jump to navigation

Längtan efter ljuset 27 januari 2013

Posted by Mic in Polförvandling.
trackback

Hur skulle våra liv gestalta sig om vi inte hyste någon längtan efter nya upplevelser, nya människor och nya tillvaroformer? Det finns alltid någonting som vi skulle vilja förbättra eller förändra i det liv som vi lever. Kanske söker vi efter kärlek och vänskap, visdom och kunskap eller bara efter lugn och ro, frid och frihet. Det vore otänkbart att inte ha någon strävan efter förändring, även i de fall då vi är förhållandevis nöjda med tillvaron. Att längta till något innebär samtidigt en strävan bort från något annat som vi försöker undkomma: ensamhet, sorgsenhet, stress, oro, sjukdom eller helt enkelt bara något vi är mätta på.

Vår längtan kan ibland vara motstridig: vi önskar förändring, men är inte beredda att betala priset för den. Längtan efter rörelse och förändring ställs mot behovet av balans och harmoni. Att en ny människa gör entré i ens liv kan exempelvis vara både omvälvande och livsbejakande men samtidigt också innebära ett hot mot invanda livsmönster och rutiner. Och ibland sker förändringar utan att vi kan påverka dem; vi skils från vänner och livskamrater, ibland genom dödens inträdande, ibland för att våra respektive öden inte är förenliga längre.

Vad döljer sig bakom en längtan efter kontakt? Vad driver människor att offra all sin tid och kraft för att uppnå ett speciellt mål i livet? Och vad blir resultatet när vi ser våra drömmar förvandlas till luftslott eller när ensamheten ersätter samvaron med en älskad partner?

Somliga drivkrafter i vardagen är förhållandevis oproblematiska: vi behöver mat och dryck för att tillgodose kroppens behov av energi. Om vi inte äter eller dricker blir vi trötta och hamnar ur balans både fysiskt och psykiskt. Det gäller att inta rätt sorts näring för att kroppen ska fungera optimalt. Här har vi människor genom kulturella levnadsmönster till viss del spårat ur från den naturliga vägen. Vi tycks ha vant oss vid substanser och ämnen som ibland har en nedbrytande effekt på organismen eller inverkar negativt på vårt psykiska välbefinnande. Dessutom sköter vi inte alltid kroppen på rätt sätt när det gäller motion och rörelse. Kanske drabbas vi också av sömnsvårigheter till följd av livets olika utmaningar. Samhället vimlar av människor med missbruksproblem, psykisk obalans och depression eller kraftig övervikt. På något sätt tycks människor försöka råda bot på i grunden själsliga problem genom att inta materiella substanser som mat, dryck och medicin.

Även om kroppen behöver sitt för att vi ska fungera kanske det trots allt är de mera sociala, psykiska och existentiella behoven som kräver tillfredsställelse för att livet ska kännas meningsfullt att leva. Vi behöver en anledning att leva liksom någonting eller någon som kan uppfylla den inre tomheten eller känslan av inte vara hel. Traditionellt sett har religionen förmodligen förmått dämpa den existentiella otryggheten och äktenskapet har bidragit till känslan av delaktighet och samhörighet. Numera är det inte alls självklart att vi gifter oss, men är det ändå inte så att de flesta av oss söker en livspartner, någon att dela vardagen glädjeämnen och svårigheter med?

I en existentiellt otrygg värld där gamla berättelser och visdomsord inte längre förmår ge svar på de eviga frågorna är vi mer utsatta än någonsin för inre och yttre stress. Den yttre stressen handlar oftast om att vi försöker leva upp till de kulturellt värderade målen och normerna om att bilda familj, skapa ett tryggt hem och ordna en säker inkomstkälla i konkurrens med andra människor. Ofta innebär detta att vi till synes får sätta våra egentliga behov eller önskningar åt sidan för en tid. Vem har inte talat med en vän som med glödande intensitet berättat om vad han eller hon egentligen skulle vilja ägna sig åt om livet bara ville gå den väg man själv önskar? Vem har inte själv känt sig trängd av betvingande ”måsten” vare sig det gäller arbetsliv eller familjeliv? Kanske känner vi oss för en tid hela och uppfyllda av livet när vi har bundit oss i äktenskapet och fått det där arbetet som vi så länge har strävat efter. Men för många har det blivit uppenbart att tomheten därmed inte har gett vika för alltid. Den hotar ständigt att komma tillbaka när man minst anar det.

