inte längre tro på auktoriteter som förr.

Under veckan behandlades Gudsbegreppet ur olika synvinklar, ofta med utgångspunkt från de symboler som Martinus har tecknat för att åskådliggöra svåra sammanhang. Allt som sker i tillvaron utgör ett samspel mellan Gud och gudasonen. Vi är alla gudasöner och samtidigt en del av Guds existens. Gud är den ende i sitt slag som upplever genom alla de levande väsendena, medan gudasonen upplever i relation till mikro- och makrokosmos. På vår utvecklingsresa genom de fysiska tillvaroplanen väcks den religiösa principen till liv när vi skriker ut vår ångest i djurriket för att få hjälp när vi hotas till livet. Den religiösa principen leder oss fram emot det kosmiska medvetandet. I ett tidigt skede av utvecklingsprocessen har vi en instinktiv drift att ana Gud bakom livets alla yttringar. När vi börjar bli mottagliga för vägledning leder den gudomliga skaparprincipen till att väsen som har kommit längre i utvecklingen inkarnerar som världsåterlösare och ger upphov till nya religioner, nya föreställningar och nya kulturer som utgör ett slags makrokosmiskt bönesvar och en kärleksfull omfamning av gudomen. Nästakärlekslagen medför att vi aldrig lämnas ensamma i vår utsatthet. Världsåterlösningsprincipen är en parallell till föräldraprincipen där föräldern, emellanåt diktatoriskt, kärleksfullt styr det omogna barnet.

Till en början skapade människan Gud till sin egen avbild eftersom hon var oförmögen att förstå Gud på ett andligt-vetenskapligt sätt. Gudabilderna var präglade av den dräpande principen och behäftade med sådana egenskaper som människan då satte högst: styrka, maktfullkomlighet, mod osv. Så småningom introducerades bilden av den ende sanne Guden genom Judendomen vars Gudsbild dock var genomsyrad av hedniska moralföreställningar om öga för öga och tand för tand. Först i och med kristendomens andra fas och Jesu mission får världen den mest fullkomliga moralen presenterad. Det finns enligt Martinus ingen högre moral än att älska sin nästa såsom sig själv. Men kristendomen har sitt eget kretslopp och har hittills i människans utveckling endast befunnit sig i sitt fosterstadium eller i sitt vintertillstånd. Den har som dogmatisk religion fullgjort sin mission och människan söker nu efter verkligt vetande som de kan få genom den sista epoken i kristendomen: den andliga vetenskapen. Materialismen, som är ett led i kristendomens kulturepok, kan som nämnt inte erbjuda sådana svar. Men människan har fått prova på att leva utan Gud och att göra sig jorden underdånig. Intelligensen har utvecklats genom att hon har utforskat materien, men det har också medfört krig och lidande som i sin tur förädlar människans känsloförmåga. Materialism leder alltid till allas krig mot alla menar Martinus. Vi kan inte leva utan Gud och enligt Martinus sker det en avgörande vändning i människans utveckling när hon börjar inrikta sig på att bli till Guds avbild snarare än att skapa Gud till sin egen avbild. Vi ska alla bli såsom Gud.

Som Magdalena berättade om i sitt föredrag finns det redan nu ett antal ”bevis” för Guds existens. Problemet är bara att det inte finns något bevis som skulle kunna accepteras av den materialistiska vetenskapen. För detta krävs det en förmåga att se och förstå det levande bakom alla yttre företeelser. Så småningom kommer vi också förstå Guds existens genom att observera naturens processer och se hur allt i vårt liv tycks vara ordnat på ett sätt som vi själva inte har kunnat åstadkomma. Då växer också en önskan om att tacka detta osynliga något.

Under fredagen berördes vårt mest personliga tilltal till Gudomen. När vi ber får vi hjälp både av våra medmänniskor runtomkring oss och via väsen som befinner sig i den andliga världen. Bönen ska dock riktas till det allomfattande makroväsendet i vilket alla lever och verkar.

Många valde att delta i en artikelgrupp under veckan där vi samtalade kring texter som berörde det aktuella temat. Där fick vi tillfälle att reflektera över de allra djupaste frågeställningarna om existensens vara. Så kunde vi i en artikel exempelvis läsa om hur allt vi möter är likställt med Gudomens kärleksfulla omfamning och vägledning.

Även denna andra vecka blev det underhållning med visor framförda av Olov. Under fredagens gemensamma reflektion kring den gångna veckan uttryckte många uppskattning av vårt besök av Rolf Elving som berättade om sitt informationsarbete kring Tredje Testamentet. Många satt kvar långt in på kvällen och lyssnade till Rolfs tankar kring den eviga världsbilden.

Så var sommarkurserna över för denna säsong och planerna för den kommande sommaren är redan igång. Kanske kan det också bli aktuellt med någon helgkurs dessförinnan. Håll ögonen öppna på www.kosmosgarden.se

http://youtu.be/8PNqhrmYS7k (kolla in vad som sker i köksregionerna…)

http://youtu.be/BcZuwy8SP8A (lite från fredagsavslutningen)

Annonser

Fader vår som är i himmelen … Vad gör försynen? 27 september 2009

Posted by lohralinn in Bön.
1 comment so far

Fader vår som är i himmelen … Vad gör försynen?

 

Tankar med anledning av Liesel Linds föredrag den 27 september (13 åhörare).

 

Till mitt barnbarn Brill

Det finns något som kallas försynen. Ibland är försynen likställd med Gud. Och Gud är allt. Alla växter, alla djur och människor, jorden, din ryggsäck ja, precis allt. Något mer än Gud finns det inte. Martinus har försökt göra det lättare för människorna att förstå hur det hänger ihop genom att göra symboler och skriva böcker. Många symboler finns det och många är väldigt glada för det. Hela tiden är människorna i kontakt med Gud genom försynen. Om du t ex försover dig en morgon och kommer för sent till skolan så är det Gud som talar till dig genom försynen. Det är inte alltid så lätt att förstå vad Gud vill säga oss. Men vi får alltid det som vi behöver även om det inte är behagligt för oss. Andra människor kan vara försynens redskap och vi är försyn gentemot vårt mikrokosmos. Med det menas att vi har att visa omtanke om vår kropp, vilken näring vi ger den och hur vi i övrigt tar hand om den. Vi i vår tur är mikroorganismer i jordens kropp och jordens andliga värld är försyn för oss. Försynen ger oss hjälp i nödens stund. Den ger oss mod och kraft att möta vårt lidande, men den kan inte ta bort det. Utan lidande ingen utveckling. Just nu pågår ett val i Tyskland och försynen påverkar utgången och ser till att de politiker som är bäst lämpade i förhållande till den kosmiska planen vinner. Också konstnärer är verktyg i försynens tjänst liksom musiker och författare. Och dina föräldrar är också din försyn. De försöker att hjälpa dig allt vad de kan – ibland på ett sätt som du inte har frågat efter.

Att be är mycket bra för människorna. Bönen blir som en bekräftelse på att du och försynen samarbetar och kan leda till inspiration och värdefulla insikter. Många människor kan vittna om att de blivit bönhörda. Ibland kallar vi det synkronicitet. Du tänker t ex att du väldigt gärna skulle vilja träffa David och strax därpå ringer han. Den bön som Martinus rekommenderar är den som börjar med Fader vår som är i himmelen. Den kanske du kan. Annars kan du bara be tre små ord: ”Var med mig”. Då vet du att du aldrig är ensam. I samverkan med försynen brukar man för säkerhets skull avsluta bönen med orden ”ske din vilja” för att visa att man är beredd att ta emot det som är optimalt. Och vad det är vet bara Gud.