 

Vår dubbla natur

Martinus beskriver att vi dels drivs av djuriska egenskaper och begär, dels av humana talanger och behov. Den djuriska delen hör samman med strävan efter äktenskap och familjebildning, men också med begär efter makt och förmåga att lyckas i kampen för tillvaron. Den mänskliga sidan av oss längtar efter skapande i olika former och kärlek utan underförstådda krav om livslångt samliv med en speciell partner. Så länge vi hyser dessa motstridiga tendenser inom oss så kommer vi också att känna oss otillfredsställda i olika grad med hänsyn till att det finns en obalans mellan vad vi vill och vad vi gör eller förmår. Omedvetna motiv och behov styr oss samtidigt som vi kanske medvetet har en annan strävan som går i motsatt riktning. Vi är ännu så länge ofärdiga varelser som hyser en längtan efter ljuset eftersom vi har blivit till övermått mätta av mörkret. Men vi vet ännu inte hur vi ska åstadkomma ett ljust öde eller vad ljuset ytterst innebär. I vår okunnighet försöker vi bekämpa det mörka med medel som är oförenliga med kärlek. Kampen försiggår på alla plan: mellan enskilda människor, mellan grupper i samhället och mellan stater. Martinus talar om ett ”allas krig mot alla”. Det mörka kan ta sig alla möjliga uttryck: en trakasserande chef, en grälsjuk partner, en bristfällig ekonomi eller rentav sjukdom och lidande. På ett globalt plan handlar det om krig och förödelse. Svårigheten att urskilja ljuset som det verkligen är hänger samman med vår oförmåga att förstå vad som leder till mörker och på vilket sätt detta mörker är ett ofrånkomligt led i vår utvecklingsprocess.

 

Ljuset i horisonten

Vår uppfattning om ”ljuset” och därmed kärleken är färgad av en nostalgisk längtan efter någonting som håller på att gå förlorat och konturerna av något som vi ännu inte kan urskilja i detalj. Vad är egentligen kärlek? Vad är den djupaste innebörden av längtan efter gemenskap och samhörighet? För den moderna människan är det ett mysterium att kärleken tycks vara så undflyende och svårfångad. Vi söker efter den i kontaktforum på nätet, i nattlivets dunkla sken eller på någon studiecirkel i oljemålning. Somliga har gett upp och inrättat sitt liv efter betingelser som de inte tycks kunna påverka. Andra håller förtvivlat fast vid en livspartner, trots att den ömsesidiga attraktionen för länge sedan har ebbat ut och samlivet mera har tagit formen av ett kamratäktenskap. Man får ta det man får. Man vet vad man har men inte vad som väntar bakom hörnet. Men det finns naturligtvis också de som i mer eller mindre gott samförstånd går skilda vägar för att utforska kärlekens möjligheter på annat håll. Inte sällan har initiativet till förändringen drivits fram av en uppblossande förälskelse i en annan partner. Förälskelsen får oss att känna oss hela och mindre ensamma; den är en slags konstgjord andning i ett existentiellt vakuum där frånvaron av Gud är påtaglig. Den utgör den sista räddningen i en tid där vår förmåga att tro på en högre makt har reducerats till plikttrogna besök i kyrkan när någon uråldrig ritual ska försöka förmå två älskande par att hålla fast vid varandra livet ut eller när barnen ska upptas i en gudomlig gemenskap som föräldrarna mest ser som en vacker fantasi. Den moderna människan är övertygad om själens obotliga ensamhet men vägrar acceptera sitt öde utan motstånd.

Detta motstånd behöver inte enbart bestå i det ibland kvalfyllda sökandet efter en kärlekspartner utan också i försök att gestalta såväl inre oro och ensamhet som kärlek, åtrå, och förälskelse i ord, musik eller konst. Läs vilken roman som helst eller lyssna på texten till några aktuella sånger och ni förstår direkt vad som fångar människors tankar och känslor.

Enligt Martinus kan vi förstå längtan efter kärlek som ett uttryck för vår önskan att bli ett med gudomen. Vårt inre jag är en stråle av Guds allomfattande jag och vårt medvetande är oupplösligt sammanflätat med samma guds medvetande. När vi är på våglängd med och känner kärlek till en annan varelse hyser vi en oemotståndlig längtan efter att bli ett med denna varelse och på ett omedvetet plan är detta ett igenkännande av vårt jags identitet med den andra varelsens jag. Kärleken skapar ett begär efter att glädja och smeka andra varelser. Och om inte den fysiska materien stod i vägen skulle vi enligt Martinus bokstavligen ”gå in i varandra” och bli ett med varandra:

Om parternas fysiska kroppar kunde gå in i varandra och inte vore förhindrade därtill av den fasta fysiska materia de består av, skulle de helt smälta samman och till det yttre te sig som en kropp, även om de mentalt sett alltjämt skulle vara två individualiteter. Kärleken förenar således väsendena mentalt sett.” (St 2477)

Förälskelsen är en dunkel återspegling av den äkta kärleken som aldrig kan resultera i olycka eller svartsjuka. Ren kärlek är baserad på givandets princip medan förälskelse kan ge upphov till smärtfyllda kval när föremålet för förälskelsen vänder en ryggen och den första uppblossande passionen har gett vika. Först då ser man den sanna verkligheten bakom passionen och kanske finns det få beröringspunkter kvar som kan hålla liv i en intimare relation. Det kan vara en lång och segdragen process att se sanningen och förstå att samlivet och den gemensamma tillvaron inte kan skapa den mening eller känsla av helhet som man söker efter. Men dessa erfarenheter är nödvändiga för att vi ska börja förstå den rena kärlekens natur. Förälskelsens (eller äktenskapskärlekens) mission är enligt Martinus ”att göra de två parningsväsendena eller äktenskapsparterna till livsstimulerande, lysande och värmande ljuspunkter för varandra i en värld av livets kulminerande mörker; i en värld utan Gud och allkärlek.” (Två slags kärlek, s 76)

 

Den rena kärleken – allkärleken

Kärleksförmågan växer allteftersom vi förmår agera osjälviskt och hellre lider själva än låter någon annan lida. Kärleken främjar ödmjukhet och frihet från äregirighet. Den riktar sig inte till en speciell partner av motsatt kön. Tvärtom medför den framväxande kärleksförmågan en ovilja mot att binda sig i äktenskap och den traditionella ”parningsakten”. Martinus beskriver hur ”den högsta elden”, alltså ”Guds andes närvaro i parningsakten”, det eviga ljuset eller själva urkraften bakom all skapelse, under degenerationen av parningskärleken börjar framkalla ett begär hos varje individ eller varelse att uppleva en kulminationsupplevelse tillsammans med en individ av samma kön som en själv. När mannens och kvinnans sexuella lust inte längre riktar sig mot en individ av motsatt kön blir det enligt Martinus naturligt att de dras till individer av sitt eget kön. Hur kan detta vara möjligt?

Martinus förklarar att varje man och varje kvinna har två sexuella poler i sin andliga struktur som formar medvetandet, önskningar, behov och vad vi över huvud taget tänker och känner. Kvinnans feminina pol och mannens maskulina pol är drivkrafter genom hela djurepoken, medan vår framväxande humana sida bärs upp av vår motsatta pol, det vill säga den maskulina polen för kvinnan och den feminina polen för mannen. Den genuina kärleken, allkärleken, är baserad på en psykisk struktur som inte kan resultera i sexuell attraktion mellan två individer av motsatt kön. Människan har här blivit dubbelpolig; den maskulina och feminina polen har fått lika stor bärkraft i individens psyke. I framtiden kommer det således inte att existera män eller kvinnor utan enbart människor som alla är dubbelpoliga. Det är en lång process som Martinus har utvecklat närmare i del fem av sitt huvudverk Livets Bog.

Men redan i dagens samhälle, hos varje enskild individ, har en inre förvandlingsprocess från enpolighet till dubbelpolighet fått framträdande effekter. Det är enligt Martinus helt naturligt att människor omkring oss får svårigheter att leva samman i äktenskapet under ett helt liv. Det är naturligt att människor med begär efter att älska och smeka individer av samma kön blir allt mera synliga i samhället. Denna passage medför en stor omvälvning på kärlekens område och innebär inte bara svårigheter i relationer utan också inre existentiella spänningar och utmaningar.  Den dubbelpoliga kärleken ”kanske inte verkar så vacker och fullkomlig i sin späda början” skriver Martinus. Men detta är helt naturligt och ”detta hindrar inte att det är denna gryende allkärlek som skall rädda mänskligheten ut ur krigens och dödens mörka helvete och ragnarök.” (Två slags kärlek, s. 111).

 

Födslovåndor

Det som har varit djupt rotat i vår kulturella och moraliska föreställningsvärld kommer alltså att i grunden förändras! Förändring sker inte på ett ögonblick och varje människa har sin egen väg att vandra. Innan vi når fram till att bli färdiga människor till Guds avbild har vi en mycket tung väg att gå enligt Martinus. De som har lämnat det enpoliga stadiet och inte längre kan dölja sin dubbelpoliga natur möts av en oförstående allmänhet som inte kan ta till sig att två personer av samma kön kan ha en djup sympatikänsla för varandra. Hos den ännu enpoligt dominerade människan väcker detta djuriska känslor av antipati och ibland kan förföljelsen av dessa dubbelpoliga personer vara sanktionerade av samhällets lagar. I våra nordiska länder har det naturligtvis skett stora förändringar under de senare decennierna och öppenheten liksom toleransen har blivit allt större. Men ännu råder dödsstraff för den dubbelpoliga kärlekskontakten mellan två personer av samma kön i några delar av världen.

Heterosexualiteten är fortfarande dominerande i vårt samhälle och kommer så att förbli under en överskådlig framtid. Hur skulle annars inkarnationsmöjligheter erbjudas? Det ”naturliga” är att behålla en heterosexuell inställning så långt möjligt genom den sexuella förvandlingens område. Människor utvecklas parallellt på många olika plan och så länge det finns en uppenbar längtan till intim samvaro med en person av motsatt kön så är det också den väg som leder mot ljuset. Martinus vill endast göra oss uppmärksamma på att den äktenskapliga kärleken är på utdöende och kommer att ersättas av någonting annat. I vad han benämner som ”de olyckliga äktenskapens zon” befinner sig många av dagens människor och i denna zon finner vi också de allra högst utvecklade och humana heterosexuella människorna på vårt klot, de s.k ”H-människorna” i Martinus begreppsvärld. I de fall där människan inte har varit involverad i någon forcerad utveckling på sexualitetens område får den motsatta polen långsamt allt större utrymme i individens medvetande och påverkar vad han eller hon ytterst vill ägna sitt liv och sin vardag åt. Den högt utvecklade heterosexuellt inriktade mannen eller kvinnan har en starkt framträdande skaparförmåga och är enligt Martinus ofta engagerade i humana projekt som kommer mänskligheten tillgodo. De är inte särskilt äktenskapligt orienterade och därför ser man enligt Martinus inte så ofta äktenskap mellan två mycket högt utvecklade heterosexuella personer. Båda har helt enkelt en längtan efter upplevelser som går i en annan riktning: kultur, andlighet, vetenskap och allmänmänsklig aktivitet.

 

När livet hamnar på avvägar

Polförvandlingsprocessen är nödvändig och ofrånkomlig. Den omskapar medvetandet vare sig vi vill det eller inte. Men människan har en fri vilja och reagerar på sitt öde utifrån sin begränsade förståelse av livet och verkligheten. Vi kan välja att inta substanser som är skadliga för kropp och själ; vi kan hänge oss åt behov och begär som leder oss allt längre in i en mörk spiral av lidande och självförakt; vi kan gå emot vår innersta natur och inveckla oss i relationer som skapar utanförskap och utsatthet. Människor experimenterar med sin sexualitet eller gör den till en handelsvara. Där moralen inte är tillräckligt balanserad gentemot den sexuella driften kan människan hamna i ett tillstånd där man utsätter sig själv och andra för stor fara. Martinus beskriver att det är mycket allvarligt att utsätta den sexuellt omogna individen för övergrepp som skapar en lång kedja av lidande.

De människor som följer en annan väg än den ”naturliga” kommer naturligtvis också att nå fram till ett gudomligt medvetande och en dubbelpolig natur som gör det möjligt att praktisera kärlek gentemot allt levande. Men somliga kommer att få sin ”födelseport” öppnad på onaturlig väg, det vill säga, de kommer att börja uppleva, tänka och agera under påverkan av den motsatta polen i ett skede av utvecklingen där det fortfarande är sunt och funktionellt att i första hand ledas av den primära polen som är den maskulina för mannen och den feminina för kvinnan. Att ha en sexuell inriktning mot personer av det egna könet i ett alltför tidigt skede av utvecklingen skapar mycket obehag och lidande av många olika skäl, inte minst beroende på det omgivande samhällets oförstånd, men också för att det enligt Martinus undanröjer möjligheten till ett liv i harmoni och gemenskap som den äktenskapliga kärleken kan åstadkomma under en viss epok av utvecklingsprocessen. Normalt ska ”födelseporten” öppnas permanent först vid det stadium som följer efter ”H-stadiet”, det s.k ”I-stadiet” där människan endast har några få inkarnationer kvar till den kosmiska födelsen.

 

Kunskap om vägen mot ljuset

Utan att människan får kunskap om och förståelse för den förvandlingsprocess som pågår är det svårt att riktigt förklara varför människor ibland inte kan identifiera sig med sitt kroppsliga kön, varför somliga män blir överdrivet feminina och kvinnor maskulina, varför sexualiteten tar sig märkliga och ibland destruktiva uttryck eller helt enkelt varför det är så svårt för människor att leva tillsammans i en traditionell partnerrelation någon längre tid. Polförvandlingsprocessen gör oss sårbara, kanske för en tid ensamma och existentiellt otrygga. Det är naturligt att vi söker bot på själens ensamhet så gott vi kan med de medel som står till buds.

I längden är det omöjligt för oss att blunda för de existentiella frågorna om Guds existens, kärlekens möjligheter och meningen med lidandet. Och förr eller senare måste vi börja tillägna oss en förståelse för de kosmiska analyserna om den eviga sanningen.

Advertisements

Kommentarer»

1. Annica Andersson - 27 januari 2013

Intressant läsning och fint skrivet!

Anonym - 27 januari 2013

Tack , man känner verkligen igen sig

2. Ida - 29 mars 2013

Du borde kontakt Kurt och Majlis. De bor i Borås och jobbar mycket med Martinus tro. De baserar hela sitt liv på detta. hälsa Från Ida.

Mic - 01 april 2013

Tack för tips!

MVH Micael


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: